Inlägg
Alla kommentarer
Hmmm. Gjorde en sökning på google efter "tjejnamn 70-tal" (letar namn till en karaktär som jag har kommit på att jag måste byta namn på) och fick veta att jag är white trash. Det var ju intressant.
Jag skulle skriva. Istället springer jag fram och tillbaka mellan dator och sovrum. Medan jag väntar på att Stora E ska somna så youtubar jag lite. Och erkänner nu lite motvilligt att jag gillar den här.
Varför? För att det är en hel berättelse på väldigt kort stund. Den har både djup och flärd. Och förmodligen verklighetsanknytning. Tyvärr är det inget lyckligt slut på den sanna sagan heller. If there's nothing missing in my life, then why do these tears come at night?
I slutet av den fjärde (och sista) semesterveckan hittade jag och maken en stund och satt ner i våra amerikastolar på vår altan och tog en god drink. Idag, efter stranden. Riktigt lyxigt. Vi insåg att vi båda måste ha damp för det tog inte så lång stund förrän vi började tycka att det var dags att göra lite nytta...
Styrkt av pepp från Denise och makens goda sommardrink (vodka+is+melonbitar+Fun light Darling Rhubarb+vatten) ska jag nu ta tag i det igen. Tunnelseende låter som en bra metod!
Jag har knappt skrivit under semestern. Planen var att jag skulle men tiden har inte räckt till. Den lediga tiden har inte räckt till. Vilken motsägelse... Vi har inte direkt legat på latsidan, annat har behövts prioriteras.
Nu läser jag igenom det jag har skrivit och bortsett från lite småpet (som att jag som alltid har varit bra på att stava har skrivit "han" istället för "hann" och lite upprepningar och annat) så tycker jag att det känns rätt bra. Jag tror att det kan bli något. Men hur ska man veta om någon annan tycker det? Jag vill inte, och vågar inte, låta någon läsa det nu. Men om jag inte vågar det NU - hur ska jag våga det senare? Det är ju bättre att bli toksågad efter 20 sidor än efter 200...
Men min plan är ju inte att bli toksågad. Min plan är att det jag skriver är suveränt och alla förlag vill ha mig, just mig. Fat fucking chance. Welcome to Hollywood - what's your dream?
Vi blev helt kära och håller som bäst på och planerar var vi ska hyra stuga till nästa år.
10:00 skulle båten gå. Det gjorde den inte. Men vi kom fram i tid ändå.
Hem igen, med boskapstransporten Eckerölinjen. Nästa gång blir det nog en annan båt. Om det är någon skillnad...
och jag tog med mig Sandras barndom. Nu är den slut. (Boken syftar jag till, fast det gäller även hennes barndom).
Tillbringade två dagar på Åland och medan vi badar i hotellets pool, går ut och äter middag och glass, äter hotellfrukost och kör runt och tittar på allt möjligt trevligt tänker jag på hur Sandra hade det, och hur många andra barn har det. Runt omkring oss, där man minst anar och där man verkligen anar.
Insåg under läsningen att detta är en av anledningarna till att jag byter jobb. Som lärare har jag 150 elever. Jag träffar dem ungefär tre gånger 50 minuter i veckan. 150 minuter per klass. Som består av 22-25 elever. Det blir inte många minuter per elev. En del elever tar väldigt många av dessa minuter i anspråk - för att de behöver mer hjälp eller för att de helt enkelt vill ha lite mer plats. En del elever avstår villigt eller mindre villigt sitt utrymme åt dessa elever.
Statistiskt sett har jag elever som lever i missbrukarhem, elever som blir sexuellt utnyttjade och elever som "bara" mår allmänt dåligt. Statistiskt sett. Enligt läroplanen ska jag se varje individ och anpassa utbildningen efter deras behov. Detta är en omöjlig ekvation. Inte blir det kanske bättre av att jag slutar men jag slipper i alla fall ha dåligt samvete för allt jag inte har en sportslig chans att hinna se. Jag stoppar helt enkelt huvudet i sanden och byter bransch. Tyvärr är det inte bara jag som gör så.
Därför är Sandras bok Maskrosungen en så viktig bok. Vi tillåts inte glömma, vi tillåts inte blunda.
Maskrosungen av Sandra Gustafsson och kan inte sluta. Den är hemsk. Den är ändå fin. Den är tragisk. Och det tar inte mer än en sida, så gråter jag. För att livet kan vara så förjävla överjävligt. Jag blir arg. Hur kan samhället missa, gång på gång? Hur kan vi inte se?
Sandra - vilken oerhörd styrka du besitter, som orkar återuppleva det här genom att skriva och att prata om det. Du är underbar!
Köp boken och läs. Nu!
Lilla E tittar på mig och säger frågande "fafa?" Det betyder farfar, det förstod ni förstås.
Jag säger "Farfar har åkt till Dalarna."
Lilla E tittar länge på mig och säger till slut "bye bye".
Är det någon av er bloggläsare som är lärare i engelska och spanska eller vet någon som är det och behöver/vill ha ett nytt jobb?
Som av en händelse vet jag en ledig tjänst i en mycket trevlig högstadieskola (åk 6-9) i söderförort (cirka 15-20 minuter till city).
Maila på skrivarmamma@gmail.com om du är intresserad.
som jag har nytta av i mitt mammaliv:
Servitris:
När barnen hojtar fram sina frukostbeställningar får jag fram rätt beställning till rätt gäst, med ett leende på köpet. Tyvärr blir det nuförtiden alltid smitnota.
Hotellreceptionist:
När helst de hojtar är jag redo. Mer vatten, mer kvällsmusik eller bara en liten alvedonkur - jag kan bistå med allt. Dygnet runt.
ICA-biträde:
Hur otrevliga de än är mot mig kan jag alltid svara med ett svalt leende och fråga om det var bra så. Eller annan lämplig fråga. Jag har också stor vana av att ansvara för inköp, framförallt inom mejeri och bröd. Visserligen hade kanske ICA lite större volymer men inköp är inköp, oavsett mängd.
Väktare:
Ibland krävs mer än svala leenden. Det krävs fullständig kontroll och överblick vid t.ex. badstranden, lekparken och i köpcentrumets folkmyller.
Lärare:
Om man bortser från de rent pedagogiska färdigheterna jag har som underlättar all slags inlärning och förklaring så finns fler fördelar. Med sluga pedagogiska knep får jag dem att städa sitt rum, tvätta händerna när vi kommer hem, innan och efter mat och duka bordet. Dock är det inte alltid det fungerar, då får jag också nytta av lärarlooken. Den bistra och stränga som klart och tydligt talar om för eleven att det här, det kommer att spegla sig i betyget.
Nu undrar jag vilka fördelar mitt nya jobb kommer att ge mig i min mammavardag!
Jag hatar att vara på stranden!
När jag var liten älskade jag att vara på stranden.
Jag tillbringade oändliga somrar i salta bad på västkusten. Mamma hade alltid gjort ost- och skinkgifflar, hemgjord saft och bakat bullar till matsäck. Det här var innan man visste att man skulle fundera på halten kolhydrater i kosten... Mamma är för övrigt en jäkel på hemlagade godsaker. Vi badade, åt, badade, fikade, badade och badade. Nu när jag är vuxen så förstår jag att mamma också packade alla saker, fick oss till stranden, passade upp på oss med all mat, vaktade oss när vi badade konstant. När vi kom hem igen då hade hon fullt upp med att laga middag och packa upp allting igen. Allt sandigt, smutsigt och bläigt.
Det är det här som är problemet nu. Först ska jag springa omkring som en galning för att hitta alla badkläder, badhanddukar, insmörjningsattiraljer (detta slapp vi också när jag var liten och man inget visste) och annan rekvisita som behövs till stranden. Detta medan barnen blir gnälligare och gnälligare eftersom de har tålamod kortare än en lastbil kan simma.
Sedan inser man att man inte har frysen fylld med bra picknickmat och får åka till ICA och handla tråkiga ingredienser till mackor. Och yoghurt och vattenmelon. Sedan hem och fixa matsäck.
När man väl kommer till stranden har klockan gått för fort och man är ute precis den tid man inte ska vara ute. Tillsammans med alla andra som inte heller bör vara ute. Och deras skrikiga barn. Som går på min filt. Med sandiga fötter.
Innan barn fick man ju i alla fall göra vad man ville på stranden - då låg man där med sin bok eller freestyle (ja, det hette ju så) och softade. Ens största problem var om man skulle äta en eller två glassar och vilken sida solen kom ifrån.
Nu är det ett evigt jagande, passande och matande. Och eftersom 1,5 -åringar äter bäst i barnstol blir resultatet av strandätning att allt blir kladdigt. Barnet. Modern. Fadern. Handduken.
Denise har bestämt sig för att sätta fart på semestrande bloggare. Just när högtrycket drar in och jag ska dra till stranden. Men jag är en kvinna som gör som jag blir tillsagd så here goes:
1) Vad åt du till frukost?
Same as usual.... Mild lätt youghurt naturell med solroskärnor, krossade linfrön, kanel och skivad banan. Rött té. Idag fick jag skivade jordgubbar på som bonus.
2) Lägg ut den senaste bilden du tagit på dig själv. Obs! Bara du själv får figurera på bilden.
3) Vem fick du ditt senaste sms ifrån?
En kompis som var i samma mammagrupp, som nu har barn på samma dagis och som dessutom ska börja på samma jobb som jag.
4) Vilken färg har din dator? Alltså skalet...
Boring black. Tror ni att IT-företaget ger mig en rosa dator när jag börjar? Med matchande mobil please.
5) När var du arg senast?
Hmmm. Det känns som att det kan ha varit igår. Eller i förrgår. Inte så länge sedan. Kanske var det både igår och i förrgår?
6) Ditt bästa minne från skoltiden?
Skolavslutningarna....? Kommer inte riktigt på något men något jag alltid gillat var när skolan började, få gå och nosa på allt material man kunde köpa. Inslagningspapper, pennor osv osv. Älskar det fortfarande och när barnen börjar skolan kommer de ha välmatchade allting. Som de inte ens kommer vilja ha... (inte heller behöva eftersom svenska skolan är grym och utrustar eleverna med det mesta)....
7) Ditt sämsta minne från skoltiden?
En fuskhärva. Jag var inte den som fuskade. Jag var den som skvallrade. Så blev jag fröken också.
8) Yoga eller löpning?
Pest eller kolera. Men om jag måste välja så blir det löpning.
9) Spaghetti Bolognese eller Oxfilé Provencale?
Spaghetti. Lätt. Oxfilé kommer inte in i min mun längre. P.g.a. dåliga erfarenheter i samband med en graviditet. Inga fler detaljer än så....
10) Vilka tidningar läser du regelbundet?
Frågan är fel ställd. Borde stått "läser du inte...."
DN, Fokus, Damernas Värld, Filter, Entreprenör, Lärarnas Riksförbunds tidning som jag inte minns namnet på, Driva eget, Residence, Passion for Business, Psychologies, Alla lokaltidningar och reklamtidningar som kommer i lådan. Detta har utökats med ett gäng inredningstidningar och jag funderar på om jag i och med jobbytet måste börja läsa Veckans Affärer, Computer Sweden och allt vad det finns för folk inom IT... Har säkert glömt någon.
11) Favoritkaraktär i deckare? Böcker, teve eller film...your choice.
Jag är ingen deckartyp. Har bara läst en Läckberg och några Jungstedt och sedan någon "random" deckare jag har stött på. Vet faktiskt inte. Gillar iofs serien Cold Case och gillar då kvinnan som löser alla mord, with a little help from her friends.
12) Teveprogram du aldrig missar? Och om du gör det så ser du till att spela in eller kollar reprisen.
Okej. Lite samma sak som tidningarna här... Nu har ju allt sommaruppehåll så jag ska försöka komma ihåg vad jag brukar fylla kvällarna med. Nu får ni verkligen bevis för hur intellektuell jag är...
Grey's Anatomy, Desperate Housewives, Brothers & Sisters, Californiaction, såg också Barnmorskorna för jag är helt fascinerad av det yrket. Följde Tori & Dean Inn Love slaviskt och blev överlycklig förra veckan då jag såg att det gick på vardagkvällarna. Upptäckte det när det var tre avsnitt kvar. Känns mycket patetiskt att jag tycker att det är så bra men det måste hänga ihop med min totala fascination för 90210 när det begav sig...
I senaste Damernas Värld finns ett citat från Henrik Tikkanen:
"Det lönar sig inte att skriva böcker om vanliga människor.
Vanliga människor läser inte den sortens böcker."
Hmm. Vad är en vanlig människa? Och är vanlig = tråkig? Jag själv älskar att titta runt bland vanliga människor på tågstationer, flygplatser och på Friskis och Svettis och fundera lite kring vad de har varit med om. Lite som galningen som springer runt i Pretty Woman och skriker ut frågan "what's your dream?" Han menar att alla har en dröm. Jag menar att alla har en historia. Vanlig eller ej.
(Och just nu smiter jag från min, barnen och maken är på liten utflykt och jag ska skriva men är lite fast. Kanske är problemet att de är för vanliga just nu, mina karaktärer?)
Tror att jag ska packa in familjen och dra till vårt Caribbean Getaway.
Jag har nog lite för lite pengar för att förstå mig på det här. Hur kan man ha ett värstinghus långt långt bort? De som äger huset är från Danmark (ägarna till Day Birger et Mikkelsen) och har väl lite att pyssla med kan jag tänka mig. Hinner de ens nyttja huset? Som sagt, det är en värld jag inte förstår. Vår familj hinner knappt till "vårt" Dalarna getaway...
En sak som kommer att bli svårare att få till när jag börjar jobba (om mindre än tre futtiga pytteytte veckor) är morgonpromenaderna. Jag går inte varje dag men väldigt ofta. Och det är härligt. Vi har förmånen att bo i ett område med mycket natur och vatten, det är bara att välja vilken rutt man ska ta.
Imorse var jag ute och spanade på sjön. Det är ingen dålig start att börja dagen med lite glittrande vatten. Temperaturen var lagom, utsikten fin och radion spelade bra musik i lurarna. Ändå var det något som inte kändes bra. Det var väldigt öde ute idag och jag märkte att jag tittade bakom mig oftare än vanligt. Vet inte om jag ens brukar göra det. Det finns vissa skogsstigar jag undviker för det känns lite väl ödsliga men annars brukar jag inte vara orolig.
Så kom jag hem och åt frukost och läste tidningar. Lokaltidningen och DN. Lokaltidningen rapporterade om hur våldtäkterna har ökat i länet, och DN hade utförlig beskrivning om hur Englas sista stund i livet var.
Jag mår illa. Jag blir arg. Vad är det som får vissa att anse att deras behov ligger över alla andras? Varför tror de att det de gör är okej? Och varför ska jag känna mig orolig och dessutom känna mig helt övertygad om att aldrig släppa ut mina döttrar utan mig. Vad blir det för liv?
Inatt var en sådan där. När man inte sover. Stora E fick plötsligt feber igår eftermiddag och sov såklart oroligt. Inte helt lätt med 39,6 i kroppen kanske. Vi var uppe med henne vid ett tillfälle och fyllde på dricka och Alvedon. Försökte först med Ipren men det gick inte hem. Förstår henne, Ipren ser ju ut som slem.
Vi bäddade ner henne igen och hon låg och såg jättetrött och go ut. Vi gick och la oss. Jag var klarvaken. Hopplöst att bli väckt runt 2-tiden och vara uppe en stund. Hjärnan börjar snurra. Jag började snurra. Till slut hade jag hittat ett skönt läge och kände att nu, nu kan jag nog koppla av. Då hade jag legat i sängen 25 minuter. Just som jag börjar slumra in hör jag:
-Jag kan inte sova.
Och så fötter som kommer närmare. Kokhet 20-kilos klump mellan oss i sängen. Gosigt, men trångt och varmt. Efter lite sparkningar i ryggen fick lillfröken vända sig närmare sin far, han är inte lika kinkig som modern. Då somnade vi om. Vid 6:30 vaknade hon som hade sovit gott hela natten. Hon skickades upp med sin far, för att inte väcka sin storasyster. Och för att modern fortfarande är för kinkig.
Sedan sov jag och Stora E ända till 8. Hon är helt klart inte frisk.
...ritar vi hus.
Och tar hand om orolig Lilla E och febrig Stora E. Mycket spring till tjejernas rum.
Och så gör jag fotoboken. Det går jättebra att förstå programmet av sig själv men idag fick jag för mig att titta på den 37 minuter långa introduktionsvideon. Lärde mig två saker. Ja ja.
Nu är det natti natti.
Är det förresten någon som har tips på var man hittar snygga dörrmattor? Vår kasserades för någon månad sedan och det behövs en ny. Pronto.
Idag är jag kreativ. Inte med att skriva dock...
Efter en promenad till och från min far på lunch (tack för den) så blev jag målarsugen. För ett tag sedan målade jag om vår gamla trädgårdssoffa och nu har jag även målat stolarna som hör till. Det blir fint.
När jag var klar med stolarna så kände jag att den där fotoboken inte kunde släppa mig. Eller var det tvärtom? Så sedan 15:30 har jag hållit på och fixat med spanienfotona och trots att programmet är ganska bra tar det tiiiiid. Börjar få kramp i fingrarna nu... Men jag tror att det kommer att bli jättejättejättefint. (För att använda ett uttryck från min dotter).
Jag är såld! Så himla coola böcker! Ikväll är det jag som ska testa! Läste om Blurp.com i dagens DN, i en artikel av min lärare Henrik Arnstad (från att skriva för webben kursen). Det verkar finnas hur mycket som helst att välja på. T.ex. kan man tydligen göra en bok av sin blogg. Det låter mycket lockande. :)
Jag är ju pysselfreak och har en längre tid känt mig rätt stressad över att Lilla E:s första året bok inte är klar. Hon är ju inne på sitt andra år redan. Jag ligger på april 2007, alltså långt efter. Med mina mått. Dessutom har jag ju inte hunnit göra ett enda dugg åt Stora E sedan Lilla E anlände. Jag har dock skrivit en hel del om dem, i datorn. Så en fotobok verkar super.
Räknade ut att om jag gör två album i måtten 25X20 centimeter med hård pärm och ungefär 30 sidor så kostar det 504 kronor för båda, inklusive frakt. Det är ju ingenting! Bara framkallning och inköp av album, papper, skrivarbläck osv osv blir ju mer. Me like the dollar.
I bilen:
-Mamma man fick inte köra när det var orange.
-Nej, jag busade lite.
-Då kommer polisen.
-Ja, då kan polisen komma.
-Vilken tur du hade att polisen inte komde.
Stora E och jag skulle iväg och hämta ett paket igår, på "posten". Ni vet, det där stället som inte finns längre... Just när vi skulle gå så ösregnade det och jag hade tagit på mig ett par svarta lågskor som jag har som sådana där "snabbt på, snabbt av bra att ha skor".
-Men mamma, det regnar så du kan inte ha de där fina skorna.
-Kan jag inte?
-Nej tyvärr.
Folk som känner mig och min make brukar tycka att vi är ordentliga, pedantiska och ordningssamma. Titta på nedanstående bilder och avgör om de har rätt...
Vi behöver ett större hus för att kunna bygga ett nytt hus. Alla dessa kataloger och papper!
Ett verk signerat Lilla E, alias Picasso. Bra med tvättbara sofföverdrag, ligger just nu i tvättmaskinen indränkta i Vanish. Vi får se om det hjälper eller om det kommer att hänga fina plädar lite överallt på sofforna när vi har visning av huset om någon månad eller så...
Känsliga läsare varnas för nästa bild!!!
Seriöst! Hur äckligt får det bli? Men nu så. Efter en timme med mig, hårt skrubbande och dagens ängel Vim så är det rent och fräscht igen. Men hu vad äckligt det var!
Snart ska jag in till stan och träffa lite vänner. Det blir trevligare än ovanstående projekt.
Fick besök av mig ikväll. Jag och en god vän var och åt galetter med en flaska rosé. Det gav mersmak så sedan blev det en drink på ...och himlen därtill vars utsikt jag varmt rekommenderar. Sedan bangade barnlösa vännen för hon ska jobba imorgon. Eh - jag ska väckas inte senare än 06 av två galningar - jag behöver några järn för att stå ut. ;)
Drinkarna satte mig i partymood och här sitter jag i förorten och lyssnar på det här. Patetiskt.
Jag får rätt motstridiga besked från Ad Libris...
14 juli skrev de:
Följande titel är försenad från förlaget men förväntas skickas inom kort:
TitelYATES, RICHARD:REVOLUTIONARY ROAD -OS
Vi ber om ursäkt för att boken har blivit försenad och vi gör allt vi kan för att boken ska skickas så fort som möjligt.
Följande bok i din beställning är under behandling hos oss och förväntas levereras inom kort:
Titel GUSTAFSSON, SANDRA:MASKROSUNGEN
15 juli kom ett nytt mail:
Följande titlar är försenade från förlaget men förväntas skickas inom kort:
YATES, RICHARD:REVOLUTIONARY ROAD -OS
GUSTAFSSON, SANDRA:MASKROSUNGEN
Vi ber om ursäkt för att böckerna har blivit försenade och vi gör allt vi kan för att böckerna ska skickas så fort som möjligt.
Och idag den 16 juli verkar de ha bestämt sig:
Vi har idag skickat följande böcker i din order:
YATES, RICHARD:REVOLUTIONARY ROAD -OS
GUSTAFSSON, SANDRA:MASKROSUNGEN
Då så. Då kanske jag ska rappa på med "Flyga Drake" som jag har läst hela 15 sidor i. Dessutom har jag läst dem två gånger eftersom det tog så lång tid mellan läsningarna.
Jag är lite oroad för min yngsta dotters språkutveckling.
Är det normalt att en 1,5-årings vokabulär består av ord som:
Ga (glass)
Godi (godis)
Bullä (tolka själv)
Sips (chips)
Bumpa (Bolibompa)
Pingo
Moomin
Pippi
Zlaaatan
Dessa ord lärde sig storasyster långt senare i livet. Godis smakade hon inte förrän hon var nästan tre år, hade till och med gått att dröja längre. TV fick hon knappt se förrän hon var ungefär tre heller. Eh, jo. Har ett svagt minne av vissa Teletubbiesvisningar för att mamma skulle få lite lugn och ro.
Trots den dåliga uppfostran som "nummer två" får utstå så är hon både språkkunnig och artig. Bl.a. kan hon säga "nein" och "bye bye". Hon säger oftast tack när hon får något eller vill ha något. Så helt orolig kanske jag inte behöver vara...
*Mala educación = dålig uppfostran och en mycket stark och bra film av Almodóvar.
Jag har förstått att du har det lite jobbigt just nu och vill inte egentligen göra livet värre för dig eftersom du verkar vara en riktigt hyvens tjej som gör karriär och är engagerad i dina barn. Jag skulle vilja säga att du verkar vara en driftig, ambitiös och smart tjej, fler borde följa ditt exempel.
Trots detta måste jag tyvärr klaga lite på en produkt från dig. Det är nämligen så illa att jag riskerar att drabbas av ett rejält sammanbrott som bäst botas på institution om du inte drar in den här produkten genast.
Jag vet att du vet hur långt det är till Småland. Du har ju turnerat en del runt i Sverige så du vet förmodligen också hur långt det är mellan Småland och Västkusten. Och därifrån till Skövde. Och från Skövde till Stockholm. Det är långt.
Tänk dig då att en och samma låt spelas i bilen hela körtiden. Det blir väldigt många gånger på väldigt många timmar.
Vad jag försöker säga är att om jag tvingas höra "Hero" en gång till så vet jag inte riktigt vad jag tar mig till. Låten var okej ganska länge men nu är det bara jobbigt och det värsta är att det du sjunger, det är ju inte ens sant. "Everything comes to an end". Hur menade du då? Den där låten bara går och går och går. Och går.
Och snart går jag.
En riktigt rolig och märklig grej hände när vi hälsade på våra goda vänner i deras nybyggda hus i Skövde i helgen. Intressant för husbyggarintresserade.
Det du behöver när du behöver det.
En rätt typisk bild av veckans väder...
Äntligen ett ställe som instruerar sin personal i hur de ska städa toaletterna. Notera att hon faktiskt inte hade tömt papperskorgen och då var hon ärlig och kryssade inte för det. Me like! Ja, toaletten var ren. Det var Preem någonstans mellan Göteborg och Skara. Synd att jag inte har vägarna förbi oftare.
Som sagt. Vi har gynnat den svenska ekonomin.Det lite oregelbundna bloggandet under veckan har sin förklaring i att vi är just hemkomna från en vecka av turnerade runt södra Sverige. Sedan förra söndagen har vi klarat av sträckorna Stockholm-Bjurvik (Småland) ett knappt dygn - Bjurvik - Halmstad fem nätter- under den veckan dagsutflykt till Helsingborg - Halmstad - Göteborg på lunch - Skövde ett knappt dygn - Stockholm. Pust.
Under veckan har vi lärt oss att:
Det där med att smålänningar är snåla, det verkar vara sant. Och att de småländska skogarna verkligen är så skogiga som man tror. Dessutom ligger husföretagen överallt. Jag anar ett samband mellan skogarna och husföretagen. Men vad vet väl en liten stockholmsk blondin om sådant? Vi hade ett mycket trevligt dygn i Bjurvik, tack vare det goda sällskapet som bestod i två andra barnfamiljer och massor av kompisar åt barnen. Det var super!
Det alltid är dåligt väder när maken har semester. Det börjar bli riktigt deprimerande nu, tredje året i Halmstad utan sol. Endast en stranddag. I Halmstad. Med härliga sandstränder. Tur att vi har andra attraktioner som lockar dit oss. Och va f-n, sandstränder är så överskattade ändå - det blir ju bara sandigt och bökigt. Den enda stranddagen har genererat massor av sand i mina väskor, även de väskor som inte var medbjudna till stranden.
Terrassvärmarna på Lilla Helfwetet i Halmstad värmer upp genomblöta jeans rätt fort. Och att tryfflar på deras meny betyder tryffel, trots pluralformen. Sällskapet var dock mycket trevligt, två småbarnsfamiljer med barnvakter möttes i några timmar och åt och drack gott. Härligt!
GPS är jättebra att ha eftersom den väljer att svänga åt fel håll och laddar ur lagom till att det börjar dra ihop sig. Funkar bra på E4:an. Typ. Maken och jag oense om denna punkt. Jag håller hårt i min karta och mitt utomordentliga lokalsinne. Funkar alltid.
Sofiero i Helsigborg är ett kanonställe för utflykt med barn! Får nog bli ett eget inlägg om detta senare. Helsingborg över huvudtaget är ju en underbar stad!
Att hålla någon slags nyttig diet under en sverigeturné är stört omöjligt. Massor av kolhydrater och vin. Mums för mig men inte för mitt midjemått.
Vi har verkligen gynnat den svenska ekonomin under vår färd.
Jag klarar mig utomordentligt bra utan glasögon en vecka. De låg kvar så fint på badrumsbänken här hemma. Linserna fick jobba hårt.
Nu ska jag bara packa upp. Med tanke på att packningen från midsommarresan packades upp lagom till avfärd förra veckan så känns det som att jag redan har gett upp. Det är ingen barnlek att packa för den svenska sommaren. Det krävs lite för mycket olika kläder och skor för min smak.
Jag och Stora E går och håller varandra i handen.
Jag: - E, vet du en sak?
Stora E inväntar det jag ska säga.
Jag: - Jag älskar dig.
Stora E: - Jag visste att du skulle säga det!
Jag: - Hur visste du det?
Stora E: -Därför att jag vet att du älskar mig så mycket.
Idag fick jag plötsligt lite inspiration. Jag hade inte med mig mitt fina anteckningsblock som min fina make gav mig i julas. Jag hade kvitton och en pennstump. Kände mig mycket poetisk när jag skrev på baksidan av kvittona från Systembolaget och Ica. Två av mina favoritaffärer. ;)
Imorse vaknade Lilla E först. Det är någon semestergrej. Stora E har sovit längre varje morgon, men då ska den vanligtvis så trötta Lilla E minsann få för sig att gå upp tidigt. Varför aldrig synkade?
Lilla E väckte Stora E. Hon har gjort om Stora E:s namn till bestämd form, det låter så gulligt. Hon ropade på Stora E och så vaknade hon. Vi lyssnade på systrarna när de konverserade:
Lilla E sa någon oförståelig harang.
Stora E: -Vad säger hon när hon säger "kitte?"
Jag: -Jag vet inte.
Stora E till Lilla E:
-Kan du säga Maja?
-Maja.
-Kan du säga mamma?
-Mamma.
-Kan du säga Madicken?
-Pippi.
Nu är den slut. Åse.
Fan att jag läser så fort!
Kan konstatera att Rudberg har gjort det igen. Hon fångar mig och får mig indragen i de olika karaktärernas liv.
Man sugs in och önskar att man var en sån där rik typ med coolt umgänge. Eller galet umgänge. Eller, kanske att man bara hade ett umgänge? Och att man kanske hade lite mer pengar och lite snyggare boende och lite fler designerkläder och väskor. Fast jag inte ens är intresserad av designerkläder och väskor så vill jag också nonchalant kasta ner lite weekendkläder i en Hermèsväska och ge mig av. Kanske har det mer med uttröttad mammasyndrom än önskan efter designergrejer att göra?
En sak jag verkligen gillar med Denises böcker är hur duktig hon är på att få in information om tidigare karaktärer. Man får alltid en update om vad de pysslar med sedan sist och när man läser känner man sig lite VIP-för att man minsann vet vem Jenny och Laura är. I den här boken var det väldigt många sådana updates. Det får mig att gissa att nästa bok inte alls kommer att handla om någon av dem...?
Jag minns när min vän M rekommenderade mig "Jenny S". Jag läste på baksidan och tyckte inte alls att det lät speciellt spännande. Tyckte mest det lät töntigt och blev inte alls intresserad. Men M och jag har nästan alltid samma smak när det gäller böcker. Så jag chansade. Och läste min första Rudberg. Och fastnade.
Så Denise! När kommer nästa?!!!
Jag har redan abstinens. Jag får kanske slå till på ungdomsböckerna så länge...
Jag älskar att lyssna på sommarpratarna. Tyvärr lyckas jag aldrig. Anledningen?
B-A-R-N-E-N. Det är inte helt lätt att koncentrera sig på kloka ord på P1 när någon annan konstant pratar och ytterligare en konstant övar fyrstrukna ciss eller vad det där Pernilla W en gång ägnade sig åt hette.
Jag blir så trött. Jag vill lyssna men det är för mycket annat som hörs. Tänker "jag ska lyssna ikväll". Och då har jag glömt. Tänker "jag ska lyssna på nätet". Men trots att jag är väl bevandrad på internets sidor (fråga min man som tycker jag är lite lätt addicted) så lyckas jag inte komma ihåg det heller.
Men! Två kloka saker har jag lyckats höra hittills:
Peter Wallenberg sa "man måste våga satsa för att kunna vinna."
Peter Le Marc sa "barn behöver konturer för att veta vilka de är". Han menade att man inte får uppfostra barn under för mycket frihet, de behöver ha spelreglerna för att få självkänsla.
Det är inga direkta citat, kom ihåg att jag hörde det här genom brus. Och tydligen favoriserar jag män som heter Peter...
Stora E blev häromdagen lovad att få en tjuga eftersom hennes kompis hade en...
Nu går hon runt och bär på sin "tjuvlapp".
Vi har semester men maken, som driver eget, har lite jourverksamhet och ska jobba några timmar imorgon. Framför Allsången sitter han och Stora E och han försöker berätta om morgondagen.
Maken: -Man måste jobba ibland.
Stora E: -Ja, nästan alla dagar måste man jobba.
Så är det att växa upp i ett egetföretagandehem. I know.
Jag hatar att bada i simhallar. Jag undviker dem i det längsta. Ändå hamnade jag i en idag.
En föreläsare som föreläste för oss lärare i skolan en gång sa att han aldrig skulle ta med sina barn till en simhall. Han jobbar med barnpornografi och pedofiler. Bara det gör ju att man inte vill gå dit. Med detta i åtanke fick Lilla E gå med sin far och Stora E med mig. Som om det hjälper. Är de sjuka i huvudet så kvittar nog åldern.
Konstigt nog (!) är det inte detta som stör mig mest med simhallarna. Det finns saker som är lättare att upptäcka och tyvärr missar jag inget.
Folk brukar mobba mig för min bakterieskräck, (vad är skillnaden på bakterier och baciller - jag anser att jag har bakterieskräck men är det ett ord, egentligen?) jag tar aldrig i ett handtag på offentliga platser utan använder fötter eller armbågar. Jag skulle aldrig få för mig att sitta i min soffa hemma efter att ha suttit på tunnelbana/buss. Sätter sig någon på min säng som är obäddad, då måste jag byta lakan. Jag mår illa av tanken. Det var en pärs att få barn kan jag säga...
Okej att jag kanske är lite överdriven i vissa sammanhang men seriöst. Finns det någon som inte mår dåligt i en vanlig svensk simhall?
Det ligger använda plåster på golven. De trängs med hårstrån och matrester eftersom vissa människor verkar tycka att det är helmysigt att sitta i en simhall och äta junk. Golven är sjöblöta och vågar man sig mot förmodan in på toaletten så kan man sätta några tusingar på att det stinker av både det ena och det andra. Det är vidrigt äckligt.
Dessutom tvingas man att trängas med folk som inte alls har problem med att visa upp sina kroppshyddor. Nakna stolpar de in i omklädningsrummet, tar plats, trängs och hänger sina handdukar på min. HU! Jag har börjat ha med plastpåsar som jag lägger ALLT i.
När de duschar splashar de allt de kan så att det där kretsloppet känns plågsamt påtagligt. Okej att vi delar allt vatten men jag föredrar när det har gått igenom reningsverket och kommer direkt till mig utan mellanhänder.
Inte nog med att jag knappt kan hantera ett badhusbesök när jag bara har mig själv att ta hand om. Lägg till ett barn och jag är inte längre en god mor.
"Ta inte där!"
"Nej, inga fötter på golvet, stå på flipflopparna!"
"Men håll i handduken sa jag! Den får inte hamna på golvet!"
"Nu sitter du still där!"
"Men NEJ, stå inte på golvet sa jag ju!"
Det är helt säkert ett stort nöje att vara barn till mig och gå till simhallen...
Åtminstone uppför sig mina barn. De andra orkar jag inte ens börja prata om...
Vi åker bil.
Jag: -Titta hästen på din sida!
Stora E:-Mamma, jag vet hur en häst ser ut, du behöver inte visa hela tiden.
En av fördelarna med att jag ska byta jobb och inte vara lärare längre - det är att jag nu kan släppa loss!
Av rädsla för att forma så kallade "lärarbarn" som vi under skoltiden fnös åt, så har jag legat lågt.
Jag var sist ut att lära mitt barn skriva sitt namn. Såg att Stora E:s kompisar kunde och då vågade jag hjälpa henne med det. Fast då hade hon redan lärt sig - i förskolan.
Jag läste en artikel i DN om att det är okej att lästräna när barnet visar intresse, oavsett ålder. Då kändes det okej att göra det, när jag läste att andra föräldrar gör det. Snabbt producerade jag de där korten man skulle ta till hjälp. Stora E tröttnade fort och det var då jag visade vilken superpedagog jag är. Jag lät bli att tvinga henne. ;)
Så nu blir livet hårt för mina barn. Dock har jag hittills inte varit helt anti pedagogiska aktiviteter. Stora E fick för två veckor sedan börja en sommarlovsdagbok. Tre uppslag, sedan tröttnade hon. NU är frågan... Kan jag vara äcklig påstridig mamma när jag ska sluta vara frööööken?
Här ritas och berättas om när vi tittade på Clownen Manne.
..efter maten hade jag såhär mysigt.
Middagen bestod av en väldigt god men för stark kycklinggryta.
Maken mumsade på, Lilla E mumsade på. Tills efter en stund då hon satte alla fingrar i munnen och skrek förfärat. Jag förstod precis hur hon menade.
Stora E ratade maten från början och åt bara nudlarna till.
Under morgonen har följande konversationer utspelats:
-Mamma, när byggdes det här huset?
-1961.
-Men då fanns ju dinosaurierna!
-Mamma, hade du den här filmen när du var liten? (Håller upp en dvd).
-Vet du E, när jag var liten fanns det inte dvd och video, vi hade inga filmer. Vi fick aldrig välja vad vi ville se.
-Hade ni bara barnprogram som Bolibompa?
-Vi hade inte Bolibompa heller. Vi hade nästan inga barnprogram.
-Jo men ni hade ju den där Hedvig.
Trogna bloggläsare vet att jag hade en massa mål med våren 2008. Det ni inte har vetat är att jag har haft ytterligare ett mål. Att byta jobb.
Sedan 2002 har jag varit lärare i spanska och engelska på högstadiet men jag har under föräldraledigheten känt att det är dags att hitta på något nytt. Livet har så mycket att erbjuda och jag vill testa mer. Jag har gillat mitt jobb och har gjort ett bra sådant. Men upptäckarlusten och nyfikenheten har varit stor. Så utöver pluggandet, skrivandet, tomtletandet och allt det där andra – så har viss jobbsökning pågått.
Jag har dock haft svårt att hitta rätt. Har varit på några intervjuer men inget har känts rätt. Jag har sökt flera jobb som har känts perfekta på pappret – och inte ens blivit kallad. Har inte direkt legat i, det har känts som att om jag hittar det så hittar jag det. Har inte direkt suttit i sjön på nuvarande arbetsplats.
Men för ett tag sedan hände en sak som gjorde att ett jobbyte kändes väldigt aktuellt. Jag vill inte gå in på detaljer men jag blev lite besviken på nuvarande arbetsplats. Genom en underbar vän (Tack P) fick jag i förra veckan nys om ett jobb.
Nu börjar det helt galna…
I måndags ringde jag och pratade med ansvarig för tillsättning av tjänsten.
”Nej, vi har nog redan hittat våra kandidater men skicka gärna in dina handlingar så kan vi höras till hösten, vi kollar alltid efter bra folk.”
Okej, tänkte jag och tänkte att det där fixar jag någon kväll i veckan. Efter två timmar ringde hon tillbaka. ”Det blir sällan som man har tänkt sig. Jag kommer att behöva köra ett nytt varv innan fredag då jag går på semester. Har du något du kan skicka in?”
Eh… Två barn hemma. Den ena dansade flamenco (någon galen mamma köpte både flamencokläder och flamencoskor till båda barnen i Spanien), spelade slingor på hemskt plastpiano (någon galen mamma köpte hemskt plastpiano i julklapp för tre år sedan och det har ännu inte pajat) och sjöng för falskt och för högt.
Den andra klättrade upp på köksbordet och fick tag i ”manga” (=macka) och satte sig glatt i mammans och pappans obäddade säng och åt. I smutsiga kläder och med många smulor. Under tiden satt jag och skrev en ansökan. På max 15 minuter. Jag korrläste högt för mig själv ungefär 5 gånger innan jag vågade skicka iväg brev och CV. Var livrädd för hur det blev… Okej att blogga/maila utan eftertanke men att skicka en ansökan sådär fort… Hmmmm. Inte riktigt min grej. Så fort jag hade skickat tänkte jag att det där, det kommer aldrig att gå vägen. Jag får inget jobb. Det är fel bransch och jag kan faktiskt inte det där. De kommer att garva högt åt mig när de läser – ”hur tänkte hon här?” Typ.
Nästa morgon tänkte jag att jag lär aldrig höra från henne igen. Så gick det 30 minuter.
”Hej, jag skulle gärna vilja träffa dig imorgon om du kan.”
”Hmmm? Simmar fiskar?”
Onsdag morgon klockan 9 var jag på intervju. Hade lånat till mig tjusig kavaj och kände mig ganska businessnygg. Var på intervju i två timmar och det kändes superbra. Den där maken som inte är pappaledig fick skjuta på alla viktiga möten och gick och tittade på ankor med barnen. (Kontoret har sjöutsikt). Han är fin. Hans kunder är fina som väntade tålmodigt.
Jag gick hem och tänkte att det vore ju trevligt att få ett sådant där jobb. Men det kommer jag ju inte att få. På eftermiddagen, just när jag hade lovat tjejerna en tur till leksaksaffären, ringde det.
”Hej, vi tyckte att det kändes jättebra imorse och vill gärna gå vidare. Vi vill ta dina referenser”.
Hmmm. Jag har inte sökt jobb sedan 2002. Ringde lite kollegor och andra samarbetspartners och bad dem ställa upp. Det gjorde de utan knot. Tydligen hade de goda ord att säga också. (Tack C och N!)
I torsdags ringde det.
”Hej, det går ju väldigt fort det här men jag tycker att det känns väldigt bra och jag brukar gå på magkänsla. Jag vill ge dig ett erbjudande.”
Jag spelade lite svår och sa att ”jag svarar på fredag.” Fast jag nog visste.
Idag fredag har jag:
Läst i en bok i stan.
Varit och skrivit på anställningsavtal.
Varit och sagt upp mig.
Jag har alltså bytt jobb.
Ett till mål uppfyllt.
Det känns jättekonstigt. Jätteläskigt. Jättebra.
Men med jävligt lite semester.
Idag var jag i den stora staden. Bläddrade i en bok som jag inte minns varken titel på, eller författare till. Jag slog på måfå och fick upp överskriften:
"Vänta inte på nästa tillfälle.
Det är det här som är tillfället."
Just idag var detta nästan spooky för mig. Mer om det senare.
Vi äter middag. Jag tittar på våra barn och säger till dem:
-Vet ni, ni är det finaste jag har gjort.
Stora E:
-Du har inte gjort oss, vi kom ju ut ur din mage.
Just det. Snart kommer hon börja tänka liiiiiite längre. Hoppas jag är på jobbet den dagen.
Lilla E vill ha smörgås och Stora E erbjuder sig att hjälpa till.
-Mamma, jag kan ta den andra halvan.
-Mmmm.
Mamman tittar upp och ser hur hon menar med halvor.
Typisk storasyster.
Jag är ju siffernörd. Alltså, inte i bemärkelsen att jag gillar att räkna. För det gör jag verkligen inte. Jag valde humanistisk linje just för att man slapp räkna så förbenat mycket.
Jag är siffernörd i bemärkelsen snygga kombinationer. Det här har vi varit inne på förr. Jag ville ju t.ex. gifta mig 2002 eftersom det året är svårslaget i snygghet.
Kanske är det estet jag är, inte siffernörd. Hur som.
Jag insåg just att min blogg föddes 07-12-07.
Min andra dotter föddes 06-12-06.
Utan att jag tänkte på det såg båda dagens ljus på snygga datum.
Stora E då? Nä. Hon har alltid gjort lite som hon vill. Hon blev världsbäst men datumet är en katastrof.
Just hemkomna från leksaksaffären där barnen har fått välja sommarpresent.
Stora E valde en piratutrustning.
Lilla E går in i badrummet och inspekterar storasyster som har fullt upp med att showa framför spegeln.
"Jag är pirat. Jag gillar inga barn. Annars skjuter jag dig".
Jag har varit föräldraledig sedan december 2006. Det är länge.
Min man har varit föräldraledig varje fredag, nästan sedan dess. Det har varit lyx - vi har haft långhelg, hela familjen. Jag har haft tid till att plugga och göra egna saker, på fredagarna. Riktig lyx!
Min man har ju ett sådant där manligt jobb. Där man inte kan vara pappaledig. Det är så konstigt tycker jag, att alla killjobben i världen är sådana. Papporna kan liksom inte undvaras på arbetsplatserna.
Jag gillar att vara hemma. Jag gillar att vara hemma länge. Jag vill inte amma en spädis i ett halvår och sedan lämna över bebis när bebis börjar bli en vettig människa. Jag tycker att det är roligt at få vara med min bebis när hon även börjar bli stor. Då vill inte jag börja jobba, när det roliga börjar.
Vår variant har varit jättebra. Det är så det måste fungera, tycker jag. Alla familjer måste göra det som känns bäst för dem.
Men trots detta tycker jag att det är underligt, att det är just männen som inte kan vara borta från jobbet.
Men nu har något hänt! Vart jag går ser jag män med barnvagnar.
De är ute och handlar, som jag. De är på biblioteket, som jag. De är i lekparken, som jag.
Har det äntligen hänt något på de manliga jobben, tänker jag? Äntligen vågar männen säga ifrån på sina arbetsplatser och äntligen tar de manliga arbetsgivarna sitt ansvar. Nu har det hänt!
Så tittar jag i almanackan. Det är ju sommar. Och DÅ är männens jobb inte så viktiga längre. När solen skiner och fotbollen flödar.
Är det så patetiskt som det verkar?
Eloge till min man som är lika viktig på jobbet när solen skiner. ;)
Det blev lite körigt idag.
Lilla E var på dåligt humör och grät mycket. Vi kom inte iväg på vår förmiddagsgrej i tid, vi var blev tvungna att äta lunch innan vi drog. Så jag tänkte att jag kör ett säkert kort. Köttbullar. Och av en händelse hade jag fallit för den icke- genus-korrekta prinsesspastan där jag stod på ICA Maxi häromdagen.
Glädjen över prinsessorna visade sig i att man bara lekte med Askungens vagn, sko och dansade på bal. De ekologiska köttbullarna gick inte hem alls. De var äckliga. Får väl köpa Mamma Scans fulköttbullar i fortsättningen - de brukar ju gå ner.
Lilla E däremot, hon gillade allt. Och slutade aldrig äta. Jag fick vänta i evigheter och utflykten blev ännu mer försenad. Sedan rapade hon ekologiska köttbullar hela eftermiddagen. Mindre nice.
Inget bokskrivande idag, blev lite nedstämd på kvällen - se husbyggarbloggen. Så nu ligger jag minus en dag på tidsschemat. ;)
I fredags rymde två barn på Stora E:s dagis. Hennes bästisar. Jag var ganska glad över att hon var ledig, hon hade ju lätt följt med.
En fruktansvärd händelse för alla inblandade, föräldrar och personal. Dagis ligger i ett tryggt villaområde men helt plötsligt tänker man "stor väg nära", "vatten nära" och så vidare. Hu! En i personalen hittade barnen fort, nära dagis. Men man tänker ju ändå. Tänk om.
Det värsta är ju att barn i 4-5-års åldern är hyfsat kreativa och väldigt duktiga. Hur ska man stoppa dem? Vakter längs hela gården? Inte släppa ut dem alls?
När jag fick veta att det var just två av hennes bästa vänner som hade gett sig av så började jag prata lite med henne om det här. När jag första gången frågade något i stil med om hon hade följt med om hon hade varit där så nickade hon och såg busig ut. Vi har fortsatt att prata om det och imorse vid frukost kom vi in på det igen:
-Vad skulle du säga om X och X sa att ni skulle rymma?
-Jag skulle tänka "oj, mamma sa att jag inte fick rymma från dagis". För tänk om jag skulle glömma det!
Det närmar sig. Hjärntvätten verkar fungera. Tills någon kompis kommer på något roligt och hon råkar glömma allt mamma har sagt... Är inte riktigt läge att berätta att jag rymde från dagmamman när jag var tre år va?
.gif)
