Adjö Skrivarmamma

Ni som har följt mig länge. Tack. Stort, jättetack. Jag är så glad för att ni har hängt här, läst allt mitt babbel och alltid hejat på. Tack! 155 410 besökare har det blivit sedan 07-12-07. Jag vet att vissa kanske har det besöksantalet per dag i sina bloggar men jag är skitstolt över min besöksstatistik! Tack!

Jag älskar min blogg och jag får töntigt nog tårar i ögonen när jag nu skriver sista inlägget här. (It's a blog damn it!) Min Skrivarmamma. Bloggen startade jag för att inte terrorisera min omgivning med mail (ja just det förläggaren, mejl) om mina döttrars förehavanden. Tänkte att det var bättre att de som var intresserade kunde gå in och läsa själva, istället för att spammas med små kåserier om hur otroligt intelligenta och fina just mina barn är. 

Ganska snart fick bloggen en ny inriktning. Jag fick för mig att jag skulle skriva en bok. Det var ju inget som kom som en blixt från klar himmel direkt. Jag har, för att använda en klyscha, alltid skrivit. När jag gick i första klass producerade jag flest böcker i klassen. Bl.a. den självbiografiska (kalla det gärna en nyckelroman) "Sofia flyttar till Stockholm" Njae. Hon kanske hetta Mikaela. Jag minns inte. Men jag minns handlingen mycket väl. Jag skrev också "Sagan om limpan." Om en brödlimpas färd från bageriet till sitt nya hem, där den åts upp. Ni ser. It was meant to be.

Det som fick igång mig var att jag läste någon bok som jag tyckte var rätt dålig. Och tänkte det klassiska. "Ha, det där kan väl jag också göra. Om inte bättre." Sedan var jag del av publiken under en tv-inspelning till showen "Läckberg & Rudberg". Där Denise pratade om att komma igång att skriva. Och sa att hon hade talat om för alla att hon skulle skriva en bok. Och så gjorde hon det. Och jag insåg det som jag faktiskt egentligen visste. Om man inte bestämmer sig så blir det inget.

Så. Jag skrev i min blogg att jag minsann skulle bli författare. Anmälde mig till en skrivarkurs. Började stalka författare. Blev en författarwannabe. Och ibland skrev jag. Men mest bytte jag jobb, byggde hus och tog hand om mina barn. Med hjälp av min man. Ni vet, han som jag är happy happy med.

Bilden ovan skickades igår till min egen privata psykolog. I ren desperation över att ha glömt mina flipfloppar hemma när jag skulle sova på hotell utmanade jag till slut alla mina rädslor och fobier och la mig i sängen med skitiga byxor. På täcket där jag skulle sova. Oh my god. Ni ska veta att det här, det är ett stort steg. Kanske inte för mänskligheten, men för mig,  Pernilla Alm. Som ska bli är författare. Ha!

Häng med till nya bloggen nu!