Christer Sandelin

Det fanns en tid då jag var kär i dig. Riktigt, härligt onyanserat tonårskär. Den jag var kär i innan dig var Ian Haugland. Honom var jag så kär i att jag rev bort hans flickvänner från bilder på de två tillsammans... Innan Ian var det Per Gessle. Vi ska inte rota mer i det...

Men Christer. Allt du sjöng var till mig.

-Den hon vill ha, det är jag.
-If I say my bed is empty without you, pretty baby. Won't you come back, to me?
-Jag låg och grubbla, ensam i min stora säng. Drömmarna blandades med rädsla för framtiden. Om jag inte tar dig nu, så tar nån annan dig, bort från mig. (Det är för övrigt så jag önskar att förlagen tänker ungefär nästa eller nästnästa vecka).

En dag när jag var på Gul&Blå vid Hamngatan (minns ni?!) var du där. Livrädd, men ingen liten lort, försökte jag ta din autograf. Hade ingen penna. Frågade kassörskan om jag fick låna en. Hon slängde en blick på Christer. Tittade på 12-åriga lilla mig. "Ja, det går bra. Men du får stå här." Bitch. Det blev ingen autograf. Jag sprang och köpte en penna. Då var Christer självklart borta.

Ja ja. Det dog ut. Det blev liksom inget mer än mina fantasier om hur jag skulle stöta på honom på något uteställe (glömde att jag var 12) och förföra honom. (Glömde att jag var 12 och att det hade varit riktigt äckligt om han hade låtit sig förföras av mig). (Glömde också att det hade varit riktigt äckligt om jag vid 12 hade vetat något som jag knappt vet vid snart 36).

Livet gick vidare. Jag hittade lämpligare objekt. (Läs finniga högstadiekillar).

Men Christer. Vad hände? Varför blev det såhär? Vad hände? Det är noll koll. Skippa skiten nu. Kom igen. Jag kan bli lite kär i dig igen, i smyg. Om det hjälper.