Inlägg
Vi försöker aktivt undvika att säga att våra barn är duktiga. Vi försöker, lyckas kanske inte alltid. Jag och maken vill inte att det är det de ska sträva efter, att vara duktiga. Det är så förtvivlat jobbigt att vara en duktig flicka, jag vet. Vi försöker stärka deras självkänsla på andra sätt.
Stora E vill väldigt gärna följa med mig till jobbet en dag. Igår berättade jag att hon nog kan följa med mig på tisdag men att jag vill kolla med min chef först, så att det går bra.
-Okej. Men jag är ju så duktig.
Att känna sig som en författare
2 timmar sedan
.gif)
7 kommentarer:
Det där är intressant Pernilla; jag har exakt samma inställning men det är ett h-e att undvika ibland. Så det blir: Men åhh, vad bra du är på det där!
Och jag försöker få alla kompisar att anamma detta också. Våra barn lär ha nog med problem vad det lider utan att de ska behöva känna tvånget att vara så förbannat duktiga hela tiden.
Hhmm intressant, har aldrig tänkt på det på det sättet. Vi uppmuntrar Lucas hela dagarna och säger att han är duktig... Men nu fick jag en funderare. Men hur gör ni då för att uppmuntra/stärka deras självkänsla utan att säga att de är duktiga?
Mona, visst är det svårt att undvika! Håller med! Det är så lätt att det slinker ur.
Olivia, Jag försöker t.ex. att förstärka det de gör istället för att bara säga att DU är duktig. T.ex. om de vill visa hur högt de kan klättra eller gunga så säger jag inte bara slentrianmässigt "åh vad du är duktig" utan säger istället: "Det där ser riktigt härligt ut, vad kul att du kan klättra så högt nu" eller något liknande. Men ibland lyckas jag också missbruka duktig lite för mycket.
Lite samma tänk kör jag på teckningar som man får presenterade i tid och otid. Utan att kolla ordentligt är det lätt att man säger "vad fin". Istället försöker jag säga lite konstruktivt typ "vilka många olika färger du har valt, hur valde du dem?" Eller ngt sådant.
Nu låter jag rätt äckligt pedagogisk och duktig inser jag. :) Vana läsare vet ju att så inte är fallet... Heh.
Exakt. Fast jag har kommit på att just det där med att säga att hon är bra fungerar. Jag vill att får inpräntat i sig att hon är BRA. Att hon är en bra människa. Att det hon gör är bra. Och så använder jag KAN. Ett jävligt bra ord: "Jösses vad du KAN! Det ordet använder jag nog mest faktiskt.
Verkligen intressant, tack för att ni delar med er. Jag har verkligen använt duktig massor hittills, för att Lucas ska känna sig bra och bli uppmuntrad. Men helt klart finns det andra (bättre!) sätt ser jag nu. För jag tycker att det är oerhört viktigt att uppmuntra honom så att han känner att han gör fina saker. Och nej Pernilla, du låter inte äckligt pedagogisk. Jag är bara tacksam för alla råd jag kan få.
kram på er två!
Jag kör också med bra och kan. Typ att hon har blivit riktigt bra på att läsa och skriva och att hon kan. Känns bättre än duktig i alla fall.
Uppmuntran är superviktigt! De ska veta att de är bäst i världen. Men inte att det är det de måste vara för att duga. Hmmm... Svårt dilemma där... :) Jag är noga med att t.ex. inte säga "nu är du dum" utan istället avpersonifiera och säga att DET var dumt eller fel. Också noga med att efter ett bråk påminna om att jag alltid älskar dem, även när vi är osams. För att visa att det är okej att vara sur på varandra men att det ändå är kärlek.
Flummar lite nu, stressad till lektion.
Tack tack tack, du flummar inte alls, jag blir så glad att få läsa sånt. Så otroligt skönt när man får bra tips från andra mammor som har lite mer erfarenhet om sånt!
Skicka en kommentar