Det här med nya bekantskaper

Först är man lite nyfiken. Man kanske går och sneglar lite. Möts vid några tillfällen. Hör talas om. Intresserar sig, kollar upp lite.

Så faller det sig så att man börjar umgås. I början är man intresserad och den nya relationen gör sitt till för att behålla ens intresse. Men livet omkring en pockar på, det finns familj, det finns jobb, det finns aktiviteter. Det är egentligen lite fullt, man har inte tid med en relation till. Men man vill så gärna.

Om man trots alla hinder lyckas behålla ömsesidigt intresse så umgås man lite till. Till slut kommer man till en magisk gräns, det lite försiktiga inresset byts ut till en besatthet. Man kan inte sluta. Man kan inte släppa. Ingen annan finns, man har bara ögon för den nya.

Sedan märker man hur något ändras. Det slår aldrig fel. Det som nyss kändes så bra har fått en ny vändning. Man är fortfarande besatt men inser att det mesta av relationen ligger bakom en och hur mycket man än försöker dra ut på det så kommer det. Slutet.

Så står man där. Ensam. Övergiven. Kanske lite förvirrad. Kanske förstod man inte vad som hände, plötsligt gick ju allt så fort. Plötsligt var det slut.