tisdag 13 september 2011

I helgen

var min svärmor här på besök. Det brukade inte vara något speciellt. Det hände ofta. Ibland på middag, ibland på fika. Ibland bara för att säga hej. Ofta för att ta hand om våra barn när vi hade annat för oss.

Innan igår hade hon inte varit här på nio månader.

Det var stort att ha henne här, samtidigt som det påminde alltför väl om allt hon har gått igenom, och går igenom. Och som vi alla omkring går igenom. Och om vägen som är kvar. Den långa, långa, osäkra vägen hem.

Det är märkligt, att förlora någon som ändå finns kvar. Det är märkligt att sörja fast man inte riktigt vet hur man gör.

Det märkligaste av allt är att man aldrig, aldrig, aldrig uppskattar det man har innan det är försent.

1 kommentarer:

Simona sa...

Fast man kan träna på att leva i nuet och se över sina värderingar och prioriteringar.

Men, vilken tuff tid för er alla.

Kram!

Gadgeten innehöll ett fel