måndag 5 september 2011

Rymlingen





Just när jag vid 23-tiden igår hade lagt mig skönt till rätta i min säng hörde jag ett dunkande utanför huset. Suck. Kom på att det var en galge som hängde och dunkade in i väggen. Försökte ignorera. Men eftersom jag är en sådan där person som har svårt att stänga av jobbiga ljud så insåg jag fort att det var bara att ställa sig upp. Maken hade redan somnat. Upp, tända lampan, hitta ytterdörr, ta in galge. Tittade en släng bort mot Frasse. Så som jag har börjat vänja mig vid att göra. Ha koll på det lilla knytet liksom. Jag som inte ens gillar djur. Jag som mest är rädd för djur. Jag som har hållit honom två gånger. Jag tittar ändå alltid till honom.

Jag tittade bort mot buren och var på väg in igen. Tittade en gång till. Något var fel. Buren är svart. Helsvart. Mitt i det svarta fanns ett ljust hål. Där luckan är. Den är inte målad på insidan så enda gången man ser det är när luckan är öppen.

23:00 någonting och kaninluckan är öppen. Ute är becksvart natt.

Jag in. Nästan lite hysteriskt skrek jag åt maken som snabbt ryckte åt sig kläder och ficklampa. Jag vågade inte gå ut. Jag ville inte se en Frasse söndersliten av något läskigt djur. Jag ville inte heller se en tom bur. För jag förstod ju att det var det den måste vara. Tom. Tjejerna sa godnatt till honom runt 20, och nu var det tre timmar senare. Inte fan sitter en kanin och trycker i sin bur när hela världen har öppnat upp sig utanför.

Kaninburen tom. Tom, tommare, tommast. Helt jävla skittom. Lika tom som jag kände mig. Jag började lite fånigt ropa. "Frasse." Som att han skulle bry sig om mig. Hon som varken matar eller håller, bara kommer förbi och snackar goja ibland.

Maken började söka med sin lilla ficklampa. Jag travade ner på vägen. Det var en ganska märklig känsla att gå där mitt i natten.  Jag ville försäkra mig om att det inte låg en liten grå platt kanin där. Tomt. Hörde inte ens något i endaste buskage.

Sakta började jag ge upp. Jag blev arg. Hur kunde de vara så klantiga att de glömde att stänga buren? Hur ska det bli imorgon? De kommer att bli förkrossade. Hur ska man kunna trösta? Jag gav upp. Gick in. Skrev ett inlägg på facebook. Precis när jag hade postat det kom maken in. Överlycklig. Med Frasse i famnen.

Frasse hade dragit till grannen och satt där och åt krasse.

Vi blev så glada att vi gav honom en morot när han väl var i buren igen.  För vi är så smarta! Först belönar vi killen med morot för att han rymde. Sedan ger vi honom mer mat när han har varit ute och käkat fritt i tre timmar. Smarta. Man kan undra om vi är nybörjare på det här med husdjur?

5 kommentarer:

/nina sa...

åh så skönt! Vårt monster rymde en lördagförmiddag när jag glatt öppnat altandörren och glömde ställa för kompostgallret. Hör grannen ropa på mig att han haft besök av Otto ... Med gemensamma krafter jagade vi in honom i ett hörn och jag kunde fånga honom.

Ångesten de där minuterna innan jag fick tag på honom - vad skulle jag säga till sönerna??? - usch.

Susanne B sa...

Vilket kvällsdrama! Skönt att det gick bra :-)

Anneli sa...

Vi har också en rymmarkanin. Hon har lyckats öppna ett lås som vi har på insidan av buren två gånger. Nu har vi lås på båda sidorna. Sedan har hon gnagt sönder metalnätet två gånger och börjat gräva sig ut, så vi får ha dubbla nät. Hon är en riktig utbrytarkung. Hennes bur är säkrare än Fort Knox numera :)

Åsa Hellberg sa...

Åh, fy vad läskigt. Vilken tur att ni hittade honom!

Pernilla sa...

Tack hörni.

Man börjar ju fundera på det här med djur i bur... En av sakerna jag glömde bort att jag inte gillar, när vi köpte honom. Tycker egentligen att det är sjukt grymt att hålla dem instängda. JAG vill inte vara instängd...

Gadgeten innehöll ett fel