När jag går på jympa

Var på friskispass igår igen, Core. På Core är folk mer välklädda än på andra pass. Jag tänkte därför inte klaga på någons klädsel idag, däremot tänkte jag tala om hur himla snygg jag själv är när jag skuttar på friskisgolvet…

För att börja med klädseln.

Turkos eller rosa tröja från Casall. (87 87, vart har du tagit vägen nu?)
Svarta (som övriga 98,5 % av friskismotionärerna, som jag konstaterade förra veckan) byxor från Casall, som räcker till mitten av vaden eller så. Heter det trekvartsbyxa tro?
Nu kommer det värsta. SKORNA. Jag har grymma komplex för mina skor. Svarta Nike Air från ???

Det är hög tid för nya skor, jag har bara inte hunnit till Löplabbet än. Det är det enda stället man kan köpa träningsskor på. Gå in på Stadium så får du en tuggummituggande liten spädgris som ”hjälper” dig. Är såååå trött på Stadium. Har själv jobbat där och man kan ju lugnt säga att personalen inte direkt utbildas väl i produktkunskap. Inser just att mina Nike Air är från stadiumtiden. Inköpta med personalrabatt. Inser också att jag slutade mitt jobb där 2001, det innebär att det verkligen är hög tid för nya jympaskor. Dock ser de som nya ut, jag kom liksom aldrig igång ordentligt med träning när jag slutade plugga och började jobba. Sedan började jag föda barn och eftersom jag är en sån där typ som spyr 3-4 månader och sedan får grym foglossning så är jag inte så jympig under graviditet. Men det är nog ändå dags för nya skor.

Så, det var klädseln det. När jag jympar så är jag högröd i ansiktet. Jag blir alltid röd i ansiktet. Om jag har varit ute en kort kort stund och fått luft på mig, då blir jag röd. Om jag badar eller duschar, då blir jag röd. Och står jag och skuttar i en halv minut, då blir jag röd. I högstadiet blev jag också röd, så fort jag behövde öppna munnen. Och eftersom jag var lika pladdrig då som nu, då var jag konstant röd.

Så. Tänk er nu en i 80-tals färger iförd människa som högröd i ansiktet skuttar omkring på friskisgolvet. Lägg till att jag envisas med att nästan stå på instruktören. Jag avskyr att stå längst bak eller i mitten. Jag måste stå nästan på, för att se hur man ska göra. Det jobbiga med det är att instruktören då gärna vill söka ögonkontakt och när det ska boxas (varför ska man alltid fånboxa på Friskis?) ska de boxas mot mig. Suck.

Inte nog med att jag står på instruktören. Jag sjunger med också… Så fort jag kan en låt måste jag sjunga. Allra helst om det är en spansk låt, då får jag glänsa lite med mina kunskaper… (Att jag totalt tappar koordinationen när jag koncentrerar mig på orden, det är en annan sak).

Sedan har jag ju också anledningen till alla mina friskisbesök. Den degiga magen. Den skuttar upp och ned medan jag trallar med och låtsas att jag är friskisledare…

Jaha mina vänner. Där har ni mig. På ett friskisgolv någonstans i Sverige.