Gravidrester

Jag var gravid för ett tag sedan. Första gången för ungefär sex år sedan, andra gången för ungefär tre år sedan. Det är ju nyss, man kan förstå att det finns vissa rester från graviditeterna, eftersom det inte har gått så länge menar jag.

Rest ett. Degmagen. Den sitter där den sitter trots kolhydratsfattig kost, ihärdig träning och morgonpromenader. Tror dock att problemet är att ingen av åtgärderna har stannat tillräckligt länge. Kanske får man inse att degmagen är en del av mig. Eller inte.

Rest två. Att sova med en kudde mellan knäknölarna. Under graviditeterna kunde jag inte sova utan kudde mellan benen. Det är kvar. Min man känner sig lite utkonkurrerad. Det är jag och min kudde, han får knappt plats. Speciellt inte när det inte bara är en kudde mellan oss, ibland är det ju även de där människorna som graviditeterna ledde till som ligger där som en stark mur.

Rest tre. Jag kan inte äta smaksatt yoghurt längre. Vill inte gå in på detaljer men under några månader var det det enda jag kunde "äta". Om äta betyder ta in något i munnen, svälja och någon minut senare få upp det igen. Jordgubbsyoghurt göre sig icke besvär i min kost.

Rest fyra. Jag kan andas utan att känna lukt. Har lärt mig hur man stänger av. Mycket praktiskt under blöjbyten så jag tror att jag behåller den kunskapen.

Tack o lov har vissa saker även försvunnit. Till exempel så behöver jag inte längre en tallrik kalaspuffar med mjölk i sängen för att kunna gå upp. Jag behöver inte heller en chokladbiskvi varannan dag. Inte heller behöver jag mitt foglossningsband (vad det nu kan heta, ett stort kardborreband som skulle trycka ihop mina fogar eller vad det nu gör). Behöver inte heller ha med mig spypåsar, lakrits och skorpor vart jag går.

Folk omkring mig börjar få treor och det är alltid någon som har en bebis. Jag gosar och tycker att de är söta. Då kommer alltid frågan "är inte ni också sugna på en till?" Det behöver man inte vara Einstein för att räkna ut att vi inte är.