Simskolan var ett litet stressmoment idag. Hade sent möte på jobbet så jag fick ruscha hem, slänga i mig lite mat och sedan forsla mig och Stora E till simhallen. Bråttom bråttom!
Vid ankomst fick jag först kalla handen vid disken, då vi tydligen hade glömt simkortet. Min dotters personnummer fanns inte i datorn. Kall blick på mig. Till sist kom muskelknutten vid datorn på att han kunde söka på namn. Bingo! Vi fick komma in. Jag höll nästan på att muttra lite över deras datasystem men jag lät bli. Jag är en mogen kvinna som inte hetsar upp mig för småsaker.
Se trafikinlägg tidigare i veckan.
Tokstressad ser jag till att få in alla våra (nya och lite dyra) jackor och diverse skor och saker i skåpet. Ska låsa. Jag inser då att maken (packningsansvarig idag) även har glömt låset. Jag suckar djupt. Ringer maken för att dubbelkolla. Muttrar.
Stora E blir såklart kissnödig. Jag grymtar högt, säger till henne att vänta, hon måste passa skåpet medan jag går ut och köper lås. "Jag kan inte vänta, jag kommer kissa på mig!" Jag bestämmer mig för att jag får bära alla saker för jag tänker inte bli blåst på min nya vinterjacka. Morrar och suckar högt.
Då får jag ögonkontakt med hjältinnan. En mamma förstås. ''Du kan få ett lås av mig.''
Hon är på väg därifrån.
Jag blir så lättad, så glad och så varm i hjärtat. Jag lyckas tacka så mycket, men senare kom jag på att jag inte tänkte på att betala henne. Kunde ju också ha frågat om jag kunde lämna låset i hennes namn i receptionen eller be om adress och svänga förbi efter simskolan. Något kunde jag ha gjort men allt stressade jag fick fram var något slags tack.
Jag tror dock att hjältinnan förstod att hon gjorde en otroligt fin gärning. Hon räddade en stressad mamma från att få ett tokutbrott. Man behöver ju inte vara Einstein för att lista ut vilken liten stackare som hade råkat ut för det utbrottet...
Tack hjältinnan! Du räddade mig. Jag hoppas att någon hjälper dig någon gång när du behöver det.
Inlägg
.gif)
