måndag 31 januari 2011

Har skrivit

över 3000 ord.

Tänk om det var i min bok... Nu var det omdömen. Jag gillar verkligen inte att skriva omdömen. Jag borde gilla att skriva omdömen. Jag gillar ord. Jag gillar att sätta ihop ord. Jag skriver fort. Det borde vara en favoritsyssla. Men det är det inte. Jag har alltid ångest. Jag vrider och vänder och så blir det ändå inte bra. Jag känner mig som Jenny Diski som blir mer och mer missnöjd med det hon skriver...

Jag tror att jag har kommit på varför jag avskyr omdömesskrivning så. Jag är en person som skriver. Jag är alltså en person som lägger vikt vid ord. Om jag läser en text blir jag jättestörd om jag tycker att den är elakt/otydligt/puckat formulerad. Jag stör mig på mail, jag stör mig på sms. Jag blir irriterad på formuleringar.

Så. När jag skriver omdömen vill jag få ur mig de perfekta formuleringarna. Det är känsliga saker. Jag skriver om elever. Tonåringar. Jag skriver som lärare, jag skriver om deras prestationer. Klart som fan jag hatar att skriva det. Klart som fan man inte lyckas skriva bra. Vad jag än skriver kan tolkas på flera olika sätt.

Men nu är jag klar med hälften. Innan torsdag lunch ska jag få ur mig 18 till... Wish me luck.

Kvällsskiftet

Swischar vidare . Plötsligt känns det sådär kul...

Swisch

Såg ni?
Det var jag som swischade förbi.

Första dagen på jobbet efter sjukveckan. Jag har swischat. Jag har fixat. Jag har rensat inbox. Har haft lektioner. Har bokat möten. Har bokat utvecklingssamtal. Swisch. Swisch.
Hemåt. Via Ica. Middagsmat. Swisch swisch.
På fritids mötte jag lite folk. Bokade lite till. Swisch swisch.

Kom hem. In med en maskin med blöta strumpor och diverse idrottskläder. Swisch swisch.
Lagade middag. In i ugnen. Swisch swisch.
Fixade grönsaker till barnen att knapra på innan maten (perfekt trick, de äter lätt sin dagsranson). Swisch swisch.

Och det bästa. Jag har hur mycket energi som helst kvar.
Vilket är bra. Jag har med mig jobbdator och en massa jobb. Det ska skrivas omdömen och jag ska göra en powerpoint om Barcelona. Och förbereda ett viktigt möte jag ska hålla i imorgon.

Swisch swisch.

söndag 30 januari 2011

Jag älskar dig inte

Lika bra jag säger det på en gång. Jag gillar verkligen Christina Stielli. Denna driftiga, vackra, kloka och roliga kvinna är dessutom sjukt energisk. Det är artiklar i Tara, det är en väluppdaterad blogg, det är facebook, det är hennes eget företag, det är hennes site, det är ambassadörskap för kvinnligt företagande. Och så har hon skrivit en bok. Det är en kvinna i min smak det.

Hur som helst.

Jag läste Jag älskar dig inte (Wahlström & Widstrand) under jullovet. Den handlar om Lotten som på sidan 8 får "Jag älskar dig inte längre" slängt i ansiktet av sin man. De har två döttrar, ett hus, ett liv och han har helt plötsligt slutat älska. Boken handlar om processen som Lotten går igenom. Hur hon tvingas förstå att han faktiskt menar de där hemska orden, att det inte handlar om något hon kan göra för att ändra honom och hur hon faller, faller, faller och sedan sakta börjar ta sig upp igen.

Lottens man heter Per. Jag hatar Per. Jag vill skaka om Lotten som försöker göra allt bra, som tar skit och som inte står upp för sig själv. Jag vill skaka om Per. Nej. Jag vill nog göra något värre än skaka om... Jag vill tala om för honom att man fan inte beter sig på det där sättet. Kanske kan man helt enkelt säga att karaktärerna i boken berör mig...?

Förutom att karaktärerna griper tag i mig och får mig att känna ilska, sorg, ömhet och hat så väcker boken även andra känslor. Förvirring. Rädsla. Hur kan allting bara ändras? Hur kan den ena i ett förhållande så totalt misstolka situationen? Hur kan den ena i ett förhållande plötsligt bara ändra sig?

Tyvärr känner jag också igen mycket. Det här händer. Hela tiden. Har alltid hänt, kommer alltid att hända.

Christina Stiellis bok lämnar en inte oberörd. Den väcker känslor, den väcker tankar och den ger i alla fall mig en stor klump i magen. Just nu går alldeles för många människor igenom den process som Lotten går igenom i boken. Den processen önskar jag ingen. Det finns förstås ljusa och glada stunder i boken. Det finns hopp och det finns glädje. Precis som i riktiga livet.

Bra jobbat Christina! Det verkar faktiskt som att man kan skriva en bok när man har bestämt sig för det. Lovely!

Hembakat bröd

Till mumsig hemlagad soppa. Imorgon drar min bagerska. Damn!

Söndag

Idag har jag varit och hälsat på min svärmor. Jag har bara varit där två gånger innan. Svärmor är vår superbarnvakt så det har kört ihop sig lite, att besöka på intensiven med två små barn har känts sådär så det har vi inte gjort.

Svärmor mår bättre. Hon är vaken och hon har bytt avdelning. Det kritiska är över och förbi, sedan ett par veckor. Den långa resan tillbaka har börjat. Det är nu det verkligen hjälper att vara envis, bestämd och jävligt rastlös. Go svärmor!

00:00

Går jag till sängs med Amandas spöken...

lördag 29 januari 2011

God lördag

Tiramisuglasstårta. Vin. Gott sällskap. Ingen feber. Lovely.

Dagens utflykt

Idag hade Skrivarakademin Kreativ lördag. Insåg jag lite sent. Läste facebook i sängen imorse och såg att Christina skulle vara där. Hade jag varit lite tidigare ute hade jag definitivt varit med på skrivarverkstad klockan 11 och lite annat smått och gott men oh well. Jag fick med mig min mamma som är på besök från Halmstad och så fick vi oss en litterär timme.

Vi fick först höra Beata Lyth berätta om sina tankar bakom sin bok Att vara Flisan. Den handlar om Flisan som är väldigt lång och hur jobbigt det är för Flisan att vara lång, stor och lite klumpig. Men egentligen handlar den om att känna sig utanför och att man sällan är ensam om den känslan. Den köpte jag till barnen. Det var också intressant att höra Beata berätta om hur boken växte fram, samarbetet mellan henne och illustratören.

Efter Beata var det dags för Carolina Johansson att berätta om sin bok Bråkdelen av en sekund. Den är självbiografisk och handlar om hur hon, frilansjournalisten med ekonomi som specialitet, plötsligt hittade gud. Hon hade tidigare nästan hånat religiösa och hon började undra om hon hade blivit komplett galen. Carolina berättade om startskottet till boken och tog upp frågor som hon hade ställt sig medan hon skrev; Är det här för privat? Ska jag verkligen prata om det här? Hon började skriva ur en sorg, hennes mamma gick bort och jag förstår att hon funderade på de här självutlämnande bitarna. Helt underbart är att Eva Brunne har sett till att Carolinas bok numera tillhör kurslitteratur för blivande präster.

Till sist blev det Christinas tur. Christina berättade medryckande och livligt om hur det gick till när hon bestämde sig för att skriva en bok. "Jag ska skriva en bok." Sedan funderade hon på vad man behöver veta för att skriva en bok. Googlade. Hittade Skrivarakademin. Anmälde sig trots att hon egentligen tyckte att hon nog kunde det där för hur svårt kan det egentligen vara att skriva en bok? Insåg efter en eller två gånger att hmmm.... Man lär sig ju en del bra verktyg på de där kurserna. Trots allt... Efter fjärde (eller var det femte?) kursen kickade hennes lärare ut henne. "Hem och skriv din bok nu". Christina skrev. Kontaktade en förläggare. Förläggaren fick manus, läste och bjöd in till möte. Christina var säker på att kontraktet var nära. Förläggaren sa: Gör om, gör rätt. Låt mig läsa igen. Sedan blev det bok. Som en askungesaga, minst!

Några tips som Christina fick på vägen, av bl.a. Lina Forss:
-Skriv om något som gör ont, som känns och som är jobbigt.
-Det som inte driver historien framåt ska bort.
-Karaktärerna måste beröra.

De här tre författarna har en sak gemensam. De har alla gått kurser på Skrivarakademin. Precis som jag. ;) Träffade faktiskt min lärare och hon var i alla fall artig och låtsades att hon kom ihåg mig.

Och snart ska jag blogga om Christinas braiga bok Jag älskar dig inte. Snart. Jag läste ut den innan London och sedan vabbade jag och sedan var jag sjuk...

Christina Stielli

Med sin bebis.
Mycket intressant stund på skrivarakademin. Forts följer.

På skrivarakademin

För att lyssna på Christina Stielli. Strax!

fredag 28 januari 2011

Hon är så söt

När hon sover... Också. Hon är lika intresserad av Let's Dance som jag...

Dagens kloka ord

Jag lyssnade nyss lite förstrött på P4 Radio Stockholm medan jag vek lite tvätt. Hörde en intervju med Arkan Asaad som debuterar med sin roman Stjärnlösa nätter som verkar riktigt intressant. Tyvärr missade jag nästan hela intervjun men hans slutord säger allt.
"Om jag kunde bli författare så kan jag bli vad som helst".

Det är faktiskt så det känns för mig. Att bli författare är så ouppnåeligt och om man lyckas med det - ja, då kan man nog lyckas med vad som helst.

Hopp

Jag har inte feber!
Halsen gör mindre ont!
Solen skiner!
Soffan börjar komma fram under snön som överraskade oss i typ september. (det känns så ja).

Det finns hopp! Om allt!

Kanske

Finns det en tanke med att jag inte kan baka bullar...

Tjena

Vad gott jag sov efter att ha läst om mystiska spöken i Amandas bok. Verkligen. Men jag är sugen på att läsa mer...

torsdag 27 januari 2011

Nu så

Har en riktig mamma bakat bullar med mina barn. Bullar som jäste. Som blev goda. Av ren avundsjuka förträngde jag att fota när de låg och svalnade på galler. Här är de nästan frusna.

Jag har tröstätit 5 stycken. Fem. Cinco. Five. Jag tyckte att jag höll på att tyna bort med all feber.

Tack för bullarna mamma!

Har precis

Mailat och förhoppningsvis anmält mig till skrivarkurs en helg i april med Barbara Voors. Vem hänger på?

Men arrrgh!

Bara för att man gillar en författares blogg måste man inte läsa hennes böcker. Fan! Jag ska inte läsa läskiga saker. Min fantasi behöver inte läskiga saker. Min fantasi klarar sig jättebra själv och behöver ingen extra läskig input.

Mitt paket från adlibris har kommit

Har inte riktigt sörjt klart förra boken men kanske kan jag börja med en ny ändå? Det finns ju de som kastar sig in huvudstupa i nya relationer fast de inte har avslutat sina gamla...

Inget är som gamla vänner.

Det börjar bli en vana.
Men ärligt. Doug Savant kommer alltid att vara Matt för mig. Melrose Place Matt.

Träffa Susanne

Om du vill veta mer om hur man själv ger ut en bok och om du också vill träffa Susanne Boll (en av mina trognaste bloggläserskor) så ska du till Biblioteket Sture på onsdag. Kika in på Susannes blogg. Ska se om jag kan ta mig dit bland alla feberutbrott, ligga efter på jobbet högar och dylikt.

Vad har du gjort hittills i år?

Den här tjejen har gjort en del....

Själv har jag:
Vabbat
Varit i London
Vabbat
Varit sjuk
Jag har läst två böcker. Jag älskar dig inte och Her Fearful Symmetry. Plus en hel del barnböcker för barnen.

Ett gammalt inlägg

Har fått en ny kommentar. Jag tycker att det var en viktig synpunkt så jag vill gärna uppmärksamma.

Glädjande besked i DN

Den är några dagar gammal, vi har 30 meter isig backe till lådan så vi ligger lite efter men det betyder att vi nu är ännu närmare.

onsdag 26 januari 2011

Frankerad "kuvet"

Har jag fått från försäkringskassan. Kanske hade varit billigare att skicka ut ett sådant på en gång...?

Men ibland

Hittar man gamla bekanta. Umgås en stund. Tills man kommer ihåg varför man slutade umgås.

Det här med nya bekantskaper

Först är man lite nyfiken. Man kanske går och sneglar lite. Möts vid några tillfällen. Hör talas om. Intresserar sig, kollar upp lite.

Så faller det sig så att man börjar umgås. I början är man intresserad och den nya relationen gör sitt till för att behålla ens intresse. Men livet omkring en pockar på, det finns familj, det finns jobb, det finns aktiviteter. Det är egentligen lite fullt, man har inte tid med en relation till. Men man vill så gärna.

Om man trots alla hinder lyckas behålla ömsesidigt intresse så umgås man lite till. Till slut kommer man till en magisk gräns, det lite försiktiga inresset byts ut till en besatthet. Man kan inte sluta. Man kan inte släppa. Ingen annan finns, man har bara ögon för den nya.

Sedan märker man hur något ändras. Det slår aldrig fel. Det som nyss kändes så bra har fått en ny vändning. Man är fortfarande besatt men inser att det mesta av relationen ligger bakom en och hur mycket man än försöker dra ut på det så kommer det. Slutet.

Så står man där. Ensam. Övergiven. Kanske lite förvirrad. Kanske förstod man inte vad som hände, plötsligt gick ju allt så fort. Plötsligt var det slut.

Snart måste vi skiljas

Jag vill inte. Inte än!

Hmmm

Under de minuter jag har tittat på honom är det såhär han gör mest. Tittar ner. ???

tisdag 25 januari 2011

Om att gå vilse (eller släppa kontrollen)

När jag var i London var jag lite trött på min lediga dag. Vi kan kalla det trött i alla fall. Min kollega och rumskamrat skickades ut på stan lite före mig, jag behövde mer ställtid. Hur som helst. När jag hade gjort mig i ordning på hotellrummet gick jag de få stegen till vår tunnelbanestation. (Via lilla affären där jag köpte Cola-light och chips). Helt emot hur jag brukar vara så gick jag ner i tunnelbanan utan att först kolla upp vart jag skulle. Herregud. Jag skulle till Oxford Street, där har jag ju varit hundra gånger om. Trots att jag rätt uppenbart inte är en local låtsas jag alltid att jag är det och kollar av princip inte på kartor när jag står mitt på en gata eller i en tunnelbana / liknande. Det är ett litet ticks jag har.

Jag tog en snabbkoll på vilket håll jag tänkte mig och hoppade på. Helt fel linje. Fast det gick att byta till rätt linje, det hade jag sett. Klev av. Och insåg att bytesstället var stängt. Det var strejk och det var till att kliva upp och ta en buss. Använde min bästa engelska (hrm) och frågade vänligt. Försökte att inte låta så amerikansk. Fick bra hjälp.

Klev upp ur underjorden och befann mig vid Notting Hill. Jag har varit där också, förut. Men jag var inte beredd på att det var dit jag skulle komma. Den där bussen som skulle gå där syntes inte. Jag visste inte vilken sida av vägen jag skulle stå på, jag visste inte riktigt åt vilket håll jag skulle. Jag fnittrade till. Tog ett chips. Drack lite cola. Såg en bokhandel. Gick in. Promenixade lite, åt ett håll som kändes fel. Oftast har jag en känsla för vart jag ska. Oftast har jag koll. Oftast vet jag. Det var så skönt att bara fnittra, gå lite hur som helst och äta chips. Ska testa det igen.
Släppa kontrollen, inte veta och inte tycka att det gör något.

(Ja. Till slut ramlade jag på rätt buss, åt rätt håll, fick plats högst upp och fotade med min usla iPhone-kamera som den turist jag insåg att jag var. Följde också med bussfärden på kartan och återtog kontrollen). Men det var kul att vara en annan människa för en stund.

I boken jag läser Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger (asbra by the way) beskrivs exakt det jag kände:

"There are several ways to react to being lost. One is to panic: this was usually Valentina's first impulse. Another is to abandon yourself to lostness, to allow the fact that you've misplaced yourself to change the way you experience the world. Julia loved this feeling, and she began to court it. London was the perfect place to get lost. The curving streets changed their names every few blocks, converged and diverged, dead-ended into mews and suddelnly opened into squares".

Julia och Valentina är tvillingar, det är inte felskrivet. Och äntligen har jag fått en förklaring till varför jag aldrig har fått grepp om Londons geografi. Jag har ingen koll trots att jag har varit där massor av gånger. Det kanske inte går?

Ha!

Fick ytterligare intyg idag. Som konstigt nog hade frankerat svarskuvert med sig. Jag tycker att Försäkringskassan skriver konstiga meningar, vad tycker ni?

När man är med

Läser. Tänker:"vad bra, kanske man ska utnyttja".
Hälsningar hon som snart fyller 36. 36.36.

Lunch

Hej FK

Telefosamtal till FK:

-Hej, jag har vabbat en del sista tiden och har fått hem lite intyg jag ska skicka till er. Tidigare har dessa varit portofria men nu fick jag kuvert som jag ska frankera.

-Bla bla bla bla bla man får inte med något kuvert.
-Hur ska man då skicka in blanketten?
-Ett frankerat kuvert.
-Men det är märkligt, portot brukar vara förbetalt.
-Nej. Var det länge sedan du vabbade sist?
HA HA HA HA HA! Var det länge sedan jag vabbade sist? I WISH!
-Nej. Jag vabbar hela tiden och kuverten brukar vara med förbetalt porto eftersom det inte är vi föräldrar som är intresserade av att få in intyg.

-Vänta så ska jag kolla lite.
Väntar.
-Hallå. Det där skickas centralt så det är ingen här som riktigt vet. Men jag kan skicka ut ett förfrankerat kuvert till dig.
-Tack, det vore fint.

Ja. Jag hade även ett annat ärende när jag ringde. Ja. Jag har råd att betala fem kronor på ett brev. Men av princip är jag så emot de där intygen som 1)fördröjer min utbetalning, 2)ökar arbetsbördan hos mina barns pedagoger 3)tydligt visar att jag inte är att lita på för jag är förälder och självklart gör jag allt jag kan för att fuska till mig några hundra.


Men vad säger ni? Visst brukar väl kuverten vara frankerade?!

måndag 24 januari 2011

39,5

But who's counting?

Status

38,5 och fryser som en tok. Verkligen smart att gå till jobbet idag. Verkligen.

Ett tecken på att allt inte stod rätt till kanske skulle ha varit att jag åkte iväg med sladden till kupévärmaren i....
Maken ringde och skrek: stanna bilen!!! Ja ja. Sladden är inte så trasslig nu..

Tecken två borde ha varit att jag fick namnafasi och glömde elevers namn...

En inte alltför kvalificerad gissning är att jag inte åker någonstans imorgon. Ska nog ringa lönekontoret och be dem donera småpengarna som blir kvar av min lön till någon välgörenhet.

söndag 23 januari 2011

Ny business

Ganska billigt för en hel rörelse. Jag kanske ska slå till, verkar finnas stort kundunderlag så jag får nog tillbaka min investering fort.

Tur att jag inte tänkte äta

På Ikea. En solig söndag innan lön. Undrar hur det ser ut en regnig söndag efter lön...?! Skaffa ett liv folk!

lördag 22 januari 2011

Hemlagad, ekologisk och fettsnål middag

Eller inte.

Lördagskoma

Mötte Maria Lundinskan på Stockholmsmässan redan 10 i morse. Vi skulle träffas i verkligheten för första gången - riktigt skoj! Vi gick och pratade en stund med Mona också, tyvärr gick det inte att tajma lunchen men jag och Maria sysselsatte oss helt okej själva. Jag var dock en dålig bloggare och glömde fota både Maria och Mona.

På agendan stod även stalkning av Maria Montazami . Hon var där en stund, vi missade henne... De flesta utställare måste stå i sina montrar själva men det behövde inte hon. Trist. Jag som hade velat ha ett bloggfoto med oss. He he.

Hur som helst. Nu är jag hemma igen och rätt slut. Så underbart att frukostdisken står kvar. Maken togs med till stan av de tillfrisknade döttrarna på shoppingrunda så de har inte uträttat något vettigt här hemma. Suck.

fredag 21 januari 2011

Nu är det Let's Dance

Jippiee...

Tydligen ska Maria Montazami vara där. Henne tänker jag träffa imorgon när jag ska gå på Formex med en finfin bloggkompis. Vi har aldrig träffats förut. Varken Lundinskan eller Motazamiskan. Tänker också nosa lite på Mona, vi är ju snart gamla bekanta.

Sånger som berättar

Denise har idag underhållit sin blogg med musikinspiration. Hon har excellent musiksmak (vadå bad ballads?! Ge dig!) och dessutom fick hon igång mig. Ballader. Det är något speciellt med ballader. De sätter igång min fantasi och jag ser allt i bilder. Vem behöver MTV? (Ja, vem behöver MTV nuförtiden, helt annan fråga).

Får inte de här stroferna igång din fantasi, då är det nog inget som gör det...

Aerosmith, Crazy:
Say you're leavin' on the seven thirty train
And that you're heading out to Hollywood
.....
But I know you ain't wearin' nothin' underneath that
overcoat and that it's all a show, yeah!


Bon Jovi, Never say goodbye:
Remember when we used to park
On Butler Street out in the dark
Remember when we lost the keys
And you lost more than that in my backseat - baby.


Heart, All I wanna do is make love to you:
It was a rainy night
When he came into sight,
Standing by the road,
No umbrella, no coat.
So I pulled up alongside
And I offered him a ride.
He accepted with a smile,
So we drove for a while.
I didn’t ask him his name,
This lonely boy in the rain.
Fate, tell me it’s right,
Is this love at first sight?
Please don’t make it wrong,
Just stay for the night.

Den här är galen. Det är världens berättelse. En hel bok kan skrivas om den här låten. Love it!
Fan, jag blir så inspirerad att jag kanske ska skriva en bok om alla tre.

Denise pratade om Från och med du och jag kan inte tröttna på den. Den är genialisk.
Bästa meningen är helt klart "För en minut sedan var du min" men jag älskar även den sista strofen:
och i din port har ingenting
förändrats utom just på din
för bredvid ditt namn står ett namn till
Hur sorgligt som helst. Bredvid ditt namn står ett namn till. Du är inte ensam men det är jag. Du har någon och jag står utanför din jävla dörr och glor på ett namn.

Förresten - den här också
"Det här är slutet på vår film."
Så vackert!

Nu ska jag hälla upp ett glas vin, ta fredag och fundera ut hur jag ska komma ur att glo på Let's Dance hela kvällen. Barnen köper inte argumentet att det inte är intressant nu när Denise inte är med. De kräver Let's Dance. Stackars, stackars mig.

Jo barn

Jag tänkte vi skulle gå till mjölkhyllan. Och städavdelningen. Barn?! Vadå, bara för att ni har varit hemma i typ två veckor behöver ni väl inte kolla på allt?!

Vill man

Ha detta framför sig på väg till jobbet?

torsdag 20 januari 2011

Status

På jobbet. Det har ni nog förstått eftersom bloggandet idag har legat på bottennivå. Bättre när man är hemma och vabbar.
Hetsäter pepparkakor. Det blev många leftovers i julas och de står precis vid mitt skrivbord. På en hylla bredvid, men ändå.
Jobbar ikapp. Planerar utvecklingssamtal, språkmöten och lektioner.
Sa jag att jag hetsäter pepparkakor?

onsdag 19 januari 2011

När man har en lärarmorsa

Så mailar den jobbiga mamman med den lika jobbiga fröken och så bestämmer de att man ska göra läxor fast man är sjuk. Surt!

Där ser ni

Man ska kunna baka bullar när man är mamma och alla andra kan. Ur senaste ICA-Buffé.

Tvåbarnsmamma beskjuten i tvättstuga

Dramat utspelade sig på förmiddagen i kvinnans eget hem, i en söderförort till Stockholm. Den nyvakna kvinnan och hennes två små barn hade gått in i tvättstugan för att hänga tvätt då kvinnan plötsligt blev beskjuten.

Under glatt småprat hjälptes kvinnan och hennes barn åt med tvätten. Det var bara ett fåtal plagg kvar att hänga upp när kvinnan skakade ur ett par jeans och då kände ett hårt slag rakt i bröstet.

Enligt södertörnspolisen rör det sig om ett ovanligt fall av självbeskjutning. När kvinnan skakade ur jeansen slungades en tvättmedelsboll med stark kraft rakt mot kvinnan som efteråt klagade på bröstsmärtor. Hon behövde dock inte läkarvård och kunde slutföra sin tvättupphängning, samt tvätta tre maskiner till. Barnen klarade sig helt från projektilen och kunde snart lugnas av sin ömma moder.

Man tager vad man haver lunch

Barnen ser på Pettsson

Själv läser jag. Just börjat men den verkar bra!

tisdag 18 januari 2011

Detta att vara ute och röra på sig..

.. i världen, är ju faktiskt inte helt dumt.

Endast på planet hem fick jag idéer till tre karaktärer. Om jag hade ansträngt mig hade jag nog kunnat se många till. Men det var dessa tre som jag råkade på och som jag gick igång på.

I en tidning jag köpte på flygplatsen fick jag en till idé, om en story.

Och bredvid mig på planet satt en man som var lite solbränd. Bakom honom satt hans tre barn. De var också solbrända. Han pratade svenska med barnen och jag tänkte inte mer på det, begravde mig i min bok. Flygvärdinnan (en man - heter det värdinna då?) noterade uppmärksamt solbrännan och sa "You're very brown, where have you been?" Mannen berättade då med australiensisk dialekt att han hade varit i just Australien.

Ah. Lovely, tänkte jag och blev med ens väldigt trevlig mot min medpassagerare. Nu är min lilla Moleskine fylld med australientips. Se där.

Eller

Så gör man såhär. Tips: lämna aldrig en fyraåring ur sikte. Inte en sekund, ingenstans.

Lunchdags!

måndag 17 januari 2011

The Globe

Torsdag och fredag var det mässa för hela slanten. På lördagen skippade jag och min ena kollega mässan för att köpa böcker och lite annat till skolan.

För att suga ut det mesta av tiden och för att vi båda är engelsklärare gick vi upp tidigt i söndags och var på The Globe precis när de öppnade. Vi hade tur, första guidade turen gick redan en halvtimme senare och så guidades vi runt av en äldre, söt och sarkastisk entusiastisk engelsk dam.

Klockan 12 hade vi sett och hört det mesta och tog oss tillbaka till hotellet för vidare färd till Heathrow och hem. Visst, vi hade kunnat gå runt länge till men tiden räckte inte. Det var svårt att slita sig både från affären (sucker for gift shops) och restaurangen som hör till The Globe ur vilken det kom den härligaste doft av Sunday roast från. Det blev Wagamama på flygplatsen istället.

Rekommenderar The Globe! Om man har minsta intresse för Shakespeare / Londons historia / teater eller ja, ni fattar. Jag vill absolut se en pjäs där någon gång, det måste vara en riktigt härlig upplevelse!

Lite mer om London


Riktigt såhär stylish var ju inte det vi fick men nästan. Vi skippade champagnen eftersom vi... eh... kanske... eh... redan hade fyllt den kvoten någon dag innan eller så. Kanske. Jag och min kollega satt lite till höger från hur den här bilden är tagen. Det här är bardelen. Vi hade inte bokat bord och fick inte plats i restaurangen men det var vi bara glada för. Baren var riktigt cozy och det var skön loungemusik och allt var perfekt.

Vi körde Haymarket Tea och det gick på 21,50 pund. Plus 12.5% service charge. Vi fick mer än vi behövde...

Jag rekommenderar varmt stället! Brumus, ligger på Haymarket Hotel, 1 Suffolk Place, London baby.

Misslyckat vabbpyssel

Det är bara att konstatera. Jag kan inte baka bullar. Jag har alltid velat komma hem till ett hus med nybakta bullar, det är den ultimata trygghetsgrejen för mig. Om någon kommer med nybakta bullar så finns det inte en chans att jag tackar nej. Inte en endaste chans. Och idag fick jag för mig att jag och mina barn skulle vabmysa med nybakta goda kanelbullar.

Tjena. Jodå. Det doftar kanel i hela huset och det är ju trevligt men bullarna är pyttesmå, för de jäste aldrig. De är degiga, för de jäste aldrig. De är hårda, för de jäste aldrig? Jag fattar inte vad som gick fel för 1) Jag är läskunnig. 2) Jag läste receptet noga. 3) Jag följde receptet. 4) Jag är fan inte helt korkad.

Råkade skriva på facebook att jag inte är någon äkta mamma eftersom jag inte kan baka bullar och då fick jag kommentarer om att man inte alls ska ha dåligt samvete om man inte kan baka bullar. Så menade jag inte. Jag menade att för mig är det en mammaegenskap, att kunna baka bullar. Min mamma kan, andras mammor kan, mina vänner som är mammor kan. Men inte jag. Alltså är jag inte en äkta mamma...

Ja. Jag vet. Jag är en bra mamma. Ja. Jag vet. Det ligger inte där. Jag veeeeeeeet.

Vad barnen tyckte?
-Mamma, de här var inte så goda.

Sedan kollade vi på Mamma Mia och somnade i soffan alla tre. Nu ska jag diska och titta på de #"¤% bullarna som ligger där och doftar gott och smakar deg. Hård deg.

Vabpyssel

Vabpyssel

Hon ritar av Pokémon... Lilla kollar på barbiefilm. Jag har städat ett av tre badrum.

Vill rekommendera

...ett bra blogginlägg.
Speciellt författare som har slutat att blogga bör läsa detta inlägg. Speciellt om man är författare och heter Malin Persson Giolito.

Can I be anymore obvious?

Godmorgon måndag

Just nu borde jag sitta på möte på jobbet men är istället hemma med två sjuka döttrar.

Innan jag åkte var Lilla E sjuk. Jag var hemma med henne i tisdags.

Maken har varit hemma med henne onsdag, torsdag, fredag.
I lördags mådde Lilla E bättre (blev feberfri) men då kroknade Stora E. Hon kräktes i lördags och har feber sedan dess.

Trots att jag faktiskt har jobbat mån, ons, tor, fre, lör och sön känns det inte som att jag har varit på jobbet på hela veckan. Det är ju så mina elever ser det. Och nu är jag borta igen.

Ibland känner man sig lite otillräcklig. Fast å andra sidan. Jag har varit borta från mina prinsessor i fyra dagar och är inte jätteledsen över att jag nu "måste" tillbringa en dag, eller två, med dem. Men den inneboende stressen över jobbet är lite svår att bara skaka av sig. Någon som känner igen sig...?

söndag 16 januari 2011

Hemma

Halkade runt på långtidsparkeringen, mina converse fylldes med vatten och jag fick hålla i mig i bilen för att kunna gå runt den. Släppte av två kollegor och handlade lite nödvändigheter på väg hem. Nödvändigheter handlade jag även på Heathrow.

Tur

Att Heathrows shopping är så anpassad till min januaribudget.

Greetings from London

Efter intressant besök på The Globe drar vi till Heathrow. Todeloo!

lördag 15 januari 2011

Idag har jag

Skaffat mig lite mer att läsa. För det ligger ju inte några böcker alls på vänt än...

Idag har jag

...

Idag har jag

Handlat i den här affären. Det blev crumpets som jag ska bjuda mina barn på. Ja ja. Mannen med.

Idag har jag

Studerat modernt genustänk i stor bokhandel i London.

Idag har jag

Shoppat till jobbet.

Idag har jag

Ätit och druckit afternoon tea på haymarket hotel, baren heter brumus. Tror jag. Mycket gott men det är mycket sorgligt att jag frivilligt valde bort champagnen.

Mer från toan

Ja. Det fanns krok. London är bra på krokar, där kan man säga att de ligger i framkant.

Gadgeten innehöll ett fel