Adjö Skrivarmamma

Ni som har följt mig länge. Tack. Stort, jättetack. Jag är så glad för att ni har hängt här, läst allt mitt babbel och alltid hejat på. Tack! 155 410 besökare har det blivit sedan 07-12-07. Jag vet att vissa kanske har det besöksantalet per dag i sina bloggar men jag är skitstolt över min besöksstatistik! Tack!

Jag älskar min blogg och jag får töntigt nog tårar i ögonen när jag nu skriver sista inlägget här. (It's a blog damn it!) Min Skrivarmamma. Bloggen startade jag för att inte terrorisera min omgivning med mail (ja just det förläggaren, mejl) om mina döttrars förehavanden. Tänkte att det var bättre att de som var intresserade kunde gå in och läsa själva, istället för att spammas med små kåserier om hur otroligt intelligenta och fina just mina barn är. 

Ganska snart fick bloggen en ny inriktning. Jag fick för mig att jag skulle skriva en bok. Det var ju inget som kom som en blixt från klar himmel direkt. Jag har, för att använda en klyscha, alltid skrivit. När jag gick i första klass producerade jag flest böcker i klassen. Bl.a. den självbiografiska (kalla det gärna en nyckelroman) "Sofia flyttar till Stockholm" Njae. Hon kanske hetta Mikaela. Jag minns inte. Men jag minns handlingen mycket väl. Jag skrev också "Sagan om limpan." Om en brödlimpas färd från bageriet till sitt nya hem, där den åts upp. Ni ser. It was meant to be.

Det som fick igång mig var att jag läste någon bok som jag tyckte var rätt dålig. Och tänkte det klassiska. "Ha, det där kan väl jag också göra. Om inte bättre." Sedan var jag del av publiken under en tv-inspelning till showen "Läckberg & Rudberg". Där Denise pratade om att komma igång att skriva. Och sa att hon hade talat om för alla att hon skulle skriva en bok. Och så gjorde hon det. Och jag insåg det som jag faktiskt egentligen visste. Om man inte bestämmer sig så blir det inget.

Så. Jag skrev i min blogg att jag minsann skulle bli författare. Anmälde mig till en skrivarkurs. Började stalka författare. Blev en författarwannabe. Och ibland skrev jag. Men mest bytte jag jobb, byggde hus och tog hand om mina barn. Med hjälp av min man. Ni vet, han som jag är happy happy med.

Bilden ovan skickades igår till min egen privata psykolog. I ren desperation över att ha glömt mina flipfloppar hemma när jag skulle sova på hotell utmanade jag till slut alla mina rädslor och fobier och la mig i sängen med skitiga byxor. På täcket där jag skulle sova. Oh my god. Ni ska veta att det här, det är ett stort steg. Kanske inte för mänskligheten, men för mig,  Pernilla Alm. Som ska bli är författare. Ha!

Häng med till nya bloggen nu!

763 ord

... är borta. DELETE-knappen ska tydligen vara min nya bästis. Jag gråter. Lite lagom, inombords.

Det är Simonas fel.
Och min förläggares fel.
Och alla andra som har läst och tyckt att början är lite långsam, jämfört med resten.

Jag hade redan strukit två sidor. Fått in en spännande person på sidan tre istället för sidan fem. Gissa var den spännande personen hamnar nu? Japp. Allra först. Och mina 763 ord innan och de som jag strök utan att räkna innan, är borta. Och de orden har ju skrivits om flest gånger eftersom de ligger först i boken. Jag som hatar att dubbeljobba och brukar kalla mig effektiv. Det här är tydligen någon slags idiotisk process.

Just nu funderar jag på att börja skriva om hela romanen. Alltså rent fysiskt skriva om vartenda ord istället för att bara trycka delete, lägga till, ta bort osv. Fast ärligt, det skulle vara för tidskrävande och totalt omodernt och snacka dubbeljobb. So not me. För det mesta ska vara kvar. Det mesta är ganska bra. Säger de.

Boken då?

Nej. En dag hann inte fram till mig. Antar att detta är ett tecken. Jag skall inga andra böcker hava jämte min egen. Okej. Lediga stunder - manus here I come!

Mitt skrivande

Det har önskats inlägg. Malin har ju varit väldigt snäll och skrivit om det jag önskade att hon skulle skriva om så jag får helt enkelt vara snäll tillbaka.

Fröken Film vill höra mer om mitt skrivande. Simona vill att jag ska berätta vad boken handlar om. Carolina vill också höra mer om boken.

Jahapp. Då är det väl bara att skriva lite om det då.

Hmmm.

Vad väldigt tomt det blev helt plötsligt.

Jag skriver ingenting. Jag tänker och funderar och bearbetar lite, men jag har inte tid att skriva just nu. Avslutar terminen på jobbet och förbereder nästa. Förbereder för mina gäster som ska komma om två, nej fan, en vecka. Men sedan blir det sommarlov på riktigt. Maken har semester och jag kommer att stänga in mig delar av den tiden. För att fokusera.

Malin skrev om var hon skriver bäst. Hemma, dagtid. Precis så är jag. Det är därför det skulle vara mest praktiskt om jag kunde få ta och bli författare. Jag behöver liksom ha det som jobb.

När tiden kommer i sommar så ska jag fokusera på det lektören pekade ut som lite sämre. Jag ska dona med det och fila på det jag tycker är bra. Utveckla en del saker.

Och senast i september ska den här så kallade boken vara i inskickningsbart skick. Det har jag bestämt och nästan allt jag bestämmer blir som jag bestämmer. Inte att jag ska få bort degmagen, det blir aldrig som jag bestämmer. Barnen gör inte heller som jag bestämmer. Inte eleverna heller. Men boken, den ska göra som jag bestämmer för det är faktiskt bara jag som kan bestämma över den. Just nu.

Skrivprocessen

Nu har Malin svarat lite mer på min utmaning. Bra jobbat Malin!

Försöker skriva

Men hade tappat bort mig bland mina versioner. Ändrade lite i en och insåg sedan att jag nog hade ändrat något liknande förut. Kom då på att jag var i fel version. Måste verkligen komma på ett system för hur det här ska göras.

Nu har jag hittat rätt version. Och läst lite av vad jag skrev sist. Och vips hade det gått en timme. Det som är bra är att jag inte tycker att det jag har skrivit suger. Det är alltid något. Det som är dåligt är att jag började så sent. Och så har jag strukit några ord. Det är ju fel håll. Vill få ur mig ord, inte ta bort dem.

Antal ord

Det blev bara 382 ord ikväll för jag:

a) var tvungen att läsa in mig på vad jag skrev sist. Det var ju ett tag sedan.
b) var lite dålig på att ignorera min mail, min facebook och min älskade Järngängsgrupp.
c) var tvungen att skriva frågor till skrivgurun Denise. De dök upp i mitt huvud och då är det bäst att få iväg dem på en gång.
d) fastnade lite i telefon med svärmor. Vi diskuterade fåtöljen som ska kläs om. Vi funderar på exakt hur mycket tyg som går åt, hur svårt det är och vad kan det kosta att låta någon som kan det där göra det. Vi bestämde att min mamma ska kika på det där när hon kommer till stan i mtiten av december. Hon kan nämligen det där.

Så därför blev det bara 382 ord. Men det gör inget. De där 382 orden blev bra. Riktigt bra.

Nu består min roman av hela 18 355 ord. Det är 44 sidor och 101 877 tecken med blanksteg. Det går sakta men det går framåt. Snart är det jullov. Jullov = skrivtid!

Plagiera en bok

Såhär kan man tydligen också skriva bok. Att jag inte har tänkt på det!

Men ärligt. Kan man verkligen bortförklara sig med att man inte har koll på sina anteckningar från andras verk och sina egna texter? Nej tycker jag. Men jag vet inte. Jag har ju aldrig skrivit en hel bok.

Antal skrivna ord idag:

0.

Däremot har jag haft lektioner non-stop 8-15:30,
handlat mat på tre minuter,
hämtat två prinsessor,
lagat mat åt två prinsessor,
umgåtts med två prinsessor och en kung,
åkt och tränat,
kommit hem, duschat och ätit mat,
och sett på Grey's.

Nu är det godnatt!

En räkneövning

Hjälp mig att räkna...

En sida är ungefär 450 ord (tog en jag hade skrivit mycket på). Multiplicerat med 40 sidor så blir det cirka 18000 ord. Häromkvällen skrev jag 900 ord på en timme. Det är alltså två sidor på en timme. Om jag delar 18 000 med 900, får jag fram timmarna då? I så fall tar det mig 20 timmar att skriva 40 A4. Och som med alla projekt ska man väl lägga på en extra 10%. Så 22 timmar? Släng på det på min 45 timmars arbetsvecka och andra åtaganden som barn, simskola, kalas för svärmor och ja.. vad mer? Grey's imorgon kväll! (Ja, DH kan jag försaka men f-n inte Grey's!)

I am fucked!

Någon slags utmaning?

Idag har jag på något sätt antagit en slags utmaning. Det började med ett litet hej hur är läget-sms från mig till Denise R och efter några mess hit och dit så har vi tydligen en tävling igång. Vi ska skriva 40 A4-sidor den här veckan. Var.

Hmmm nummer 1) Denise är proffs.
Hmmm nummer 2) Denise jobbar heltid med att skriva. Eller ska i alla fall jobba heltid med att skriva. Tror jag. Har inte koll på hennes arbetsprocent, om jag ska vara helt ärlig.
Hmmm nummer 3) Jag är inte proffs.
Hmmm nummer 4) Jag jobbar heltid som lärare.

Vad tror ni? Att satsa pengar på mig är nog rätt lönlöst. Hur som helst. Jag kommer inte att hänga framför Desperate Housewives ikväll. Jag kommer att hamra ur mig högkvalitativ skönlitteratur så Agnes och Simona, watch out. Snart har ni en till debutant att fightas med!

Ska bara diska undan och natta barnen först... Maken på väg hem från Göteborg där han gillar att tillbringa sina jobbdagar bara för att göra livet mycket jobbigare för mig.

Sådär

19 055 ord.
944 stycken ord framhamrade.
Fast egentligen fler för jag har tagit bort och skrivit om och tagit bort och skrivit om.
Nu är det kväll!

Stör ej!

Jag skriver. Har bestämt att jag ska skriva i en timme. Börjar på 18 111 ord. Rapporterar resultat sedan.

Skriva is da shit

Äntligen lite flow. Blev tyvärr avbruten av "Om ett par minuter anländer vi till Stockholms Central bla bla bla." Ursäkta - jag behövde mer tid. Jag var helt inne i min huvudpersons huvud och så skulle jag samla ihop mina saker och gå av?

Dagens saldo:
100 326 tecken med blanksteg,
18 055 ord,
44 sidor och en het scen som faktiskt får mig att rodna lite. Ingen jag känner kommer att få läsa boken, helt klart! Inte utan att jag har rivit ut lite sidor först.

Att blogga varje dag. Eller inte.

Johanna Wistrand tipsar om den här artikeln, där man får lära sig hur man bloggar varje dag. Eh. Inte mitt problem. Jag behöver läsa artikeln om hur man låter bli att blogga och lägger sin tid på annat. Typ skriva böcker. Finns den?

Vi skriver!

Det var en tidig morgon. Klockan ringde och hon stängde av den. Den ringde igen. Hon stängde av den igen. När den ringde för fjärde gången insåg hon att det inte fanns något annat att göra än att kliva upp.

Eller...? För en stund lekte hon med tanken att bara strunta i allting. Hon tänkte att hon inte skulle gå upp och inte gör sig i ordning och inte åka till jobbet. Istället skulle hon ta båda sina barn i famnen och gosa med dem länge. När de väl klev upp skulle de baka scones till frukost och sitta i lugn och ro och prata och bara vara. Hon insåg fort att den drömmen skulle spricka på sin egen orimlighet. Barnen var inte kända för att sitta varken länge eller still.

Hon fortsatte ändå att drömma. Efter frukosten skulle de gosa i soffan framför barnprogrammen en stund. Sedan skulle barnen börja leka en lek och hon skulle ta en lång dusch. Barnen skulle vara sams och hon skulle till och med hinna föna håret lite snyggt.

Sedan skulle de ta ut de nya rosa cyklarna. Tjejerna skulle få cykla i höstsolen och de skulle skratta och ha det bra. När de hade cyklat sig rosiga och trötta skulle de gå hem och äta god lunch och kanske baka en kaka tillsammans.

Hon lekte också med tanken att låta barnen gå till förskola och skola men själv stanna hemma. Hon skulle ta sovmorgon och sedan en långpromenad. När hon kom tillbaka hem skulle hon äta frukost och läsa DN i lugn och ro. Sedan skulle hon ta den där långa duschen och föna håret och sedan... Då skulle hon få till en massa fina ord i den där romanen hon drömde om att skriva.

Men hon besinnade sig, gick upp och gjorde sig i ordning. Hon pussade man och barn hejdå och åkte till jobbet. Bara för att när hon kom fram upptäcka.....

Ja vadå? Fortsätt gärna. I din blogg med länk i kommentarsfältet eller med en fortsättning direkt i kommentarsfältet.

Skriva lite kanske?

Frida gick runt reglerna och utmanade en redan etablerad författare. Det kunde man ju ha gjort.

Jag kände mig lite påhoppad där i den där utmaningen, Malin hyllar Frida för att hon spottar ur sig böcker på löpande band. Detta irriterar mig mycket. (Både hyllningen och att Frida är så produktiv). Tydligen menar Malin att man faktiskt måste skriva böcker för att kunna bli författare. Hmmm. Det här måste jag tänka mer på. Det låter lite konstigt, jag som trodde att det räckte att hänga på bokmässan och att skriva lite i kommentarsfälten i författarbloggar... Hmmm. Kanske ska öka på skrivtakten lite.

Nog petat!

Okej. Nu får det vara bra. Jag har skickat in mitt bidrag. Jag har petat, jag har ändrat och jag har petat mer. Hur många gånger som helst. Och ena stunden känns det superbra och nästa känns allt som ett jäkla slöseri med tid. Jag menar, som om det ens fanns en liten chans...

Att lita på sig själv och sin förmåga

Jag skriver på en sak.
Jag skriver, jag ändrar, jag läser, jag ändrar, jag skriver, jag läser, jag ändrar. Jag skriver.
Jag tycker att det är ganska bra.

Så tänker jag.
"Är det bra?"
"Är det bara jag som tycker att det är bra?"

Och så fort jag tänker att någon ska läsa så känns texten inte bra.
"Säkert är det bara jag som tycker att det är bra."

Hur gör man för att lita på sin förmåga och inte tänka och bara skriva? Vad fan spelar det egentligen för roll? Om jag tycker att det är bra så borde väl det räcka för mig?

Om det bara inte var för den där drömmen. Drömmen om publiceringen. Drömmen om de egna böckerna i bokhyllan. Om det bara inte var för den drömmen. Då spelade det ju faktiskt ingen roll.

Tid att skriva

Det finns ett nybyggt hus.
Det finns ett arbetsrum med nyuppsatta skrivbord, bokhyllor och hurtsar.
Det finns en dator.
Det finns barn och make som är på utflykt.

Det finns en skrivarmamma som helt plötsligt har både tid, plats och tyst omkring sig.

I ett hus i ett rum vid en dator sitter en människa och skriver. Äntligen!