Jag läser

Maskrosungen av Sandra Gustafsson och kan inte sluta. Den är hemsk. Den är ändå fin. Den är tragisk. Och det tar inte mer än en sida, så gråter jag. För att livet kan vara så förjävla överjävligt. Jag blir arg. Hur kan samhället missa, gång på gång? Hur kan vi inte se?

Sandra - vilken oerhörd styrka du besitter, som orkar återuppleva det här genom att skriva och att prata om det. Du är underbar!

Köp boken och läs. Nu!