Ödets ironi?

Inatt sov vi med olåst dörr, idag låstes mina barn in i bilen. Med min mobil. I gassande sol.
Det var den korta, webbanpassade versionen.

Här följer den långa:

Vi skulle åka och handla lite mat. Först skulle jag bara stanna till vid bankomaten. Brukar parkera precis bredvid (två meter från bil till bankomat) och låsa dörrarna. Eftersom jag är helt hysterisk med låsta dörrar.

Så även idag. Slängde ett öga på mobilen som låg på passagerarsätet. "Äsch, om någon ringer så klarar jag nog av att missa det." Klev ur bilen och låste.

Bankomaten är blank - varken stängd eller på. Går tillbaka till bilen och det hela har väl tagit ungefär 30 sekunder. Trycker på knappen som ska låsa upp. Inget händer. Trycker igen, tror att jag har tryckt på fel knapp. Gör så ungefär fem gånger. Sedan trycker jag lite till. Börjar inse att mina barn är inlåsta och jag har en värdelös tryckgrunka. Och ingen mobil.

Dock har jag en väldigt duktig 4,5-åring. Jag börjar ropa.
-Spänn loss dig!

Stora E är väldigt införstådd med att man inte spänner loss bältet i bilen. Hon förstår såklart inte vad jag säger. Dessutom pumpas Bamses dunderhits på hög volym i bilen.

-Va?
-Spänn loss dig! Jag börjar illustrera med kroppsspråk.
-Va?
Jag börjar skratta lite halvt uppgivet, halvt stressat.
-Spänn loss dig!
-Ska jag spänna loss mig?
-Jaaaaaaaaaaaaaa! Kliv fram i framsätet!
-Va?

Sådär håller vi på.

Till slut är hon i framsätet och på eget förslag ska hon "höjda ner musiken". Hon har nämligen lika bra initativförmåga som sin mor. Vi löser uppgifter.

Nu börjar jag flaxa och illustrera att hon ska öppna dörren. Inget händer. Jag säger att hon ska dra hårdare i handtaget. Inget händer.

Nu börjar jag känna mig hyfsat nervös. Lilla E sitter och gallskriker och solen ligger på. Inget fönster är minsta öppet. Några pensionärer står precis utanför affären (som vi inte skulle till för vi åker till en annan bara för att böka och bara för att mina barn ska bli inlåsta i bilen). Jag förklarar läget och ber att få låna en mobil för att kunna ringa svärfar som har nycklar hem till oss till extrabilnyckeln. En dam går till sin bil för att hämta sin mobil. (En annan generation - helt klart). En man i sällskapet säger:

-Men varför går du inte till låssmeden?

Eh, ja. Varför går jag inte till låssmeden som ligger femtio meter från min bil? Som har legat där sedan alltid. Jag talar om för barnen att jag kommer om en minut. Naivt nog tror jag att pensionärerna nu är engagerade och kommer att stå och bevaka mina barn lite. Nä. De här pensionärerna hade tydligen inte tid - de har gått när jag kommer tillbaka. Däremot har en kvinna som jobbar på vårt bibliotek uppmärksammat läget och frågar snällt om jag behöver hjälp. Hon stannar kvar som lite moraliskt stöd.

Medan jag väntar på låssmeden (jag stack ju bara in huvudet och ropade in mitt dilemma och bad någon komma) försöker jag får Stora E att öppna fönstret (fungerar inte) och trycka på upplåsningsknappen (fungerar inte heller). Alltså, hon trycker men inget händer.

Låssmeden kommer. Han frågar vad som har hänt och ber att få nyckeln. Fäller ut nyckeln ur tryckmojängen, stoppar in nyckeln i låset och öppnar.

Hmmmm...
Kan man skylla på att man är
1)blond trots att det är fejk
eller
x)trött
eller
2)stressad över att barnen är inlåsta och man inte kan tänka klart
???

Sedan åkte vi och handlade och tjejerna fick en riktig smaskig "lunch" för att de var så duktiga:


Vi äter:
-Ni var så duktiga i bilen idag!
-Lilla E var inte duktig.
-För att hon skrek hela tiden?
-Ja.
-Tyckte du att det var läskigt?
-Bara lite läskigt. Jag var lite ledsen.