tisdag 30 juni 2009

Att fota en tvååring...


Får bara anonyma bloggbilder.

måndag 29 juni 2009

Just det!

Utöver alla saker vi har drabbats av i juni (se föregående inlägg) så lyckades jag även få en bula i pannan i lördags.

Vi var på Bauhaus hela familjen. Jag hade stenkoll på små barn medan maken försökte få stenkoll på vattenlås och bänkskivor. Till slut hade han stenkoll på det och vi betalade och gick ut till bilen. Barnen placerades i bilen och vi lyfte upp bänkskivan på takräcket. Maken började spänna fast skivan och jag spände fast Lilla E i sin stol. Skulle då gå runt bilen och spänna fast Stora E.

Jag har varit med och valt bänkskiva. Jag har betalat bänkskiva. Jag har lyft upp bänkskiva. Jag går rätt in i bänkskiva med pannan före. Jag borde vara en bänkskiva. Intelligensen verkar i alla fall vara i nivå med den.

Ja. Bulan är kvar. Den gör bara ont när jag nyser eller ändrar ansiktsuttryck. Och det gör jag ju nästan aldrig. Sa jag att jag är allergisk just nu?

Nu räcker det faktiskt

4 juni. Lilla E hoppade på dagis och fick en spricka i benet och blev gipsad i tre veckor.
På väg hem från gipsningen ringde dagis igen. Stora E magsjuk. I nio dagar. Nio. dagar.

8 juni. Maken blev magsjuk. Var det i nästan en vecka.
Stora E åt specialkost en hel vecka efter sista spyan. Lite meck med det.

Utöver att jag inte kunde jobba och därför fick rejält lägre lön så missade jag två inplanerade fester och min nya fina klänning hänger fortfarande oanvänd i garderoben. Dessutom fick jag inte säga hej då till varken elever eller kollegor. Jag var dock frisk men fick ryggont av allt kånkande på gipsis.

25 juni. Gipset togs bort. Magsjukan borta. Specialkosten borta.

28 juni. Jag skar mig illa på en kniv. Ett rejält snitt som gjorde att jag kunde lyfta på mitt skinn. Inte fräscht. Tyckte synd om mig själv.

Någon timme senare den 28 juni ringdes det från ett sjukhus i södra Sverige. Min pappa hade blivit påkörd när han körde motorcykel, av en gammal gubbe. Pappa klarade sig med brutet nyckelben och kom hem med taxi idag.

Nu räcker det. Vårt hushåll har fått så det räcker nu. Nu kan alla olyckor och sjukdomar gå någon annanstans.

Juli, hoppas att du blir bättre än juni var!

Testa vattenrutschkanor!

Damn! Skulle ha skaffat barn lite tidigare! Har du en vattenglad unge på över 8 år? Ansök genast om att bli testperson!

Men lite störigt att de vill ha baddräktsfoton.... Det luktar lite ful gubbe över Fritidsresor tycker jag.

Inbrottstjuvar

Hör på radio att polisen avråder från att utannonsera sin frånvaro från hemmet i bloggar, på twitter och facebook pga inbrottsrisken. De menar att det är som att sätta upp en skylt på dörren om att man inte är hemma.

Okej alla tjuvar. Läs noga!

Jag kommer att vara hemma hela sommaren. Jag vägrar att åka någonstans när jag har fått flytta in.

Sådär. Nu har jag nog skrämt iväg dem.

Underbart är kort

Stora E skriver dagbok: "Igår hade jag en liten kort fest."

Hon blev lovad en avslutningsfest när hon missade avslutningen på dagis pga magsjukan och igår gick den av stapeln. FEM gånger sedan igår har jag fått höra att den var för kort, redan innan det var slut började hon klaga...

Under sjukdomstiden pysslade hon en masse... Ur
prinsesspysselboken.


Och vi
bakade ju som sagt också...



Nio småtjejer badade i vattenspridaren, fikade och åt glass.

söndag 28 juni 2009

Utmaning

Nu ska jag försöka duscha och tvätta håret med en hand. Det blir en utmaning. Försökte få maken att hjälpa mig, intresse fanns men nu är han upptagen med IT-support på telefonen. Det är ju säkert roligare än att duscha sin fru...

Har laddat inför dagen med galningarna och en hand imorgon:


Kan inte skriva


Men jag kan läsa! Inga män hemma, barnen i säng. Kanske kan jag bli klar med den här snart? Började bara i oktober eller så...

Kom just på

att jag hatar att baka med mina barn...



Fast typiskt nog var det rätt trivsamt innan olyckan hände. Vi hade mysigt och rullade chokladbollar, sedan skulle vi gå över till sockerkaksbak. Jag skulle bara ta fram kokboken (eftersom jag inte kan komma ihåg ens ett sockerkakerecept) och snuddade då vid vår tandade supervassa kniv som stod i ett dumt knivställ. Blod på mig, tröjan, bänken och andra kökssaker. När jag såg att jag kunde lyfta på mitt eget skinn ringde jag maken. Han fick avbryta husfixande och plåstra om mig. Nu bakar han sockerkakan, det är nämligen fest idag. Nio vilda barn ska fika och bada i vattenspridaren för att fira att det är sommarlov.

Det är höger pekfinger. Förstår ni vad det innebär för mitt bloggande? Som hint kan jag säga att det här inlägget hade väldigt många fel och tog väldigt lång tid att skriva...

8:05


Only en småbarnsmamma med degmage ute. Redan så varmt att byxbenen fick vikas upp.

lördag 27 juni 2009

FAIL blog

Rolig site. Rolig bild.

It's walking!

Nu så. Igår när vi hade glasstund på "altanen" vid huset så fick hon för sig att börja gå. För det var ju det perfekta stället med sprängsten och altanreglar att balansera på...



Nu går hon själv utan att vilja bli buren hela tiden men hon har benet helt rakt, som om det fortfarande var gipsat.

fredag 26 juni 2009

Mitt barn...

Vägrar fortfarande att gå på benet. Nu har hon just ätit och sa "jag vill krypa."

Nu ligger hon raklång på golvet och drar sig fram med sina sugproppshänder och säger "ga, ga, da, ga, eh, ga". Hon tror att hon är bebis.

torsdag 25 juni 2009

41 frågor, en personlighet

Hittade detta hos Sandra och var tvungen att testa. Svarade "fel" på några, såg försent att man kunde gå till föregående fråga hur lätt som helst. Men det känns som att det stämmer rätt bra...

Din personlighetstyp:
Kraftfulla, originella och känsliga.
(Right on).
Slutför vad de påbörjat. (Hmmm, vet inte om just detta stämmer superbra).
Extremt god människokännedom.
(Jaså? Kanske).
Lyhörda för andras känslor.
(Lite väl lyhörd ibland).
Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta.
(Vet inte om de är genomtänkta men värderingar finns. Och de levs upp till).
Respekterade för sin starka vilja att göra rätt.
(Riktigt jobbigt att vara sådan. Jag lovar).
Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.
(Japp. Har börjat inse detta. Måste göras något åt).

Karriärer som skulle kunna passa dig:
Personalvetare, juristassistenter, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktorer, psykologer, skribenter, musiker, artister, fotografer, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarier, marknadsförare, forskare, socialarbetare.
Hmmm. Inte helt överraskande kanske. Behöver jag tillägga att jag har haft tankar åt juridik och psykologihållet tidigare i mina dagar?

Testa själv
här!

Aj löv facebook

I min ungdom hade jag brevvänner. Inte en eller två. Jag hade som mest 32. I alla möjliga länder.

En bodde i min grannkommun, vi träffades på en språkresa men brevväxlade sedan. Med buss hade det tagit oss 20 minuter att ses men vi skrev bara till varandra. Vi pratade aldrig i telefon.

En annan bodde i Australien, en i England, en i Skottland och en i Kiruna. Det var ungefär lika exotiskt med Kiruna som Australien.

När jag först hörde talas om e-mail och internet blev jag eld och lågor. Jag såg verkligen potentialen i detta medium. En person i min närhet trodde att internet bara var en liten fluga. Det har han fått äta upp många gånger. Jag trodde inte det. Jag trodde på internet. Det är konstigt att jag inte har engagerat mig mer, arbetat med det och tjänat pengar på det. Konstigt.

Hur som helst. En brevvän var speciell, från Tyskland. Vi skrev flera brev i veckan, breven åkte om varandra. Hon och jag träffades flera gånger, hon var sverigetokig. Hon lärde sig svenska helt själv. Vi skrev bara på svenska. För många år sedan tappade vi kontakten men för ett tag sedan hittade vi varandra på facebook. Hon hittade mig, trots att jag har bytt efternamn. Som tur är kom hon ihåg vad maken hette i efternamn och chansade. Hon misstänkte att vi hade gift oss. (We go way back jag och maken).

Idag blev jag vän med en gammal klasskompis från gymnasiet och fick en uppdatering på hennes liv. Jag har koll på avlägsna bekanta och jag har hittat folk jag har undrat över hur de har det.

Som Michelle som jag kamperade med varje dag mellan 8-9 på American History class i vårt high school i USA. Michelle hade (och har) ett otroligt brett leende (Julia Roberts ligger i lä) Hennes mamma bjöd på goda brownies och hennes syster hade drogproblem. Michelle är nu lyckligt gift, har ett bra jobb och ett härligt liv.

Eller som min korta romans under high school tiden. Han är skild med barn men har ny flamma som är bättre, han är lycklig men höll på att dö för några år sedan i en svår bilolycka.

Jag stalkade finaste Denise Rudberg på facebook och hon länkade till min blogg - besöksrekord. Du behöver blogga igen, det är tråkigt utan din blogg D!

Eller bara en sådan enkel sak som mina många exkollegor. Hur skulle jag hålla kontakt med alla dessa som jag har samlat på mig under det senaste året, om det inte var för facebook?


Jag hade aldrig hittat varken min tyska favvobrevis, min USA-kompis Michelle eller min high-school sweetheart utan facebook. Facebook är som Grand Central Station, om man står där tillräckligt länge så kommer den man väntar på.

Aj löv facebook!

Ettåring dog i bil

Fy i helvete vad vidrigt. Mamman måste vara galen och pappan måste vara förtvivlad. Såg ett liknande fall på Oprah för några år sedan, i USA. Hur klarar man det?

Duger under kriget


Mulderbosch var slut. Maken köpte Boschendal istället. Funkar. Vad betyder bosch tro? Verkar bra.

Gipset är borta


...men hon vägrar att gå med benet. De sa att det kan ta några dagar men hon vägrar verkligen. Jag trodde att vildtokingen skulle sätta fart direkt, fast hon inte skulle kunna. Men icke.

Vi var på stranden och hon satt fint på filten och åt vattenmelon medan jag och Stora E badade. Det var rätt enkelt att ha med två barn på stranden då...

Här tas gipset bort:

Foto: Stora E.

Det sågades, det bändes och det klipptes.


En liten fot. Och ett ben. Fulla med gipsrester. Och ingen lust att gå.

Jag leftar efter doktorn


Vi väntar på vår tur och vår tappra gipsis längtar efter doktorn. Jag har precis blivit nervös att de ska säga att hon måste behålla gipset... Gulp.

Gipset ska av!

Idag är gipsborttagningsdagen! Som vi har längtat!

Lilla E säger att hon "kommer bli lite ledsen" hos doktorn. Jag försökte med att doktorn är ju snäll som ska ta bort gipset. "Doktorn får ingen puss."

Jag har utlovat besök på stranden för alla som nu är friska, magsjukan borta och gipset snart borta! Glass och bad hela dagen!

So long! Har en väldigt viktig tid att passa.

onsdag 24 juni 2009

Åren går

Jag var i en affär idag. Där träffade jag en gammal elev. Hon jobbar där nu. Vi pratade lite om vad hon ska hitta på sedan, hon vill bli polis eller sjuksköterska och hade svårt att bestämma sig.

Jag: "Det är ingen brådska, jag är 34 och funderar fortfarande på vad jag ska bli när jag blir stor."
Hon: "Men vad åren går! Jag kommer ihåg när du var 27!"

Hmmm. Finaste lilla eleven. Jag kommer ihåg när du var 15...

Uppskatta livet

En vän till mig går just nu igenom en ofattbar tragedi. Jag vill inte gå in på vad som har hänt henne men det är inget man rycker på axlarna åt och bara går vidare i livet av. Jag fick veta för ett par dagar sedan och jag märker att jag hela tiden tänker på henne, hennes situation och vad hon går igenom. Jag har återigen påmints om att man ska uppskatta det man har, helt plötsligt finns det inte längre.

Jag hade en ärendedag idag och fick tid för lunch för mig själv. Jag märkte att jag inte njöt av den, jag satt och längtade efter mina älskade barn. Jag ville bara hem och pussa på dem.

När jag hade hämtat dem och vi var hemma så ville de ha vattenmelon. Jag sa att de måste vänta för jag måste titta på dem först. "Varför då?" "För ni är så fina." "Mäh. Gå och gör vattenmelon och titta därifrån då!"

tisdag 23 juni 2009

Usch

Fy fan. Jag har faktiskt inga bättre ord. Hur kan en förälder göra såhär? Hur kan man? Jag läste artikeln med tårar i ögonen.

Jag måste gå och pussa på mina två prinsessor som nog har det nästan bäst i hela världen.

Bloggar, fast inte här.

Det är verkligen slutspurt på bygget nu. Jag har en känsla av att jag därför kommer att ägna andra bloggen lite mer tid än den här. Idag har jag t.ex. bloggat flera inlägg där, men inte här. Ni får ha överseende med det här under en liten tid.

För byggintresserade så kan man kika in i byggbloggen.
Här skriver jag om dagens inköp.
Här skriver jag om bergvärmen.
Här skriver jag om köket.

Och nu är linserna tröttare än jag. Måste sussa. Ska till nya jobbet och kika runt lite imorgon.

Fågeln


Kan inte mått bra... Marken fick också en blaffa.

Lätt fånget, lätt förgånget


Igår var bilen nytvättad. Idag har en fågel valt att uträtta årets detoxrester på min bil. Min nytvättade bil. På taket, dörren och vindrutan. Ingen liten klick, nä - töm rejält. Suck. Var det hämden för att jag inte stod på mig angående kvitto?!

måndag 22 juni 2009

Bloggen var god dröj ännu mer.

Min dator är död. Den vägrar att starta. Den gick ner i viloläge och där vill den stanna. Jag är på extremt dåligt humör på grund av detta. Var tvungen att hälla upp lite Mulderbosch för att trösta mig lite. Just nu har jag lånat makens men den går och jobbar imorgon.

Jag som hade jättemånga ärenden att ordna med datorns hjälp imorgon.
Jag skulle ju:

-blogga
-kolla mail
-läsa bloggar
-kolla facebook
-hänga med min yahoogrupp (sorry, slutet sällskap)
-lyssna på spotify

Och så skulle jag faktiskt kolla upp en hel del hussaker också. Men nu skiter sig allt det. Och hur är det med datorn... Är den skrutt nu? Måste kontakta min IT-tekniker. Han står just nu i duschen.

Bloggen, var god dröj.

Bloggen är hyfsat nonchad idag. Jag har burit sten. Och skadat foten. Mer om det senare, i andra bloggen.

Jag har också tvättat bilen. Det var sååå jobbigt. Jag körde dit den och hämtade den några timmar senare, alldeles ren. För andra gången när jag tvättar där fick jag inget kvitto. Jag som är vän av vita tjänster och inte är supersugen på att stödja svart verksamhet, vad borde jag göra i det läget? Det känns pinsamt och taskigt att be om kvitto då killen förmodligen mest försöker att överleva. Men ändå. Det gnager i mig. Jag ville dessutom betala med kort men han föredrog kontanter... Kan inte bli tydligare än så...

Nyss har jag och barnen bakat hallonpaj. Maken och Stora E hade nämligen bestämt att de skulle äta hallonpaj när de blev friska. Stora E har varit på strikt diet lördag vecka 24 till söndag vecka 25 och bör nog friskförklaras nu. Men magdroppar får hon nog ett tag till!

Nu ska hemmafrun laga mat. Bloggen, var god dröj.

söndag 21 juni 2009

Jag sommarpratar

För dig som alltid har undrat varför de inte ringer någon gång. Ja, du som är så intressant borde ju absolut ha ett eget sommarprogram. Bli sommarpratare!

Hemma

Vi har kommit hem. Jag är väldigt glad att vi har kommit hem. Hörde på radion om olyckor och om dödsoffer i trafiken i helgen. Livet är skört, jag tycker att vi ska vårda det så länge vi har det.

På väg hem


Och stora E har ritat en karta så vi hittar hem. Vi åkte 10 imorse för att komma hem tidigt och slippa köer. Vi hittade dock till vänners stuga utanför Gävle och fastnade där lite. Nu sitter vi i kö vid Arlanda...

lördag 20 juni 2009

Flottan


Minsta vann. Inte helt oväntat.

Barkbåtar


Barnen gör barkbåtar (men inte i bark) med farfar. Sen ska de provsegla i bäcken. Stora E har lika mycket tålamod som jag. Efter en minuts slipande sa hon 'Det blir ju aldrig klart!'

fredag 19 juni 2009

Inte så öde nu.



Sol!


Va?! Vi blinkar och undrar. Är det sant eller har Mr Mulder gjort så vi ser saker?

Uppehåll!


Torr mark. Helt otroligt!

Puh!


Hittade en till!

Nu då?!


Mr. Mulder has left the building.

Glad midsommar!


Tog en morgonpromenad i regnet idag. Gick förbi den öde festplatsen som ikväll fylls med folk. Jag föredrar den öde, det måste vara något fel på mig.

torsdag 18 juni 2009

Hej då

Hej då internet. Och blogglovers. Nu måste jag stänga av datorn. Buhu.

Kris!

00:23 meddelar min make mig att vi åker till Dalarna utan internet.
Fyra dagar. Regn. Inget internet.
Det säger han när jag har packat klart. Hade jag vetat det här så vet jag inte riktigt om jag hade åkt. Tydligen har han lånat ut sin internetgrunka till en kollega. WTF?!

Vi får se om Skrivarmamma överlever. Kanske kan jag överleva tack vare mobilbloggning. Dock kan jag inte läsa kommentarer etc via min sunkiga mobil...

Glad midsommar då. I regnet...

onsdag 17 juni 2009

SOMMARLOV!

Äntligen! Jag firade med besök hos frisören (bara bokat om två gånger pga sjukdomar). Det var såååå skönt att få bli lite ompysslad. Nu ska jag packa, imorgon bär det av till det årliga midsommarfirandet i Dalarna. I regnet. Som vanligt.

Stressigt nu.


Ett jobbliv. Hittade ingen ledig flyttlåda. Märkligt då vi lever i flyttlådor och jag vet att sakerna kom hit i låda i januari. Vad ska jag nu göra till 16:30 då arbetstiden tar slut?!

Assistent


Det är så mycket nu så jag tog med en liten hjälpare. Men hon tjatar om att gå hem, inte kul din jobb mamma!

Vem blev det då?

Vem gifte sig Mike med? Jag tror Katherine, bara för att man ska bli lite sur. Jag är ju en romantiker och tycker att originalparen alltid ska ha varandra så jag röstar för Susan.

Viktiga frågor såhär mitt i natten. Jag måste ju sova, har en otroligt tung jobbdag framför mig imorgon. Godnatt.

tisdag 16 juni 2009

Desperata fruarna ikväll

Jag har länge undrat varför jag kollar på dem. Jag undrar varför jag inte istället går och läser en god bok eller skriver en för den delen. Varje tisdag samma sak. "Snart är klockan nio, måste kolla Desperate." Sedan sitter jag nästan och lider. Det är förutsägbart, fånigt och lite too much.

Nu ska jag runda av säsongen med dubbelavsnittet ikväll, sedan hoppas jag att jag har vett att glömma bort att kika när det startar framåt höstkanten...

Lugn och fin

Jag dricker ett glas Mulderbosch till maten. Maken frågar om jag vill ha mer.
-Ja tack. Eller förresten, jag ska ju vara ensam med barnen. Eller va fan. Kanske just därför.

Det blev ett glas till. Är detta början till alkoholism? Jag känner mig i alla fall rätt lugn och avslappnad inför kvällsracet som börjar NU. Maken har husfixarsaker att göra på annan ort.

Att "jobba"

Jag har jobbat så hårt idag. Det är helt sjukt vad jag har jobbat hårt.

Jag har pratat förlossningar med en kollega. Sedan fikade vi lite. Sedan ringde jag (från mobilen, ej från jobbtelefonen) och beställde jord till tomten, ringde och fixade sjukintyg för min VAB, sedan fick jag mail om att det inte behövdes. Sedan var det överlämning till en kollega som hela tiden tog sidospår om andra saker. Sedan var det lunch. Sedan rensade jag min inbox och "mina dokument". Jag sparade ner allt jag behöver ha kvar på mitt USB. Sedan rensade jag en pärm.

Det jag hade att göra hade jag kunnat göra på en timme men min chef säger att jag måste vara på jobbet idag och imorgon trots att skolan är avbefolkad, trots att jag inte ska fortsätta på skolan och därför inte har så himla mycket att förbereda inför nästa termin och trots att jag inte har några arbetsuppgifter. Så det jag hade att göra idag spred jag ut så att jag har något att göra imorgon också. Det kommer att bli så hårt imorgon, jag vet nästan inte om jag klarar att gå.

Och om du inte känner mig och börjar döma mig så känner jag redan nu att jag måste försvara mig. Men varför det egentligen? Jag är en skitbra anställd men när det är såhär fånigt, då lackar jag lite.

Camilla Ceder

Just nu intervjuas Camilla Ceder på Radio Stockholm. På bokmässan i september så träffade jag henne på bonnierminglet som jag fick äran att följa med på, helt utan egna meriter. (Tack Denise R). Då var Camilla Ceder inte utgiven än och när jag och min syster pratade lite med henne så blev jag så avundsjuk när jag fick veta att hon snart skulle ges ut. Och nu hör jag henne på radio.

Vet inte riktigt vad jag ville med det här inlägget. Det var bara lite kul att höra henne nu, som "riktig" författare.

Gästspelar på jobbet

Idag är jag på jobbet. Sedan den 4 juni har jag inte varit så mycket på jobbet eftersom jag har vabbat för mina barn. Än den ena, än den andra. Idag säger jobbet att de måste ha sjukintyg. Jag tillbringade väldigt mycket tid förra veckan med att
1) tömma spyhinkar
2) bära gipsat ben
3) ringa Astrid Lindgren för att få sjukintyg.

Jag lyckades bra med punkt ett och två, Astrid Lindgren var svåra att få tag i.

Är det bara jag som tar lite illa upp över att behöva lämna intyg? Som att jag ljuger? Jag vet inte vad jag har för problem men jag har mycket svårt för när jag känner att folk inte litar på mig. Jag blir lite tonårstrotsig och tycker att de kunde väl bara kommit hem och kikat i en minut så hade de förstått...

Bluffakturor

En sådan här faktura fick maken häromdagen. De är för söta som ska luras. Jag tycker att det vore fint om folk använde sin kreativitet till bra saker istället. Fast det klart, de tycker väl att det är en bra sak om de tjänar pengar på det.

Aftonbladet ger ett bra råd. "Betala inte". Klart som fan att man inte gör.

måndag 15 juni 2009

Vem är du? Vem är jag?

När jag testade IT-branschen lite i höstas så fick jag mitt allra första visitkort. Jag var lite löjligt stolt över mina visitkort, det kändes vuxet. Som lärare har man inga sådana och det kändes som att jag helt plötsligt hade ett "riktigt" jobb. Jag hann dela ut det till två personer (utöver de som redan känner mig och absolut vet hur de ska få tag i mig och verkligen inte behöver ha min jobbtitel på ett litet kort). Det gjorde att de där visitkorten ganska snart kändes rätt onödiga. Det var de också, efter åtta veckor var både jag och visitkorten kasserade på det företaget, snacka om onödiga utgifter.

Ett visitkort är ju en liten minipresentation av en person. Vad den heter och var den jobbar. Ofta också med någon slags hint om vad personen jobbar med. Det är inte alltid man förstår vad personen gör, trots att det står där klart och tydligt. Detta lilla kort hjälper oss i alla fall att sortera in människor i olika små fack. Det är tryggt och enkelt.

Det är intressant det där med att sortera in människor tycker jag. Vi gör det alla, hela tiden. Under min pluggtid roade jag mig med att presentera mig för nya människor på olika sätt.

"Hej, jag heter Pernilla. Jag pluggar engelska på universitetet."
"Hej, jag heter Pernilla. Jag jobbar på ICA."
"Hej, jag heter Pernilla. Jag pluggar till lärare".

Dessa tre presentationer stämde med verkligheten, samtidigt. Det roliga var att trots att jag var samma person så fick jag alltid helt olika reaktioner, beroende på vilken presentation jag gav. Det tyckte jag var rätt skrämmande. Hur kan vi sortera in personer i trånga små fack när en människa är så mycket och en komplex varelse? Och varför har vi det behovet? Och varför dömer vi folk efter vad de jobbar med?

"Hej jag heter Pernilla.
I'm a bitch,
I'm a lover,
I'm a child,
I'm a mother,
I'm a sinner,
I'm a saint,
I do not feel ashamed.
I'm your hell,
I'm your dream,
I'm nothing in between,
You know you wouldn't want it any other way".

Barnens bokklubb


Måste stoppas! Vi behöver inga fler böcker, sluta skicka! Va? Avbeställa? Måste man avbeställa?

söndag 14 juni 2009

Jag - en atlet.

Såhär är det. Jag har en degmage. En rejäl degmage som sitter där den sitter, envist. Jag gör vad jag kan för att få bort den men ibland glömmer jag mig. Jag råkar fika lite. Jag råkar äta lite godis. Jag råkar ta en kvällsmacka. Så kan det vara, man kan inte hålla reda på allt.

Ikväll var jag på Friskis. Under normala förhållanden (läs när ingen är sjuk och vi jobbar lagom) så går jag till Friskis ungefär tre gånger i veckan. Jag är vältränad, jag orkar massor. Men jag har en degmage.

Ikväll på jympagolvet kom jag på det. Under degen, under gäddhänget och under fettolåren - där finns det en atletisk, slank och jävligt snygg kropp. Faktiskt. Så är det.

Status

I fredags kväll tog kräkandet fart igen men nu har det inte varit något sedan 03 lördag morgon. Stora E är satt på strikt diet och får dricka Proviva som medicin, enda sättet att få henne att gå med på det. (Hon dricker verkligen i medicinkopp). Jag har också köpt magdroppar på Apoteket, efter tips från Lotta här i bloggen. De var svajndyra men jag hoppas att de hjälper.

Ikväll infaller den kritiska tidpunkten, då har det gått två dygn sedan hon fick det senaste återfallet. Vi får se om hon klarar sig över den gränsen.

Idag bestämde vi oss för luftombyte. Maken behövde bygga (se byggbloggen) och vi behövde alla lite luft. Tjejerna fick leka hemma hos farmor och själv åkte jag och letade handdukstorkare och gardintyger. Kom hem med inget, men lite inspiration och energi i alla fall.

Håll varenda tumme nu!

Äpplena


Faller tydligen inte så långt..

lördag 13 juni 2009

Min dotter har skrivit ett mail

Hej,på,monda,skajag,koma,jbehöverha,lite,
Spesjel matjag,komer ta med mat låda.
Puss och kram hejdåe

e

Min dotter har skrivit ett mail till sin förskolelärare. Hon planerar återkomst på måndag. Hon är dock satt på strikt diet av sin mor (tack för alla tips) och är fullt medveten om detta. Som synes.

Slutklagat!

Jag ska tamefan inte klaga. Verkligen inte. Det finns de som har riktiga problem.

Lördagkväll


Och sysselsättning råder det inte brist på. Vilken tur!

fredag 12 juni 2009

Till magsjukedirektören

Hej magsjukedirektören,

Vi är en familj som har fått hit två representanter från er firma. Vi har inte bett om att de ska komma och de första två dagarna så tyckte vi att okej då, de drar väl snart. Men ni vet hur man säger, gäster är som fisk. Efter tre dagar börjar det lukta ruttet. Eller hur det nu var.

Vi har nu haft den ena representanten här i nio dagar och den andra i fem. Det är lite för många representanter och dagar. Vi hoppas verkligen att vi inte dessutom erhåller en faktura för vistelsen. Vi borde snarare fakturera er för inkomstbortfall, akutmottagningskostnader och ökade utgifter för specialkost åt de drabbade och smågodis och cola till den ofrivilliga sjuksköterskan.

Magsjukedirektören. Vi vill inte längre uppehålla era representanter. Det finns säkert andra ställen de behöver besöka, vi anser att deras jobb här är utfört.

Mvh,
Pernilla - en väldigt trött och uppgiven mor och maka som nu ska gå och tömma en spyhink till.

Dagens blonda moment


-Åh, nu har det slutat att regna.
Hmm. Kan man skylla på utmattning?

torsdag 11 juni 2009

Magsjuka must go!


Annars får jag snart magsår av all cola.

onsdag 10 juni 2009

Here we go again

Stora E har varit nästan frisk i en och en halv dag. Hon har varit pigg, hon har ätit och druckit bra. Igår försiktigt och bara milda saker. Helt enligt instruktioner. Idag laddade hon för återkomst till dagis imorgon. Hon var redo, hon längtade.

Idag klockan 17 ungefär, efter att hon hade beställt korvstroganoff till middag och den stod och puttrade så hemtrevligt så på spisen, då satte det fart igen. Sedan dess har hon spytt. Och spytt. Och spytt.

Imorgon har det gått en vecka. En hel jäkla vecka av kräks. Hur länge ska hon behöva hålla på?
Och hur länge ska gipsis behöva klättra omkring understimulerad och få titta på spyhinkar som töms?

Starta bibliotek kanske?


Inte bara jag som har för många böcker... Tjejerna sorterar vem som får vilken bok. De ska ju snart få egna bon. Undrar om allt får plats då?

Vad hände?

Idag var jag som sagt på skolavslutning.

Det var fullt av finklädda, underbara och glada högstadieungdomar som har hela livet framför sig. Precis som Therese i Stureby hade, för några dagar sedan. Nu är hon död och man förstår verkligen inte vad som hände. Thereses bästa väns pappa har skrivit i Aftonbladet och han säger något viktigt.
Det är dags att styra upp ungdomarna.

Vad är det som händer? Det är så många som mår dåligt och behöver hjälp. De behöver synas, de behöver uppskattning. Om inte deras egna föräldrar kan ge dem det, då behöver samhället resurser för att ha personal så att det räcker åt alla. Jag är övertygad om att fler vuxna i ungdomars närhet ger positiva resultat. Och då menar jag inte studieresultat (även om jag är säker på att även dessa gynnas om barnen är trygga och mår bra). Barn och ungdomar behöver folk i närheten som lyssnar på dem, och är bra förebilder. Det får man inte genom jätteklasser, borttagna fritidspedagoger, kuratorer på deltid som jobbar på flera skolor under den deltiden osv osv. Det behövs mer vuxna människor som bryr sig om barnen!

Den blomstertid nu kommer

Jag har varit på jobbet. Jag har varit med på skolavslutningen och fått äta avslutningslunch med mina kollegor. Jag fick till och med en liten present, för att jag ska sluta.

Det var skönt att vara hemifrån lite men hela tiden satt jag som på nålar, hemma låg maken och spydde samtidigt som han var tvungen att ta hand om våra barn. Jag borde stannat hemma.

tisdag 9 juni 2009

Desperat

Herregud. Jag är inte gjord för det här. Skrek på Lilla E ikväll. Hon är superettrig, slår storasyster, vrider sig och hoppar omkring värre än utan gips. Jag blir livrädd och reagerar med att skrika. Smart. Dessutom kissade hon nästan på sig vid ett tillfälle, det är ju kaos om det kissas ner i gipset...

Nu ska jag slänga mig i soffan och kolla på Desperate Housewives. Jag kvalificerar som medlem i den klubben kan jag säga. Ikväll har jag parkerat maken i sängen med Lilla E, han har till uppgift att hålla fast henne.

Funderar på om Mulder ska få göra mig sällskap framför tv:n men det känns oansvarigt när man har tre sjuklingar att ta hand om... Eller så är det precis det man ska, då kanske man fnittrar istället för skriker...

Vi har rymt!


Lilla sover i vagnen och jag köar på banken. Min digipass har också insjuknat.
Hemma ligger kräkis med sin far och glor på dvd. Undrar om maken gillar Barbie och diamantslottet...

Status tisdag

01:05 vaknade jag och tänkte "det här var ju en rätt okej natt ändå".
Vet inte hur jag tänkte där riktigt. Jag hade sovit ungefär två timmar.

Natten kan i alla fall sammanfattas lite positivt. Ingen spydde. Jag var uppe och rände en del mellan tjejerna men inte så farligt som befarat.

Stora E vaknade pigg som en mört och placerades vid tv:n medan vi andra sov klart.
Efter frukost började hon spy igen.

måndag 8 juni 2009

Trött

I tre jävla timmar har jag försökt natta barnen. Stora E vägrade släppa mig, Lilla E vägrade ligga still. Hon klättrar upp och ner ur sin säng helt obehindrat, trots megagips.

Till slut somnade Stora E men Lilla har hållit igång mig fram till nu. Hon sover dock inte än. Hon ligger och pillar på varenda jävla hörna av sängen, väggen och sig själv. Och mig men jag fick nog.
Ja, jag är helt slut. Ja, jag har gråtit. Ja, jag ska gå och sova. Som om det är någon jävla idé när två spyr och en har ont i benet. Alla lär vara vakna hela natten.

Och nu är det visst en Liten som hojtar. Jag orkar faktiskt inte mer. Inte en enda sekund till orkar jag idag.

Status

Stora E spyr igen. Sover just nu på soffan.

Lilla E somnade på soffan av uttråkning (förmodar jag) klockan 16:30 efter att hon hade klättrat med gipsat ben på de flesta möbler i huset. Hon sover fortfarande. Det blir en livad kväll. Fick inte väcka henne för jag var tvungen att hålla i Stora E som spydde.

Ringde hem maken vid 15, vid 16 ringde jag och var arg för att han inte hade kommit. Han sa att han var på väg men nog skulle börja spy snart. Väl hemma gick han dubbelvikt direkt in på toa och spydde. Han är också placerad i soffan.

På soffan sover även min far, som har virat filt omkring sig. På gång att bli sjuk?

Jag har åkt och storhandlat toapapper, handsprit stor flaska, vätskeersättning, tre coca-cola light 50 cl till mig, godispåse till mig och isglassar till barnen.

Sådär ja. Bring it on. Vad mer finns på lur för mig? Jag är bara nästan knäckt.

Har inte lyckats få tag i personen som ska skriva ut sjukintyg trots ihärdiga försök. Jag började prata med
Hemvaruhuseet men var tvungen att lägga på då Stora E spydde. Vi har inte heller fått tag i bergvärmekillen som låååååååååååvade att börja borra i vårt hus idag. Dessa människor ska vara väldigt glada att jag inte har fått tag i dem idag.

Förmodligen ett bakslag till

Stora E har tagit det lugnt hela dagen, kollat på dvd och vilat i soffan. Gick upp och kände sig piggare, satt lugnt i köket och lekte med lera. Det var lunchdags och hon ville inte ha mat men fick lite rostat bröd och dricka. Tog inte lång stund förrän hon kände sig dålig. Nu ligger hon och sover på soffan men innan hon somnade kämpade hon för att inte spy.

Hon har dagisavslutning imorgon och hon vet att om hon spyr mer kan hon inte gå. Hon är redan jätteledsen. Fan, fan, fan. Kan hon inte bara få bli frisk?

Okej då


Lite annat än dvd kan vi väl hitta på...

Idag

har jag hittills:

-Tagit bort alla lakan och påbörjat stortvätt.
-Tömt diskmaskinen.
-Vattnat tomat- och jordgubbsplantor och ställt ut dem i solen.
-Ringt vårt försäkringsbolag och anmält Lilla E:s skada.
-Anmält VAB för idag.
-Mailat massa praktiskt till jobbet.
-Pratat med dagis och insett att Lilla E inte kommer att kunna vara på dagis.
-Försökt få tag i rektorn på förskolan. Ingen framgång.
-Ringt och kopplats runt mellan Huddinge och Karolinska i jakt efter sjukintyg. Har nu lyckats få ett nummer som ska vara rätt men "personen du söker är inte anträffbar".
-Kommit ihåg att ringa och beställa nya linser.
-Påbörjat fyllning av diskmaskinen.
-Tagit fram fisk ur frysen för att tillaga en mild lunch som passar både kräkis, gipsis och bantis.

Barnen då? Jaha ska jag ha koll på dem också? De är inne på dvd nummer två. Hur många kan de klara på en dag?

Vid tretiden var de hemma igen. Det var ingen fara! Jag kommer inte ihåg vad det hette men det gick ut på att magen hade blivit så uppretad att det kom blod. Hon har inte spytt sedan innan de åkte in, däremot är hon matt. Hon har lyckats äta lite rostat bröd och äppeldricka på morgonen.

Kan känna att Sjukvårdsupplysningen skrämde upp oss lite. Det är en svår balansgång det där.
För en tid sedan fick ju Sjukvårdsupplysningen väldigt mycket skäll, för att ha missbedömt buksmärtor så att en pojke dog. Jag märkte igår att de har tagit till sig av kritiken.

Vid samtal ett var sjuksköterskan väldigt lugn, trevlig och tog sin tid. Det har jag aldrig känt tidigare, de brukar mest vilja lägga på. Hon avslutade samtalet med att säga "ring igen om ni är oroliga, vi är här dygnet runt."

Vid samtal två vet jag inte, då pratade maken och jag var och tränade. (Insåg att jag behövde tanka lite inför kommande vecka).

Samtal tre. Sjuksköterskan lät bekymrad och kopplade bort mig en lång stund och rådgjorde med en kollega. Tillsammans kom de fram till att vi skulle åka in.

Då blev jag nervös. Van vid att Sjukvårdsupplysningen mest rekommenderar vätskeersättning och vill lägga på. De har nog tagit till sig av all kritik. Det är ju bra men det blir ju galet om de istället ska skicka alla till akuten. Det var fullt i väntrummet på Astrid Lindgren igår och det tog väldigt lång tid innan läkaren kom till E och maken. Som det ju är, det finns ju olika prio.

Nu är jag hemma med gipsis och kräkis. Gipsis fattar inte att hon bör ta det lugnt, hon har massor av energi att göra av med och gör det helst genom att slå sin storasyster som bara vill vara ifred. Helst sittandes i mammas knä. Då vill gipsis också sitta där. Och så är vi osams igen.

söndag 7 juni 2009

Glädje och oro

Lilla E har lärt sig att hantera sitt jättegips väldigt fort. Idag har hon gått från att krypa och hasa till att lära sig gå. När hon skulle sova så kom hon enligt maken upp och gick helt utan stöd och utan halkskydd (mockasinen på gipset var borttaget) i korridoren. Hon skulle fan inte sova och inte skulle hon stoppas heller. Dock blir jag livrädd, vad händer om hon ramlar? Hon kan ju inte parera som vanligt.

Är dock i så orolig för Stora E att lillans framgångar hamnar i skymundan. Stora E började ju spy i torsdags, mådde dåligt fredag och lördag. Idag var hon jättepigg och precis som vanligt fram till klockan 15. Då började hon spy igen och blev helt matt direkt. Nu under kvällen har hon spytt spyor med blod i och efter tredje samtalet till Sjukvårdsrådgivningen så tyckte de att vi skulle åka in. Så nu sitter maken och Stora på Astrid Lindgren. Igen.

Och jag kan ju verkligen inte gå och lägga mig fast jag vet att det bästa jag kan göra för oss alla är att sova. Istället sitter jag med telefonen i högsta beredskap och messar runt min ångest. Och nu fick ni också ta del av den.

Lunch till altanbyggarna


-Kan jag få med ordentligt med servetter? Och ketchup?
-Javisst!

När vi packar upp i huset finns varken servetter eller ketchup.. Förvånad, anyone?

Ljusning


Lilla övar på att gå, stora har inte spytt hittills. Dessutom bråkar de av bara h-vete..

Bärhjälp

"Pappa, jag orkar inte gå. Kan du bära mig?"

Lilla E nyvaken med jättegips runt benet. Klart hon inte orkar gå...

Själv har jag redan kvaddat ryggen av allt kånkande och jag undrar verkligen hur det är tänkt att hon ska kunna gå på dagis med det där. Jag undrar och undrar. Tur i oturen är väl att jag bara har 8 jobbdagar kvar innan det blir sommarlov så vi kan nog lösa det där utan större problem.

lördag 6 juni 2009

Mardröm

Ett daghem i Mexiko har brunnit. Hur vidrigt som helst. Dessutom är det återigen en tragedi i Mexiko. Får ont i magen av att läsa det här.

Pimp my gips


Det tog inte många sekunder för unga fröken att förstå galoppen...

Favoriter

Vi har två barn. Vi är två föräldrar. Vi älskar dem lika mycket och man skulle kunna tro att de skulle älska både sin mamma och sin pappa. Jag börjar dock att tveka. Det finns en som älskar sin mor och en som älskar sin far. Den andra föräldern duger under kriget, knappt. Det har blivit väldigt tydligt under de här sjuklingdagarna då vi båda har funnits tillgängliga.

Till exempel i natt blev det som så att Lilla E hamnade inne hos oss. Stora E vaknade och skrek till, jag var först uppe med spyhinken i högsta hugg. Det var ingen fara, hon mådde bra och ville ha saft. Jag fixade saft och vi låg och småpratade lite, det är ju bra att göra vid 4-tiden på natten. Jag fick höra tre sånger som ska sjungas på avslutningen på tisdag. Till slut somnade vi om, hon i sin säng och jag lånade Lilla E:s. Någon timme senare vaknade vi av att hon ville spy. Kom inget. "Jag vill att pappa ska komma". "Men jag är ju här". "Jag vill att pappa ska komma."

Jag gick in till maken som sov bredvid Lilla E och hennes mastodontgips. Hon var ledsen och ville att mamma skulle komma. Vi bytte och allt blev lugnt och tyst. De har liksom gjort sina val. Stora E valde direkt när hon var bebis, hon har alltid varit pappas tjej. Det var lite hårt att som förstagångsmamma bli bortvald, det gjorde ju att man undrade lite över sin lämplighet som mor.
När Lilla E föddes la jag in charmoffensiven och fick med mig henne på tåget. Hon valde mig! Eller så tog hon bara det som fanns kvar, smart nog att inse att det är dumt om båda ska slåss om samma förälder.

Det konstiga är att de har valt som vi har gjort. Stora E och jag är superlika, Lilla E och Jens är upp i dagen. De har alltså valt sin motsats de också.

Likheter som jag och Stora E delar:
-Vi är omtänksamma och bryr oss ibland för mycket om andra.
-Vi tänker för mycket. Vi tänker direkt när vi vaknar och slutar knappt när vi sover. Det gör att vi har svårt att koppla av och sova länge.
-Kärleken till ord. Vi älskar att skriva.
-Vi älskar också att pyssla.
-Vi är lite runda och goa i formen.
Vanlig kommentar som skulle kunna komma från både mig och Stora E:
-Jag veeeeeeeeet.

Likheter som maken och Lilla E delar:
-De är båda sömntutor.
-De har exakt likadan sovposition.
-De har busiga leenden.
-De har slanka kroppar, Lilla E lär säkert också bli lång.
-De älskar att gosa. De kan ligga och klappa på en arm i timmar, fast de sover.
Vanlig kommentar som skulle kunna komma från både maken och Lilla E:
-Jag ser dina tuttor. De är gulliga.

fredag 5 juni 2009

Vi tar Sverige tillbaka

Här är några som reagerar. Bra! Ge oss Sverige tillbaka. Timbuktu och Promoe. Klart man röstar på söndag, framförallt för att inte få fram representanter för partier med rutten människosyn.

Å andra sidan

så finns det så många värre saker än gips och kräksjuka, även om de drabbar en person samtidigt. Usch, usch, usch. Förstår att Mona mådde riktigt dåligt över att bli vittne till en sådan hemsk händelse. Kram till dig Mona!
Jag är glad att mina barn ligger fina och halvkrassliga i sina sängar. De finns, det räcker.

Illa, jag mår illa

Och nu börjar Lilla E få ont i magen. Jag har hoppet uppe och låtsas att det beror på att hon är fullproppad med Ipren och Alvedon, det borde ju ge magont. Inte kan det vara för att storasyster har kräkts hela kvällen? Och att jag mår lite illa, det är nog bara kräklukten som gör att det känns så.

Här kan man läsa om att förnekelse kan vara en reaktion mot stress. Kom osökt in på det temat.

Seriöst! Det är inte rättvist om Lilla E blir magsjuk OCKSÅ. Det kan räcka med gips kan man tycka. Och någon måste ju ta hand om dem, jag och maken kan inte heller drabbas. Sån är naturlagen.

Stora E hemma igen

Inget fel i magen. Bara lite magsjuka förmodligen. Puh. Men lite dumt att behöva åka till barnakuten för det. Blev hänvisade dit av både vårdcentral och vårdguiden. Skönt ändå att ha henne ordentligt kollad. Personalen var kanon tydligen, när det hörde om gårdagens bravader så försökte de skynda sig så mycket som möjligt så att hon (och maken) inte skulle behöva vara där för länge. Eller så var det mest smittorisken de tänkte på men la upp det lite snyggare...

Stora E kräks med jämna mellanrum, Lilla E äter glatt godis, bullar och glass - nersköljt med saft. Hon börjar väl också spy strax, av sockerintaget...

Jag rymmer och uträttar lite ärenden - behöver luft!

Mer sjukdom

Och nu är Stora E på väg med sin far till Astrid Lindgren. Hon har riktigt ont i magen och spydde konstigt. Som tur är bestämde han sig imorse klockan 7 för att avboka dagens jobbresa till Umeå. Jäkla tur!

Allt vi behöver


För att klara dagen...

Hjälpa mig

Lilla E, jag och hennes far har inte sovit många minuter inatt. Hon slumrade, vaknade och skrek för det gjorde så ont, från 00:20 till cirka 5. Vid 7 vaknade nästa...

Mitt i natten när jag låg bredvid henne sa hon:

"Jag sitter fast, kan du hjälpa mig?"

Jag önskar inget annat...

torsdag 4 juni 2009

Aj löv FK

Jag vet att det är en förmån, jag vet att vi har det otroligt bra i Sverige men jag blir ändå rätt irriterad när jag nu går in på Försäkringskassan för att anmäla VAB för idag. Jag vet redan nu att jag är hemma imorgon med två sjuka barn. Maken ska jobba i Umeå. Jag vet också att man inte går på dagis med nygipsat ben, inte heller går man till dagis om det inte har gått 48 timmar sedan man spydde.

Jag försökte därför mig på att anmäla och begära ersättning även för morgondagen. Men se det går inte. Och nåde mig om jag försöker anmäla dagens VAB imorgon. Det går ju inte heller. Så istället för att ta hand om mina barn ska jag logga in, anmäla, begära, skriva under och spara. Får jag sitta ostörd tar det väl bara 10 minuter per gång men om jag är hemma och vabbar så brukar det inte direkt vara en lugn testund som jag har att dona med det där på...

Och VARFÖR kan inte uppgiften om vilken förskola ungen går på ligga kvar? Varför ska jag varje gång fylla i det och deras telefonnummer?! Hur svårt kan det vara att låta de uppgifterna ligga kvar, precis som uppgifterna om min arbetsgivare ligger kvar. Jag är inget datasnille (fick ju kicken från IT-bolaget remember) men det borde inte vara svårt att fixa!

Och jag vet. Lyxproblem. Men jag blir ändå irriterad! Får man bli det?

Vilken knasig dag!

Liten är inbakad i soffan med foten högt. I helgen får hon börja stödja på den, meningen är att hon ska kunna gå trots gips. Det är ju en himla tur! Hon har så väldigt ont bara. Hon knackar på gipset och säger "vill inte ha den."

Efter besöket på Astrid Lindgren (som gick otroligt smidigt, vi var där 10:30-13:45 cirka och hann då undersökas, röntgas och gipsas) åkte maken i sin bil med den gipsade lilla stackarn, jag skulle svänga förbi ICA och köpa mat till oss, ingen hade ätit sedan frukost klockan 7...

När jag står på ICA ringer dagis, nu från Stora E:s avdelning. "Hej, jag vågar knappt ringa er men eh... E har ont i magen och har inte ens ätit pannkakor (storfavorit), jag tycker att hon är lite varm också." Jag handlade fort och åkte dit direkt. När jag kom inte ens 10 minuter senare hade hon precis spytt.

Så, två sjuklingar och två föräldrar sitter nu här hemma och tänker att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Ikväll skulle vi firat makens kusin som tar studenten men vi får nog be om privat audiens om några dagar...

Nygipsad


Liten har en lång spricka och är helgipsad. Tre veckor ska det ta...

Istället för att jobba


Kan man vara på akuten med sin lilla E. Hon har ramlat på dagis och kan inte stödja på ena benet. Nyröntgad, nu väntar vi. Hon har jätteont pluttan.

onsdag 3 juni 2009

Hur gör man

för att bryta mönster?

Varje kväll tänker jag att jag ska lägga mig i tid.
Varje kväll ska jag lägga mig tidigt och läsa en bok.
Varje kväll ska jag lägga mig tidigt och inte fastna framför mailen/bloggen/facebook.

Varje kväll går jag och lägger mig jättesent.
Varje kväll fastnar jag i tvätt/diskhögen istället för i sängen med en bok.
Varje kväll blir klockan 23:20 jättefort och jag har fastnat framför mailen/bloggen/facebook.

HUR GÖR MAN!???

Varmare nu

När jag kom hem helt stelfrusen och klagade så började min pappa muttra om militärtjänstgöring i Finland nära ryska gränsen. Bah! Han vet inte hur kallt det var där ute på friluftsdagen i iskylan.

Nu är jag dock inte så avundsjuk på kontorsjobben som jag var i förmiddags. Nu är jag hemma i värmen och gör husbyggarärenden via telefon. Kan inte hämta tidigt på dagis för det är föräldrafika i eftermiddag och det börjar inte förrän klockan 15. Tillbaka till telefonen!

Gissa vad det här är


Fingrar utan känsel. Svinkallt, regnigt och blåsigt! Väntar på att någon förälder anmäler oss för barnmisshandel... Fy fan!

Yippiee

Det blåser, regnet hänger i luften och jag ska stå ute hela dagen. Vid någon station och se ungar jonglera. Och skriva upp poäng. Högst upp på en kulle ska jag stå, i regn och blåst och äta min kalla matsäck. Kanske kommer någon och byter av mig så jag får gå på toa, kanske inte. Livet är rätt kul ibland.


tisdag 2 juni 2009

Det stora avslöjandet

Det var ju en vecka eller så sedan som jag sa att jag har saker att fira men inte sa vad. Alla detaljer var inte klara och alla berörda var inte informerade. Men nu så. Jag har fått nytt jobb. Igen.

För nyare bloggläsare kan jag snabbt resumera mitt senaste år såhär: Våren 2008 - mammaledig från jobbet som lärare med drömmar om nytt jobb, pluggade lite för att komma närmare det målet. Sommaren 2008 - fick jobb som konsult på ett stort IT-företag. Skulle jobba med kommunikation och utbildning. Kändes superkul.

Började där i oktober och alla som har läst någon liten tidning under hösten vet att det här var ungefär samtidigt som Finanskrisen drog igång stort. Det var inte bara nya jag som satt utan uppdrag och efter åtta veckor var det finito för mig på IT-företaget. Fick tillbringa december med att söka jobb, hade just gjort "go" för allt med husbygget, kändes lite sådär med eventuell arbetslöshet framför mig... Fick några jobb, nobbades ett. Alla var vikariat som lärare, det fanns inga fasta tjänster alls. Mitt gamla jobb var tillsatt. Fick i alla fall till slut möjlighet att välja och kände mig rätt nöjd med mitt val. Har jobbat där under våren men i mars/april fick vi veta att en massa tjänster skulle bort i kommunen och inga besked kunde ges förrän i juni. Fram med CV:t igen och på med jobbsökarsmilet.

Det kändes tungt, jag hade inte alls lust även fast jag kanske inte var på drömjobbet. Men jag orkade bara inte börja om, söka och vara ny. Men så tog jag tag i det och helt plötsligt satt jag på intervjuer och tyckte att det var ganska roligt. Och nu har jag haft möjlighet att välja igen. Fick två tjänster plus erbjudande om tillsvidare där jag är idag.

Jag har valt ett jobb i kommunen jag jobbade i förut. Men den här gången är det en friskola. Jag har aldrig jobbat på en friskola och "folk i branschen" är rätt negativa till friskolor. Jag tror dock att det här blir bra. Det är en relativt nystartad (och nybyggd) skola. Dessutom fick jag några fler dagars sommarlov genom kommunbytet. Trevligt!

Så! Nytt jobb i augusti. Hoppas att det kan vara rätt den här gången. Lite jobbigt är det allt att vara "the new girl" hela tiden. Tredje gången gillt!

Och P.S. Jobbet som nobbade mig i december har mailat mig några gånger under våren. Senast idag, de vill erbjuda mig ett ettårigt vikariat till hösten. Fick artigt svara att jag redan har tackat ja till ett annat jobb. Kändes väldigt skönt. Väldigt skönt. Det var hårt att få nobben nämligen. Det suger att få nobben på jobb. Ingen borde få nobben! (Bara de som söker samma jobb som jag).

måndag 1 juni 2009

Oväntat möte


På toaletten på Braehus träffade jag en tjej från skrivarkursen. Från våren 2008. Hon frågade om jag fortfarande skriver. Det var jobbigt att svara.. Men jag har hoppet kvar. I vårt nya hus finns ett arbetsrum som väntar på mig. En månad och 18 dagar kvar.

Glasspaus


Med världens långsammaste tvååring. Nästa gång får bara de snabba.

Gadgeten innehöll ett fel