Vi stack till Åland

och jag tog med mig Sandras barndom. Nu är den slut. (Boken syftar jag till, fast det gäller även hennes barndom).

Tillbringade två dagar på Åland och medan vi badar i hotellets pool, går ut och äter middag och glass, äter hotellfrukost och kör runt och tittar på allt möjligt trevligt tänker jag på hur Sandra hade det, och hur många andra barn har det. Runt omkring oss, där man minst anar och där man verkligen anar.

Insåg under läsningen att detta är en av anledningarna till att jag byter jobb. Som lärare har jag 150 elever. Jag träffar dem ungefär tre gånger 50 minuter i veckan. 150 minuter per klass. Som består av 22-25 elever. Det blir inte många minuter per elev. En del elever tar väldigt många av dessa minuter i anspråk - för att de behöver mer hjälp eller för att de helt enkelt vill ha lite mer plats. En del elever avstår villigt eller mindre villigt sitt utrymme åt dessa elever.

Statistiskt sett har jag elever som lever i missbrukarhem, elever som blir sexuellt utnyttjade och elever som "bara" mår allmänt dåligt. Statistiskt sett. Enligt läroplanen ska jag se varje individ och anpassa utbildningen efter deras behov. Detta är en omöjlig ekvation. Inte blir det kanske bättre av att jag slutar men jag slipper i alla fall ha dåligt samvete för allt jag inte har en sportslig chans att hinna se. Jag stoppar helt enkelt huvudet i sanden och byter bransch. Tyvärr är det inte bara jag som gör så.

Därför är Sandras bok Maskrosungen en så viktig bok. Vi tillåts inte glömma, vi tillåts inte blunda.