söndag 26 juli 2009

Att lita på sig själv och sin förmåga

Jag skriver på en sak.
Jag skriver, jag ändrar, jag läser, jag ändrar, jag skriver, jag läser, jag ändrar. Jag skriver.
Jag tycker att det är ganska bra.

Så tänker jag.
"Är det bra?"
"Är det bara jag som tycker att det är bra?"

Och så fort jag tänker att någon ska läsa så känns texten inte bra.
"Säkert är det bara jag som tycker att det är bra."

Hur gör man för att lita på sin förmåga och inte tänka och bara skriva? Vad fan spelar det egentligen för roll? Om jag tycker att det är bra så borde väl det räcka för mig?

Om det bara inte var för den där drömmen. Drömmen om publiceringen. Drömmen om de egna böckerna i bokhyllan. Om det bara inte var för den drömmen. Då spelade det ju faktiskt ingen roll.


11 kommentarer:

Anna sa...

Jag har samma vånda som du. Skriver också på en bok och just nu är jag sååå trött på just det skrivandet. Tycker inte texten är bra. Gick en skrivarkurs för någon vecka sen och läraren sa bl a "Hitta ditt eget unika språk", tänk "Jag duger - mitt språk duger"
Hans sa också "Var aldrig rädd för att ta ut svängarna och fundera ALDRIG på hur din text ska tas emot.
Jaja..lätt är det inte, men roligt. Lycka till!

Pernilla sa...

Det där är lite roligt tycker jag. "Hitta ditt unika språk". Hur f-n vet jag om jag har hittat mitt unika språk? Men det där med att man inte ska fundera på mottagaren, det tycker jag är bra när det gäller sådant här skrivande. Mottagaren ska man fundera på när man t.ex. skriver offentliga texter eller brev, inte när man skriver skönlitterärt dravel. ;)

Lycka till Anna, tack för dina ord!

Agnes sa...

Jag har också frågat mig när jag ska sluta tänka bortom texten och bara skriva. Till och med nu, när jag för tusende gången läser mitt i princip färdiga manus, fastnar jag i tanken: vem vill läsa det här? Är det intressant för någon alls?

Jag har chockat mig själv med att aldrig vara nöjd. Jag lyssnade på Camilla Läckbergs sommarprat igår och hon berättade om euforin över att bli antagen. Hon föll ihop på golvet, sa hon, så glad blev hon.

Jag föll inte ihop. Jag går fortfarande och väntar på känslan av att drömmen slagit in på riktigt. Kanske är det resan mot drömmen som är målet för mig, vad vet jag...

Du skriver bra. Fråga mig, jag läser ju din blogg. Så borsta bort den lilla saten på axeln som säger annorlunda, redigera kan du göra sen. Kom igen, nu, först till 50 sidor vinner! :)

Kram!

Pernilla sa...

Agnes, tack för pepp och beröm. Du är fin. Och hmmm. Hur ska vi göra med dig?! Du ska jubla och vara mallig! Du blir publicerad!

Har tydligen missat Läckberg också. Det var många pratare som var tråkiga så jag glömde bort att kolla av vem som skulle prata när. Nu får jag skärpa mig!

Jag borstar saten och gör klart det jag håller på med. Sedan är jag på i tävlingen försten till 50 sidor!

Simona sa...

Kan bara hålla med föregående talare - du skriver väldigt bra i din blogg. Ser fram emot att höra vad din bok handlar om.

Den där känslan att det man skriver bara är skit - det är någon sorts varannan dags mara. Varannan dag sitter man och tycker att det är ju inte så pjåkigt det här bara för att nästa dag skämmas över dravlet man producerat. Jag brukar tänka att det är bättre att skriva skit än inte alls. Skriva skit är dessutom inte så himla lätt som folk tror.

:-)

Kram
Simona

Agnes sa...

Läckberg hittade jag i radioarkivet, så henne har du inte missat. Inte i år iaf :)

Kul med tävling, jag skriver alltid bäst under press hehe. Och som Simona sa: Bättre att skriva skit än inte alls.

Pernilla sa...

Simona, helt rätt! Och jag har också blivit mer ödmjuk inför sådant som vissa säger är dålig litteratur sedan jag själv började försöka på allvar. Sååå jävla lätt är det faktiskt inte. Och tack, du är också fin.

Agnes, jag tror du kommer att vinna. Du sitter i dina inspirationsfåtöljer och har en bebis som ligger still och jag har ett nytt hus som behöver målas och två barn som behöver kuvas, nej - jag menar tas hand om. ;) Men vad är det här? Är det Pernilla som ger upp innan fighten ens har startat? Det låter inte som jag. ;)

Agnes sa...

Nej, just det. Det låter inte alls som du. Och sådana där ursäkter biter inte på mig. Även om jag råkar ha fått århundradets lugnaste barn...

Pernilla sa...

NJUUT! Av ditt lugna barn. Och så skriver jag 150 sidor medan jag packar upp, sätter upp hyllor, lagar mat, städar, diskar och är hantlangare åt byggande maken. Ni ska få se! ;)

m family goes västerut sa...

Lite lagom självkritik tycker jag är bra! Det tror jag driver till något ännu bättre. Håller tummarna!

Mira sa...

Hejsan, jag är bland de första som ska ha din bok i bokhyllan:) Du ger inte upp! Självkritik är bra att ha. :)Mira