Vad säger man?

De är inne. De är verkligen där.

Jag är beklämd över att vi har hamnat i det här läget, att Sverige har misslyckats så fatalt med att få in alla i ett sammanhang. Jag har också insett att jag lever i en jävla naiv bubbla. Jag trodde att de flesta människor var lite vettiga. Så är det ju iofs, vi är fortfarande i majoritet. Men ändå. Jag sitter här i mitt medelklassiga villaområde och tror inte att det är möjligt att flera av mina grannar har röstat på SD. Det har de, det visar resultatet.

Hur gjorde jag idag då? Jag pratade värdegrund, demokrati och följder av valet i alla mina klasser. Vi pratade om anledningar till att man kan tänkas vara tvungen att lämna sitt land. Vi pratade om Pinochet (det passar ju in i spanskan) och vi pratade om och jobbade med hur omvärlden har rapporterat från vårt val. (Engelskan). (Aj lav internet).

Om fyra år går flera av mina elever till val för första gången. Jag ska göra allt i min makt för att de gör väl genomtänkta val. I'm just getting started. De ska fan veta att alla är lika mycket värda.

Bäst jag skyndar mig för om SD får mer makt blir jag snart arbetslös. Inga andra språk än svenska ska nämligen få finnas i deras skola. Läste jag någonstans. Mer än så orkar jag inte grotta i det idiotiska förslaget. Jag hoppas att det är falskt.

(Och ja. SD-anhängare borde rimligtvis också vara lika mycket värda men nu blir det så komplicerat för lilla blonda jag så jag slutar nu).