Hemma igen

Varje kväll innan jag går och lägger mig går jag upp en trappa och går in till mina barn. De ligger och sover och är världens finaste, sötaste och lugnaste. De andas och har rosiga kinder där de ligger i sina sängar. Innan jag går pussar jag dem på kinderna och drar in doften av dem, tar den med mig och tänker på när de var små. Mindre. Stora E vågar jag inte alltid pussa, hon är så lättväckt. Ibland tar jag chansen och springer sedan fort ner och duschar, så får min man gå och få henne att somna om om hon vaknar. Han är bra på det.

Sedan i helgen har jag tittat extra noga på mina barn. Jag har pussat dem och varit så glad för att de ligger där. Jag har tänkt på mamman som i lördags fick veta att hennes barn inte kom hem från Junibacken. Jag har funderat på hur hon måste gå in i deras tomma rum och undra var de sover, om de gråter och om de mår bra. Kanske har hon lagt sig ner och luktat på den tomma kudden där det borde legat ett rosigt, varmt litet ansikte.

I tisdags var mina barn på Junibacken. De kom hem samma dag.
I lördags var hennes barn på Junibacken. De kom hem igår.
Jag gissar att deras mamma doftade och kramade på dem extra mycket när hon fick tillbaka dem.