söndag 8 mars 2009

Ettrigt värre på Friskis

Jag har tidigare berättat hur jag beter mig på Friskis. Det behöver vi inte gå in närmare på igen men en sak är viktig att veta. Jag står alltid längst fram. Alltid. Och nästan på ledaren. Jag vill tro att det beror på att jag annars inte ser så bra hur man ska göra. Eller så är det någon slags arbetsskada, kommen av vanan att stå framför de andra... Eller så är det för att jag hatar att ha folk för nära när jag tränar och de flesta andra vill helst krypa längs väggen. Kan vara en kombination.

Hur som helst. Idag råkade jag ut för en ettrig. De dyker upp ibland och stör. De ettriga är alltid korta vilket gör att de bara smyger sig fram och så är de där. De ska tydligen också stå längst fram. Och de tror att det finns plats för två bredvid varandra mellan pelarna på Friskis. Det gör det inte. Absolut inte. Dagens ettriga flaxade på och kunde inte ens hålla sig på "sin" yta. Inte nog med att hon hade inkräktat på min yta, sedan hade hon inte ens vett att hålla sig på en liten del av min yta. Nix. Hon skulle flaxa nästan på mig. Jag kom helt av mig. Tittade lite på henne, inte så att det blev obehagligt, jag skötte mig. Jag samlade mig och så drog jag igång.

Jag blev stor, större, störst. Jag blev också lite okoordinerad och hoppade lite fel (åt hennes håll) och gjorde ibland lite sakta, så att jag hamnade i vägen. Utom när vi skulle bakåt - då backade jag fort som fan så att hon skulle få det lite besvärligt. Jag flaxade också. Massor. Men inte så mycket så att det skulle kännas pinsamt om någon jag kände tittade på mig.

Det tog 45 minuter. Sedan hade hon förstått. Hon tog ett annat hörn. Efter passet ville jag nästan gå fram och skaka hand och tacka för en god match. Eftersom jag vann.

3 kommentarer:

Jenny (JG) sa...

Well done, darling. Jag hatar de där ettriga typerna. Usch.

Pernilla sa...

Yes. I'm a bitch.

Mona sa...

Join the club liksom! Fast jag hade nog inte skött det lika galant som du.