Mål med livet

Min man säger: Mitt nästa mål i livet är en SUV.
Jag säger: Mitt nästa mål i livet är att slippa jobba. Att få bestämma över mina dagar själv.
Min man säger: Ditt mål hör ihop med mitt mål.

Jag tänker: I like the way he thinks. Jag behåller honom ett tag till.

Ett mål till uppnått

Trogna bloggläsare vet att jag hade en massa mål med våren 2008. Det ni inte har vetat är att jag har haft ytterligare ett mål. Att byta jobb.

Sedan 2002 har jag varit lärare i spanska och engelska på högstadiet men jag har under föräldraledigheten känt att det är dags att hitta på något nytt. Livet har så mycket att erbjuda och jag vill testa mer. Jag har gillat mitt jobb och har gjort ett bra sådant. Men upptäckarlusten och nyfikenheten har varit stor. Så utöver pluggandet, skrivandet, tomtletandet och allt det där andra – så har viss jobbsökning pågått.

Jag har dock haft svårt att hitta rätt. Har varit på några intervjuer men inget har känts rätt. Jag har sökt flera jobb som har känts perfekta på pappret – och inte ens blivit kallad. Har inte direkt legat i, det har känts som att om jag hittar det så hittar jag det. Har inte direkt suttit i sjön på nuvarande arbetsplats.

Men för ett tag sedan hände en sak som gjorde att ett jobbyte kändes väldigt aktuellt. Jag vill inte gå in på detaljer men jag blev lite besviken på nuvarande arbetsplats. Genom en underbar vän (Tack P) fick jag i förra veckan nys om ett jobb.

Nu börjar det helt galna…

I måndags ringde jag och pratade med ansvarig för tillsättning av tjänsten.
”Nej, vi har nog redan hittat våra kandidater men skicka gärna in dina handlingar så kan vi höras till hösten, vi kollar alltid efter bra folk.”
Okej, tänkte jag och tänkte att det där fixar jag någon kväll i veckan. Efter två timmar ringde hon tillbaka. ”Det blir sällan som man har tänkt sig. Jag kommer att behöva köra ett nytt varv innan fredag då jag går på semester. Har du något du kan skicka in?”

Eh… Två barn hemma. Den ena dansade flamenco (någon galen mamma köpte både flamencokläder och flamencoskor till båda barnen i Spanien), spelade slingor på hemskt plastpiano (någon galen mamma köpte hemskt plastpiano i julklapp för tre år sedan och det har ännu inte pajat) och sjöng för falskt och för högt.

Den andra klättrade upp på köksbordet och fick tag i ”manga” (=macka) och satte sig glatt i mammans och pappans obäddade säng och åt. I smutsiga kläder och med många smulor. Under tiden satt jag och skrev en ansökan. På max 15 minuter. Jag korrläste högt för mig själv ungefär 5 gånger innan jag vågade skicka iväg brev och CV. Var livrädd för hur det blev… Okej att blogga/maila utan eftertanke men att skicka en ansökan sådär fort… Hmmmm. Inte riktigt min grej. Så fort jag hade skickat tänkte jag att det där, det kommer aldrig att gå vägen. Jag får inget jobb. Det är fel bransch och jag kan faktiskt inte det där. De kommer att garva högt åt mig när de läser – ”hur tänkte hon här?” Typ.

Nästa morgon tänkte jag att jag lär aldrig höra från henne igen. Så gick det 30 minuter.
”Hej, jag skulle gärna vilja träffa dig imorgon om du kan.”
”Hmmm? Simmar fiskar?”

Onsdag morgon klockan 9 var jag på intervju. Hade lånat till mig tjusig kavaj och kände mig ganska businessnygg. Var på intervju i två timmar och det kändes superbra. Den där maken som inte är pappaledig fick skjuta på alla viktiga möten och gick och tittade på ankor med barnen. (Kontoret har sjöutsikt). Han är fin. Hans kunder är fina som väntade tålmodigt.

Jag gick hem och tänkte att det vore ju trevligt att få ett sådant där jobb. Men det kommer jag ju inte att få. På eftermiddagen, just när jag hade lovat tjejerna en tur till leksaksaffären, ringde det.

”Hej, vi tyckte att det kändes jättebra imorse och vill gärna gå vidare. Vi vill ta dina referenser”.
Hmmm. Jag har inte sökt jobb sedan 2002. Ringde lite kollegor och andra samarbetspartners och bad dem ställa upp. Det gjorde de utan knot. Tydligen hade de goda ord att säga också. (Tack C och N!)

I torsdags ringde det.
”Hej, det går ju väldigt fort det här men jag tycker att det känns väldigt bra och jag brukar gå på magkänsla. Jag vill ge dig ett erbjudande.”

Jag spelade lite svår och sa att ”jag svarar på fredag.” Fast jag nog visste.

Idag fredag har jag:
Läst i en bok i stan.
Varit och skrivit på anställningsavtal.
Varit och sagt upp mig.

Jag har alltså bytt jobb.
Ett till mål uppfyllt.
Det känns jättekonstigt. Jätteläskigt. Jättebra.
Men med jävligt lite semester.