Man borde veta bättre

Man tycker att man borde vara någorlunda rutinerad när man har ett barn på fyra år och ett barn på ett år. Det blir ju fem års barnerfarenhet det. Man tycker att man borde vara någorlunda rutinerad.

Maken åker bort på tjänsteresa ett dygn och kvar blir jag och de två små. Första morgonen går hyfsat bra. Den rutinerade mamman ska ta en liten morgondusch och parkerar stora E framför barnprogrammen och lilla E går runt och flyttar på alla saker hon kommer åt. Den rutinerade mamman står i duschen och tänker att ”det här går ju bra det här”. Man borde veta bättre. Såklart går det inte bra när man tror att det går bra. När den rutinerade mamman kliver ut ur duschen står lilla E och ler brett samtidigt som hon har fått ordentlig fart på toalettpappersrullen. Det mesta av pappret ligger på badrumsgolvet i en härlig röra. Man borde veta bättre. Nåväl. Efter det lilla missödet flyter allt på bra och vi kommer till förskolan endast 15 minuter senare än vanligt.

Lilla E i sitt egenskapade kaos. Jag undrar: Vad hände med Pernilla pedant? Hon ligger nog undanskuffad i en mörk garderob och hittar inte vägen ut.

Dagen förflyter bra, lilla E och jag försöker köpa julklappar i inomhuscentrum. Rutinerade mamman har räknat ut att lilla E somnar i bilen på väg dit och sedan smidigt kan lyftas över i vagnen för att fortsätta sova medan rutinerade mamman shoppar det hon behöver shoppa. Man borde veta bättre. Man borde veta att lilla E inte är intresserad av att sova vidare när det vankas shopping. Så fort vi kommer in i centrumet från parkeringen så har hon slagit upp de stora blå. Den rutinerade mamman rycker på axlarna och har förstås pepprat skötväskan med smörgåskex, majskrokar och vattenflaska. Vissa aktiviteter ger fri tillgång till mutor.

Efter en timme inser den rutinerade mamman att hon har glömt hur det är att ha en ettåring som just lärt sig gå i släptåg. Inte vill lilla E sitta still in sin vagn när hon kan springa omkring bland stressade julshoppande människor. Man borde veta bättre.

Den nu lite halvstressade, av hunger illamående, mamman börjar snart ge upp men ska bara in på Systemet först. Där korvar sig barnet och bär sig åt. Personalen glömmer (?) att ta leg på den lätt ansträngda mamman när lilla E demonstrerar sin ljuva stämma. Man borde faktiskt veta bättre än att släpa runt en ettåring på shoppingrunda i december.

Hemåt, äntligen somnar lilla E. Den rutinerade mamman ser en lunchrast framför sig. Hon visualiserar hur hon ska lyfta över det lilla livet in i den gosiga sängen och absolut inte ta av en endaste liten mössa (det är sådant orutinerade mammor gör, de är rädda att barnet ska vara för varmt. Rutinerade mammor stör inga barn i onödan). Planen fungerar och mamman ser att kylen är lika tom som innan hon for på shoppingrunda. Hon hittar några ägg och gör äggröra och lite trista grönsaker. Slår sig ner för att äta och just precis i det ögonblicket demonstrerar lilla E återigen sin ljuva stämma. Man borde veta bättre. Finns väl ingen unge som sover när dess moder ska äta?

Resten av dagen förflyter väl, ungefär tills det är dags för de små att sova. Lilla E somnar lika fort som vanligt. Hon är en trött liten typ, i alla fall kvällstid. Stora E däremot, hon vill helst aldrig somna. Hon hojtar och gormar i över en timme. Den rutinerade mamman är konsekvent och faller inte för de där alfonsknepen som stora E försöker med. Till slut somnar barnet och mamman tänker ”egentid”. Man borde veta bättre. Vid 21 är mamman helt slut och gör sig redo för sängen. Hon tänker att hon ska få sova jättelänge om hon lägger sig i tid. Man borde veta bättre.

Natten blir händelserik och mamman får chansen att se på klockan varje timme. Till slut sover dock den rutinerade mamman gott. Ända till klockan 06:03 då stora E desperat börjar skrika ”Mamma!!! Näsblod!” Dagen har börjat och den rutinerade mamman konstaterar nöjt: Tur att jag visste bättre än att ställa väckarklockan.