Jag är där jag är och det är bra

Lyssnade just på veckans coach Annika Borg på Radio Stockholm. Ämnet var stress. Hon pratade om att idealbilden av människan stressar upp oss, vi ska vara snygga, vi ska vara framgångsrika och vi ska vara superföräldrar och vårt hem ska vara tip top. Dessutom skyler folk ofta över sådant som är dåligt.

Jag känner igen mig i båda, såklart vill jag ha hela det snygga paketet men jag känner också igen det där med att skyla över. Man tokstädar innan någon kommer på besök osv. Dock har jag alltid stört mig på folk som hävdar att allt går så bra och ett halvår senare får man höra att ungen aldrig sov och de hade superproblem med amningen plus att gubben nästan fick sparken. Vad är syftet? Varför kan man inte istället försöka få stöd hos sin omgivning, istället för att bara låtsas att allt är sååå bra? (De som känner mig vet att jag eh... knappast låtsas åt det hållet, jag kanske borde hålla igen lite istället).

Annika Borg menade att vi borde ha som utgångspunkt att livet inte går ihop, och det är okej. Det tycker jag är sunt. Man kan faktiskt inte få till alla bitar samtidigt, hela tiden. Det är omöjligt.

Hon citerade några rader ur en dikt av Tomas Tranströmer:
”Du blir aldrig färdig och det är som det skall”.

Tycker att det här var bra ord för mig idag, har två deadlines i veckan och lite körigt av privata skäl så jag känner en liten liten kniv på strupen. Men nu ska jag bara vara en good enough student, mamma, författare och människa helt enkelt. Och bloggare såklart! (Författare? Ja, jag har bestämt att så mycket som jag skriver gör att jag är författare. Jag är bara inte publicerad. Än).