Stora E är hemma hos en kompis på "stjärnkväll" ikväll. De är ett litet gäng som ska titta på stjärnor och äta rymdmat. Om man ville fick man sova över och Stora E har velat fram och tillbaka hela veckan. Häromnatten vaknade hon och grät för hon inte ville sova över. Men på morgonen ville hon sova över. Till slut tog jag på mig elaka mammarollen och bestämde att hon ska sova hemma. Hon har ändå varit hängig i veckan och det är ju synd om första övernattningen blir en flopp och gör att hon aldrig mer vill sova hos någon.
När jag hade lämnat henne till stjärnkvällen och klev ut för att gå till bilen som var parkerad en liten bit bort såg jag en pappa gåendes med två barn och en vagn (tror att ena ungen satt i vagnen och den andra gick bredvid). Ena barnet skrek och pappan pratade i mobilen. Han avslutade samtalet med "puss puss" så jag förstod (hoppades iaf) att det var mamman till barnen i andra änden. När han la på luren vände han sig till sin ena son:
-Måste du skrika när jag pratar i telefon?
-Men jag halkade!
-Men va fan, jag höll också på att halka!
Här tänkte jag att pappan var lite väl ego men insåg rätt fort att heh... eh... man kanske inte ska kasta sten i glashus. Jag hade säkert kunnat uttrycka mig exakt lika egocentriskt... Men moraltanten, den perfekta modern och den ordentliga skolfröken i mig tyckte ändå att han faktiskt kunde visa lite omtanke om sin son istället för att bara bry sig om sig själv. Men i ungefär samma sekund verkade han komma på samma sak och så ändrade han helt approach.
-Nu tar vi ny tag killar! Snart är vi hemma och så kommer mamma snart också. Skönt va?
Jag vet inte vem han försökte peppa mest, sig själv eller dem. Det verkade dock hjälpa, den gråtande killen snyftade klart och han kanske också såg fram emot mammans hemkomst. Frågan är vem som längtade mest, sonen eller pappan...
När jag satte mig i bilen tänkte jag återigen på hur vi sliter. Det är ett ständigt givande och man kan knappast räkna med en god natts sömn efter väl utfört dagsverke. Det är väl inte så konstigt att man inte orkar svara helt korrekt alla gånger och helst vill slänga ut ungarna ur vagnen och själv lägga sig där och gråta. En mamma och en pappa är ju bara en liten flicka och en liten pojke som har råkat bli stor.
Att skriva i novembermörkret
19 timmar sedan
7 kommentarer:
du har så rätt kära du..
//Jessica
Det är så sant, så sant... Satt och knåpade ihop ett litet inlägg med Superduperhero... Den relaterade till nattens dröm om lärare, mina kollegor... :P
Önskar dig en härlig lördagkväll! kram Anna
Mmmm, inte lätt alla gånger. Att välja ord. Ibland hinner man inte välja - dom bara kommer.
Idag har vi haft barnkalas med totalt 14 barn. Då gällde det att försöka välja orden så barnen kunde ta med sig dom hem... :D
Man vilja verka vara en bra mamma med dom "rätta" orden. Om du fattar...
Kramis
Håller med, som vanligt.
Just uppvaknad från en kort liten "nap" med 2-åringen. Det kan inte bli bättre. Vi mammor o pappor behöver sova mer!
Tack för din hälsning, och du det var inte dig jag menade i mitt ödmjuka födelsedagsuppmaning häromdagen. Förresten verkade det inte hjälpa. Haha.
Nu sk ajag bjuda maken på kaffe. I solen. Ute i snön.
Vill ge dig en energigivande kram. Här kommer den!
TAck för kram! Och du, jag tänkte nog att det inte var specifikt mig du menade men jag tyckte att ditt inlägg var väldigt gulligt. :) Det finns vissa som kan och som gör och så de andra... Är det för mkt begärt att få ett födelsedagskort ibland?!
Och absolut. Man behöver verkligen sova mer men det är ju så skönt att vara uppe och vara lite ifred när de små sussar sött... Det är i alla fall mitt problem....
14 st på barnkalas lät inte som en lugn lördag precis... :)
Anna, låter som en spännande dröm... ;)
KRAM PÅ ER ni söta! Och kloka!
Det var en som på 1318 undrarde om hon kunde säga upp sig som mamma och den känslan kan ju vara ganska påtaglig ibland. Jag får ibland ingen luft utan måste se till att jag tar luft, tar tid, för den ramlar inte över mig när jag har båda flickorna 24/7. Och vi kan inte någonsin ha som mål att vara perfekta för då kommer vi att gå under. Tillräckligt bra. Tillräckligt räcker.
Precis så där är det! Hittade förresten en liten grej, som jag bara var tvungen att lägga ut på min blogg igår. Den handlar också om barn...
http://skrivrobert.blogspot.com/2009/01/om-barn.html
Skicka en kommentar