Morgonpromenad med bekymmer

En sak som kommer att bli svårare att få till när jag börjar jobba (om mindre än tre futtiga pytteytte veckor) är morgonpromenaderna. Jag går inte varje dag men väldigt ofta. Och det är härligt. Vi har förmånen att bo i ett område med mycket natur och vatten, det är bara att välja vilken rutt man ska ta.

Imorse var jag ute och spanade på sjön. Det är ingen dålig start att börja dagen med lite glittrande vatten. Temperaturen var lagom, utsikten fin och radion spelade bra musik i lurarna. Ändå var det något som inte kändes bra. Det var väldigt öde ute idag och jag märkte att jag tittade bakom mig oftare än vanligt. Vet inte om jag ens brukar göra det. Det finns vissa skogsstigar jag undviker för det känns lite väl ödsliga men annars brukar jag inte vara orolig.

Så kom jag hem och åt frukost och läste tidningar. Lokaltidningen och DN. Lokaltidningen rapporterade om hur våldtäkterna har ökat i länet, och DN hade utförlig beskrivning om hur Englas sista stund i livet var.

Jag mår illa. Jag blir arg. Vad är det som får vissa att anse att deras behov ligger över alla andras? Varför tror de att det de gör är okej? Och varför ska jag känna mig orolig och dessutom känna mig helt övertygad om att aldrig släppa ut mina döttrar utan mig. Vad blir det för liv?