Nu räcker det faktiskt

4 juni. Lilla E hoppade på dagis och fick en spricka i benet och blev gipsad i tre veckor.
På väg hem från gipsningen ringde dagis igen. Stora E magsjuk. I nio dagar. Nio. dagar.

8 juni. Maken blev magsjuk. Var det i nästan en vecka.
Stora E åt specialkost en hel vecka efter sista spyan. Lite meck med det.

Utöver att jag inte kunde jobba och därför fick rejält lägre lön så missade jag två inplanerade fester och min nya fina klänning hänger fortfarande oanvänd i garderoben. Dessutom fick jag inte säga hej då till varken elever eller kollegor. Jag var dock frisk men fick ryggont av allt kånkande på gipsis.

25 juni. Gipset togs bort. Magsjukan borta. Specialkosten borta.

28 juni. Jag skar mig illa på en kniv. Ett rejält snitt som gjorde att jag kunde lyfta på mitt skinn. Inte fräscht. Tyckte synd om mig själv.

Någon timme senare den 28 juni ringdes det från ett sjukhus i södra Sverige. Min pappa hade blivit påkörd när han körde motorcykel, av en gammal gubbe. Pappa klarade sig med brutet nyckelben och kom hem med taxi idag.

Nu räcker det. Vårt hushåll har fått så det räcker nu. Nu kan alla olyckor och sjukdomar gå någon annanstans.

Juli, hoppas att du blir bättre än juni var!