Man längtar.
Man gör planer.
Man tänker hur det ska bli.
Man tror att det ska bli så himla bra.
Det händer rätt ofta, med olika saker.
Det senaste året har det varit många sådana situationer för mig. Jag har längtat efter mina nya jobb. Jag har längtat efter mitt nya hus. Jag har längtat efter att träffa min vän som bor långt bort i väster.
Man börjar på sina nya jobb och då blir man uppsagd eller så är det något annat som inte fungerar. Fast mitt nyaste jobb börjar sjunka in i mig och bli kompis med mig. Vi kan nog hänga ett tag, nya jobbet och jag.
Man flyttar in i sitt nya hus och inser att nyckelfärdigt faktiskt inte är helt klart som man har inbillat sig. Det är detaljer som saknas, det är lampor som inte finns och det är möbler som kostar pengar och man har aldrig ens tid att kolla runt efter rätt grej. Men man älskar huset i alla fall och är så lycklig över att äntligen ha fått flyttat in.
Och så kommer äntligen den där höstdagen då man ska träffa sin gamla vän. Planer har smidits (smitts?!) i månader och trevligt ska man ha. Och det har man. Lite. Ganska mycket stundvis. Men man går också runt och undrar vad som är fel. Man ger förslag och vännen säger att vad som helst är bra och när man anstränger sig för att göra bra och roliga saker så verkar vännen ändå inte nöjd. Trots att man har anpassat allt för den som har åkt längst. Men den visar sig vara mer intresserad av sin dator och vännerna hemma på andra sidan Atlanten. Man undrar om vännen ens ville träffas. Längst inne vet man att vännen nog ville det, men har svårt att visa känslor, eller bara är trött på att resa runt. Men man önskar att vännen i alla fall kunde ljuga lite. Vara lite tacksam. Och låtsas att hushelvetet är fint. Till exempel. Man kramas hej då en kylig oktobermorgon och vet inte när man kommer att ses igen. Man tänker att man borde känna mer när man kramas men det gör man inte.
Nej. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Det är synd och tråkigt men det kanske bara är så livet är?
För övrigt gillar jag inte att referera till mig själv som "man" men tydligen glömde jag det i det här inlägget.
Sista chansen att ansöka!
22 minuter sedan
8 kommentarer:
Åh. Så himla tråkigt! Fast jag tror att hon också såg fram emot allt, men att ni kanske hade glidit ifrån varandra mer IRL än när ni mailat/chattat osv.
Jag känner igen besvikelsen, och det är verkligen inget kul, men jag tror faktiskt att det är som du skriver - synd och sorgligt, men sånt är livet...
Kram Catharina
Njae, tror inte att det är det att vi har glidit ifrån varandra. HOn är bara väldigt svår att veta hur man ska göra med. Upplevde samma sak för några år sedan. Och ändå gjorde jag om det hela nu... :)
Mmm, men ibland är det dags att ta farväl.
Och nu har du gjort det. Två gånger.
Bra så Pernilla.
Det finns annat som är viktigare.
Kanske sant Mona.
Jag har en likadan vän. Gillar henne jättemycket, men hon bjuder sällan till när jag inviterar. Men jag bjuder igen och igen för -ja, det är bara så livet är.
För på någon nivå har man alltid utbyte av de vänner man väljer att behålla.
Word Pernilla. Livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Pernilla - aha, då förstår jag iofs. Då tror jag bara det är dags att dra vidare och prioritera andra vänner :-)
Men man hoppas ju ibland att saker och ting helt enkelt ska vara sådär ljuvliga och enkla och roliga och crazy som när man var 21... Jag gör det i alla fall, men har inte längre så mkt gemensamt med många av de vännerna...
Jag vet att det är tråkigt. Ibland är det svårt att tillfredsställa vänner och man blir så besviken när de inte kan bjuda till...
kram Jenny
Skicka en kommentar