Mammor och pappor utifrån

Så har jag börjat jobba då. Svängde under en rast mellan alla möten förbi en ICA-butik för att handla en eftermiddagskick. Nu snackar vi tunga droger. Cola-light. Det måste klassas som tung drog, så svårt som det är att sluta.

Utanför ICA mitt på dagen en vardag. Bara mammor och pappor med barn i barn/kundvagnar så långt man ser. Och vad man mer ser är hur de gullar. Mammorna och papporna liksom glömmer bort sig. De är inga coola vuxna, de är helt uppslukade av sina barn. En mamma tar kort på sin son som suger på nappen i kundvagnen. Jag tänker ”herregud, ta kort på sitt barn på ICA, varfördå?”. Tycker att hon är extremt töntig.

Denna tanke kommer på min andra jobbdag. Andra. Efter 20 månader av ett exakt likadant beteende. Jag verkar ha glömt att jag under en kort skogsutflykt i måndags tog 63 bilder. På mina barn. Ätandes. Sittandes. Gåendes. Ståendes. På deras kladdiga munnar. På deras nakna fötter. Eller att jag för några veckor sedan tog kort med mobilen när barnen åkte i bilen utanför ICA. Och skickade till deras far. Och fick hejda mig innan jag hade skickat till fler. För mina barn är ju såååå söta. I alla situationer.

Såg också en pappa som med stolthet tittade på sin dotter som ville stå i kundvagnen. Han pratade med ngn bekant han hade stött på i affären och sa ”hon vill baara stå”. Sa han med lite sådär ”ja ja, vad ska man göra ton”. Och tittade på henne som om hon var guds underverk. Jag tyckte att han var lite söt men ändå rätt löjlig. Även då glömde jag alla de tillfällen då jag har använt exakt samma tonfall och berättat helt överflödiga saker för folk som ändå inte brydde sig. Bara för att mina barns aktiviteter såklart måste intressera alla. Trodde jag.

Och nu går jag här. I vuxenlivet. Och har åsikter.