I helgen

var min svärmor här på besök. Det brukade inte vara något speciellt. Det hände ofta. Ibland på middag, ibland på fika. Ibland bara för att säga hej. Ofta för att ta hand om våra barn när vi hade annat för oss.

Innan igår hade hon inte varit här på nio månader.

Det var stort att ha henne här, samtidigt som det påminde alltför väl om allt hon har gått igenom, och går igenom. Och som vi alla omkring går igenom. Och om vägen som är kvar. Den långa, långa, osäkra vägen hem.

Det är märkligt, att förlora någon som ändå finns kvar. Det är märkligt att sörja fast man inte riktigt vet hur man gör.

Det märkligaste av allt är att man aldrig, aldrig, aldrig uppskattar det man har innan det är försent.

Borde

Hänga tvätten.
Plocka ur och sedan i diskmaskinen.
Packa matsäck.
Åka till stranden.
Få med barnen till farmor/svärmor.
Läsa.
Skriva.

Orka? NÄ.

Glömde visst ...

... att blogga lite igår. Svärfar fyllde år och när Lilla E väckte mig 5:40 fick jag en liten idé.

Jag klev upp och jag och barnen bakade scones. (Detta morgonen direkt efter jag röjde hela köket efter chokladbollsbak sen fredagkväll, måste ha blivit helt galen). Vi drog upp maken som hade lagt sig vid 4 då han kom hem från jobbets sommarfest och innan 8 klev vi in hos svärfar och sjöng Ja må han leva och så åt vi frukost med födelsedagsgubben.

Sedan fortsatte dagen i galet tempo. Lilla E skulle på kalas. Jag, maken och Stora E åkte under tiden till makens kontor och hämtade svärfars present som inte fick följa med ut på firmafest kvällen innan. Vi bytte om i raketfart, hämtade Lilla E från kalaset och åkte till svärfar igen.

Det var en riktigt fin eftermiddag i svärfar och svärmors trädgård och det finaste av allt var att svärmor fick komma hem i några timmar och kunde vara med. Vi satt i trädgården och njöt, alla 20 som var där. Barnen med kusin drog ut varenda leksak de kunde hitta i trädgårdboden och när det blev städdags var det ingen som hade använt något av allting. Ingen av dem reflekterade över att jag inte hade använt en enda grej men ändå hjälpte till att städa.

Det var sen kväll innan vi kom hem och Lilla E var så slut att hon grät som en liten bebis. Hon sov nästan innan hon låg i sängen.

Och i morse tog vi sovmorgon. Stora E, känd för sitt icke behov av sömn, slog till och sov till 8:30 och Lilla E vaknade först 9. Nu får de lyckosfrukost framför tv:n och jag noterar nöjt att det ligger en lat, regnig söndag framför oss. Gissa vem som snart stänger in sig med lurar och dator och börjar fila lite på den nya början?!

Den här bloggen

... är inte speciellt välunderhållen just nu. Det är för att bloggens ägarinna (eller eh, det kanske är blogger som äger bloggen men oh well) är liiiite för busy just nu.

Hon jobbar. Det är maj. Hon jobbar i skola. Det är slutspurt. Det är betyg. Det är kort sagt - mycket nu.
Hon har ett manus att fila på. Det har hon inte gjort så mycket under den här veckan, om hon ska vara helt ärlig.
Hon har en jävligt bra bok att läsa. Ann Rosmans Porto Francos väktare. (Damm förlag).  Ikväll är det du och jag i sängen igen baby.
Och hon har två barn. Två underbara barn. Som just nu är inne i en lite hmmm ... hur säger man ...? Halvbråkig period? Mot varandra.
Och så finns en fin svärmor som hon vill besöka lite. Helst mer. Men det blir lite.
Och så har hon ett hus. Ikväll är det röj av tvättstuga och viktiga papper på agendan.
Så. Just idag är bloggen lite eftersatt. Idag också. Sorry.

Dagen

Lilla E hade en kompis hemma på förmiddagen. Varmkorvslunchen gick inte hem hos kompisen så hon fick en macka istället. Kände oss som mycket bra värdar ...
Medan de lekte tog jag och Stora E en cykeltur.

När lekeriet var klart åkte  hela familje och hälsade på svärmor. Vi satt ute i solen och hade det ganska bra. Under omständigheterna som är som de är. Vi diggade Kim Larsen tillsammans. Svärmor gillar Kim Larsen.

Köpte ett par skor till mig. Så jädra sköna. Så otroligt jädra sköna.

Jag blev hemskjutsad, familjen uträttade ärenden. Jag skrev. I två/tre timmar.

Sedan gick jag ut och skulle gå. Första träningen på tre sjukveckor. Jag hade Runkeeper på och blev tvungen att bräcka farten hela tiden så det slutade med att jag nog sprang mer än gick.

Kom hem, serverades utsökt grillad mat med sallad och grillad potatis. Så gott. Så jädra gott. Längtar nästan (jag sa nästan till min lunchlåda imorgon.

Nu funderar jag på att skriva eller att slappa i soffan.

Bra. Har alla antecknat noga nu?

Glada nyheter

Min svärmor flyttar idag. Det betyder att hon är lite bättre. Och att hon kommer lite närmare oss. Men hon har lång, lång, lång väg kvar. Men jag blev så glad över denna miniförbättring att det nästan är löjligt. Så glad! Dessutom vet jag en som kommer att bli ännu gladare. En som har svårt att somna på kvällarna, en som aldrig vill lämna farmor när hon besöker henne. En som är stor, liten, känslig och tuff. På samma gång.

Mina barn

Är underbara varelser. Idag är det här en puttninuttblogg förstår ni. De är helt underbara.

Idag hälsade vi på farmor/svärmor. Jag och barnen. Under de två timmarna vi var där så lyckades båda blöda näsblod och den lilla kissa på sig. Det händer typ aldrig. Näsblodet händer hela tiden, inte det andra. Jag hade kunnat skriva ett låååångt inlägg om dessa tre händelser men faktum är att de båda var så coola och sköna så det är helt sjukt. Allt fixade sig och inget kändes jobbigt.

De är bara helt underbara. Helt enkelt. Farmor/svärmor håller nog med. Hon fick blöta pussar på kind och mun innan vi gick hem.

Påsken - en snabb sammanfattning

Torsdag: Åkte hem från Halmstad. Hälsade på svärmor på sjukhuset innan vi åkte hem. Kom hem, klädde ut barnen till påskkärringar och fick gå med och skämmas när de tiggde godis.

Fredag: Hälsade på svärmor på sjukhuset. Gäster. Lilla E hoppade snett på grannens studsmatta. Fick ont i knät. Försökte mutas med Alvedon och glass. Gjorde ändå ont.

Lördag: Gäster. Tränade en timme på förmiddagen. Lilla E hade ont i knät ibland. Ibland kunde hon gå, ibland inte. Ringde vårdguiden som sa åk in om det gör ont imorgon också.

Söndag: Lilla E vägrade stå på benet. Gallskrek. Fick tid hos Närakut. När vi kom fram hoppade hon utan problem ut ur bilen. Läkaren skitsur. "Varför kommer ni in?"
Gäster. Skippade att träna en timme. Läste istället den underbara boken Halva liv av Mats Strandberg. Snart klar.

Måndag: Hälsade på svärmor på sjukhuset. Makens mormor var här och bakade bullar med maken. Då mina barn dissar mina bullar såg jag min chans och rymde. Tog en fika med en kompis. Tränade en timme. Lilla E:s ben utan anmärkning. Åt bullar. Åt bullar. Åt bullar.

Imorgon:
Jobb? Känns overkligt på något sätt.

Livet

Mitt förra inlägg berörde ju i någon mån döden. I alla fall det man ska ligga i när man är död.

Det här inlägget kommer istället att handla om livet. Av förklarliga skäl funderar jag just nu mycket på det temat. Att livet kan vara så oförutsägbart, att livet kan vara kortare än man tror och att det kan ta väldigt märkliga vändningar.

För er som inte vet så drabbades min fina svärmor av en hjärnblödning i december och av respekt för henne så går jag inte in på akutellt hälsoläge här i bloggen men det här är en lång process som påverkar hela vår familj på många olika sätt.

Trots att det här är riktigt tungt, jobbigt och något jag inte alls vill vara i, så har det här lärt mig en hel del. Eller - tydliggjort det jag egentligen redan visste. Man måste ta vara på det liv man har för plötsligt kan det vara borta, eller i alla fall totalt förändrat.

Det är så lätt att allt bara rullar på. Det är jobb. Det är dagishämtningar och lämningar. Det är kvällsmöten på jobbet. Det är storhandling och storstädning på helgen. Det är tvätthögar. Det är vab. Det är dåligt samvete för det man inte har hunnit på jobbet. Det är dåligt samvete för det man inte har hunnit med sina barn. Det är dåligt samvete för det man inte hinner i sin relation. (Prata menar jag, alla hinner väl en snabbis då och då?) Det är noll tid för träning. Det är noll tid för vänner. Är det så man vill ha det? Nej. Det är inte så man vill ha det men ändå är det så de flesta har det.

Saker jag har bestämt mig för på sista tiden:

• Gå ner i arbetstid och ha en ledig dag. Vi får se om det fungerar, brukar inte fungera med min tjänst. Jag kommer att bli väldigt ledsen om det inte blir så i augusti.
• Att skita i disk och städning oftare än förut. Mår dock dåligt av att ha det så så sökning av BRA städerska pågår. Inte lätt.
• Skriva klart bokfan. (Check). Vore ju trist om den inte ens fick ett enda refuseringsbrev för att jag aldrig blev klar.
• Träna mer. För att det är rätt viktigt att må bra. Man får göra det man kan.
• Köpa ny bil. För att jag behöver fyrhjulsdrift där vi bor och för att jag är värd det. Och för att säkerställa att vi nu slipper snö i de 7 år som min avbetalning är upplagd på. Tacka mig för att vintrarna numera kommer vara helt snö- och isfria.
• Göra roliga saker oftare. Skita i att jag är trött, träffa vänner och prata i telefon mer.
• Helt enkelt: Liva upp tillvaron lite mer.

Andra saker som har hänt som följdreaktion på det här:

• Jag orkar inte lyssna på dåliga låtar/program i bilen. Flippar runt hela tiden. Eller sätter på en CD-SKIVA. Fast snart har jag min aux-ingång i bilen och kommer att köra Spotify hela tiden. In your face reklamradion!
• Inte heller orkar jag med fåntrattar. De får veta att de är fåntrattar.
• Dessutom FUNDERAR jag på att börja springa. För att jag kan.

Ha en bra torsdag och njut av den.

Försöker

Hålla humöret uppe.
Försöker
vara positiv.
Försöker
tro att allt ska gå bra.
Försöker
ha tålamod.

Vissa dagar är det bara svårare än andra.

Skogalen

Är jag inte. För mig är skor ett nödvändigt ont att köpa. Jag vet inte vad som är fel med mig och skor, jag verkar vara en riktig minoritet - speciellt i kvinnosläktet.

En som inte har det här problemet är min svärmor. Hon är skogalen. Jag har samma storlek som svärmor. Vilket är jättebra för en som hatar att köpa skor, som kan låna av en som älskar skor. Ett problem bara... Svärmor gillar inte att använda sina skor om någon annan har använt dem. Ett oskyldigt lån brukar sluta med "du kan få de där!". Det har med åren blivit ett internt skämt. Jag brukar fråga om hon har några nya snygga skor jag kan få låna.

Nu behöver hon ett par vanliga gympaskor, har sjukgymnasten på sjukhuset hälsat. Min man åkte hem till svärföräldrarna (ja, sina föräldrar då) och letade. Svärmor har hur många skor som helst, men icke ett par vanliga hederliga gympaskor. Det är MBT och allt vad de heter. Det behöver köpas ett par enkla, vanliga gympaskor.

Och det är nu jag kommer in i bilden. Nu har det slagit tillbaka. I eftermiddag ska jag ut på skojakt. Åt svärmor. Jag som hatar att köpa skor ska köpa åt henne, som skulle älska just den shoppingturen.

Hoppas hon förlåter mig för att jag stoppar ner mina äckliga fötter i hennes skor. Jag har tagit med mig rena strumpor som jag ska prova med. Hoppas att hon står ut med det.

M. När du kommer hem hänger jag med dig och köper nya!

Mer sjukhusklagomål

Idag åkte vi för att besöka svärmor. Barnen hade laddat hela veckan. Stressade för att hämta bil på verkstad, hämta barn, åka genom stan, hämta make och så till sjukhuset.

Vi hade fått veta att hon skulle på en undersökning klockan 18.
15:55 kom vi. Då var de precis på väg till undersökningen. Vi möttes i korridoren. Svärmor sov. Det skulle ta allt från en halvtimme till en och en halv. Det berodde lite på "transport". Vi kunde inte sitta på obestämd tid med en fyraåring och en sjuåring i ett trångt besöksrum där folk behöver lite lugn och ro.

Suck. Barnen besvikna. Jag besviken. Det blev ingen date med farmor idag. Det blev till att sitta i rusningstrafik hemåt igen. Jag är fortfarande sur.

Jag fattar att saker måste göras men vad jag inte fattar är att sjukhus alltid är så omständliga. Har aldrig varit med om en enda effektiv sekund på ett sjukhus. Jag antar att jag inte vet "nånting" nu igen och det är tröttsamt att jag uttalar mig i ärendet.

Jag är jätteglad att det finns sjukhus. Jag är tacksam för att min svärmor får bra vård och att de gör de undersökningar de måste göra. Jag är glad att vi bor där vi bor och inte måste bo i Norrland och ha närmsta rätta avdelning för svärmor i just Stockholm. Jag är glad och tacksam för allt det men jag börjar bara bli lite trött och less på allt runt omkring det här. Lite så.

Jag saknar glada fredagar, saknar att dricka bubbel utan att känna ett stygn av dåligt samvete. Jag saknar henne.

Söndagen som försvann

Idag har vi haft sovmorgon. Faktiskt en riktig, vaknade efter 9.
Vi har ätit "lyckosfrukost". Det betyder enligt Lilla E sylt överallt. På mackan. I youghurten. I hela ansiktet.

Vi har provkört bil. Skulle titta på en Grand Vitara men då de inte har aux-ingång gick det bort. På parkeringen fanns en Mazda CX-7 och bara för att den var så snygg var jag tvungen att testa lite. Men njae. Lite över budget, lite för lite för pengarna. Men bra. Och snygg. Sa jag att den var snygg?

Sedan åt vi hemlagad, nyttig mat. På Mc Donald's. Jag drack Ramlösa. Jävligt tråkigt.

Efter det blev det söndagsutflykt till sjukhuset. Tjejerna ville träffa farmor igen. Stora E fällde dagens, kanske veckans, finaste kommentar. Jag sa: "Hoppas att farmor är piggare idag än förra gången." Hon sa: "Det spelar ingen roll om farmor är pigg eller inte, jag vill bara vara hos henne." Det är min dotter. Världens finaste. Okej. Vår dotter.

Sedan blev det full fart hem, via Ica. Hem, hetsåt macka och drack vatten. Vatten. Vatten. Klockan 18 kom min fina vän A och hämtade mig. Vi drog till Friskis.

Sedan rester till middag och Solsidan. Fan vad jag garvade. Det var riktigt bra idag.

Annars funderar jag nu på en Nissan Qashqai. Åsikter om den? Bra och dåliga tack. Maken röstar fortfarande på Tiguan men det känns inte som att jag är en Tiguan. Jag är coolare än så.

Söndag

Idag har jag varit och hälsat på min svärmor. Jag har bara varit där två gånger innan. Svärmor är vår superbarnvakt så det har kört ihop sig lite, att besöka på intensiven med två små barn har känts sådär så det har vi inte gjort.

Svärmor mår bättre. Hon är vaken och hon har bytt avdelning. Det kritiska är över och förbi, sedan ett par veckor. Den långa resan tillbaka har börjat. Det är nu det verkligen hjälper att vara envis, bestämd och jävligt rastlös. Go svärmor!

Well then

Jag har packat.
Jag har gjort frukost.
Jag har lagt fram mina kläder.
Jag har kollat upp var min kollega bor, hon bor på konstig sida (läs norr) om staden, jag ska plocka upp henne imorgon.
Jag har beräknat hur lång tid jag behöver för att åka till kollegan, till Arlanda, till långtidsparkering och till terminal. Måste gå upp tiiiidigt.
Jag har pussat, pussat, pussat och pussat på världens finaste tjejer. Det värsta med att åka är att lämna dem hemma. Och maken förstås. Men tjejerna.... Ahhhh.

Ja. återstår att försöka sova lite då. Med tanke på hur vidriga de senaste nätterna har varit så lär det bli en utmaning. Tror jag snittar tre timmar per natt på grund av sjuka och oroliga barn. Känns supersnällt att lämna världens bästa make med det. Dessutom får han fortsätta vabba imorgon då Lilla E fortfarande har feber.

M. Om du vaknar när jag är borta så ska du veta att jag tänker på dig hela tiden. Jag kommer med present från London om du vaknar snart.

7 januari

Idag hade jag deadline. Boken skulle vara klar, för inskickning. Jag hade räknat ut det så bra och bokat in skrivtid under lovet.

Det är den 7 januari och boken är inte klar för inskickning. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Saker händer, man kan inte styra över allt. Man kan tyvärr inte heller kontrollera allt.

Men. När är den klar då? På ett sätt är den faktiskt klar. Alla delar finns där, nu sitter jag och petar i meningar, lägger till lite, tar bort lite. Fixar, filar och donar.

Så tänker jag på anledningen till att boken inte är klar. Anledningen är att vår familj drabbades av en kris den 22 december och den pågår fortfarande. Och det här får mig att tänka.

Vad fan? Är det så viktigt med några meningar hit eller dit? Tänk om något händer mig och jag aldrig hinner skicka in? Då kommer jag aldrig att få bli refuserad, inte heller antagen. Jag kommer att vara en av alla som har oavslutade manus i den berömda byrålådan.

Å andra sidan... Ett råd man får av många etablerade är : skicka aldrig in något du inte är över 100% nöjd med...

Suck. Jag filar väl klart då. Det här varvet får dock bli det sista. Jag är på sidan 49, det finns i nuläget 208 sidor. När jag har kommit dit, då är det dags att skicka ut bebisen på egna äventyr. Nu kan vi inte vänta längre!

Det är de små sakerna

Lingonsylten är slut.
Jag har hört att det är lätt att göra sylt men det är ditt jobb.

Ungarna behöver klippas.
Jag har hört att det finns frisörer som till och med har specialstolar för barn men det är ditt jobb.

Telefonen är lite tyst.
Jag har hört att det finns svärdöttrar som klagar lite på när deras svärmödrar ringer men det har jag aaaaldrig gjort. Okejrå. Det har jag visst. Speciellt när vi har åkt bil långt och du har ringt och undrat var vi är hela tiden. Det är ditt jobb. Under tiden du inte sköter ditt jobb kan vi inte åka långt för ingen säger "kör försiktigt" och ingen ringer och stör.

Ny dag

Idag är det lite bättre.

Det går upp och det går ner. Nu har det gått två veckor. Det är lång tid i vakuum och väntan. Två veckor är ingenting, egentligen. Det finns många som har väntat längre. Det finns alltid någon som har det värre. Men det är ändå länge och känns som en hel jävla evighet. En sjukt lång och jobbig evighet.

Idag har jag med hjälp av goda vänner tränat ett lunchpass. Det känns skönt!
Idag ska jag träffa Simona. Det känns mycket bra!

Vardagen närmar sig

Och det verkar vara en ny slags vardag. En vardag då man försöker göra vanliga saker men hela tiden har tankarna någon annanstans. Det är en vardag då man gör planer och låter saker rulla på, men hela tiden har det stora hotet i bakhuvudet. Det stora hoppet trängs där med, men ju fler dagar som går, ju större blir det stora hotet - i alla fall i mitt bakhuvud. Jag har dåligt tålamod och jag tycker att det räcker nu.

Maken åkte och jobbade och jag och barnen gör oss redo för att leka med kompisar idag. Imorgon ska vi också leka med kompisar. Onsdag med. På torsdag ska hela familjen leka med kompisar. Alla planer gäller under förutsättning att inget drastiskt händer. Nu säger vi det inte längre, vi vet att det är det som gäller.

Månadsgivare

Jag blev just Månadsgivare hos Hjärnfonden. Kändes rätt på nåt sätt.

Varje år till jul lottar vi ut vem vi ska köpa julklapp till. Vi köper till barnen men vi vuxna får nöja oss med en klapp. Okej, jag och maken fuskar, vi köper till varandra. Makens mormor fuskar också, hon delar ut fina röda kuvert med fint innehåll. Förra året fuskade vi och köpte "Till mitt barnbarn" till alla far- och mor-föräldrar. Fast egentligen var ju böckerna till våra barn... Den som jag fick på lotten i år har ännu inte kunnat öppna sitt paket.

Utöver lotten (och allt fuskande) ger vi ett bidrag till ett välgörande ändamål. Denna summa är högre än den summa vi köper till varandra för. Det känns väldigt bra. Tidigare år har jag och maken bland annat skänkt pengar till Ronald Mc Donaldhus , BRIS, Action Aid och SOS Barnbyar. Både Action Aid och SOS Barnbyar ger vi till varje månad. I år hade vi inte bestämt vad vi skulle lägga pengarna på. Vi skulle ha familjemöte om det innan julafton. Men så hände det ju lite annat och det blev rätt självklart vilken organisation som skulle få vårt stöd i år.

Nu är vi månadsgivare hos Hjärnfonden. Om man bara vill skänka en liten slant kan man messa iväg en liten gåva. Det har jag gjort. När jag ändå var inne på sidan shoppade jag lite också. Lite böcker om hjärnan och sådant. Det är som att jag tror att hon vaknar ju mer pengar jag skänker...

SMS:a HJÄRNA till 72930 så går 50 kronor till hjärnforskningen.
Observera att eventuell SMS-taxa kan tillkomma, beroende på din operatör.