Kommer ni ihåg Malin?

Hon som bor i Bryssel? Som bodde i Italien? Hon som inte bloggar längre? Hon som jag inte utmanade? Hon har ändå svarat på utmaningen. That's my girl!

Den 21 mars kan man lukta lite på henne. Nej jag menar, lyssna lite på henne. Yourlife har ett härligt författarevent på Maximteatern vid Karlaplan. Jag tänker gå! Tänker du? Förutom Malin Persson Giolito kan man lyssna på Unni Lundell, Sara Lövestam och Alex Schulman.



Här kommer så Malins bidrag till tjejmiddagsutmaningen som Denise startade!

Finns det något killnamn som du tycker är så trist och fult att du skulle skämmas för hans namn om han var din kille?
Namn har ju med associationer att göra. Så möjligen Adolf. Ian W. Eller Jimmy Å. Men är man kär så är man, antar jag. Man hittar väl på ett smeknamn. "Det här är min nyrakade kille Adde. Han kommer från sydöstra Europa och har ett talfel, det är därför han pratar så högt."

Om du fick välja ett enda av dina ex att tillbringa ytterligare en natt tillsammans med, vem skulle du då välja?
Jag vill inte ligga med mina ex. Då hade jag inte gjort slut med dem. Däremot tillbringar jag oproportionerligt mycket tid åt att ångra att jag inte har fler ex. Att jag inte har legat med fler helt enkelt.

Finns det någon dialekt som du tycker är så ful och osexig att du skulle ha svårt för att inleda ett förhållande med en kille med denna dialekt?
Nej. Det var så länge sedan någon raggade på mig att karln gärna får låta som gnällbältets alldeles egna Percy Nilegård. Visar han bara lite intresse för mig lär jag inte vara svårövertalad.

Om du var tvungen att välja mellan att aldrig mer i ditt liv få använda någon typ utav smink eller att aldrig mer få läsa en bok, vad skulle du då välja?
Jag kan inte sminka mig. Att sminka sig är dessutom enligt min uppfattning vår tids Sisyfosmetafor. Sminka, sminka av. Sminka, sminka av. Dag ut och dag in. Slapp jag försöka låtsas att jag tycker att det är meningsfullt att sminka mig skulle jag bara bli glad. Läser böcker gör jag utan att vara tvungen. Därmed icke sagt att det inte finns böcker som är så plågsamma att läsa att det framstår som ett straff jämförbart med den eviga skärselden.

Om du var sommarpratare i P1 och skulle berätta en lustig historia hämtad ur ditt liv, vad skulle du då berätta?
Om jag vore sommarpratare i P1 skulle jag bli rikskändis eftersom ingen kombinerar roliga historier och bra musik bättre än jag. Jag är liksom Sara Silverman minus den gnälliga rösten plus soundtrack som gör dig lycklig. (Eller ledsen på ett bra sätt.) Det finns dagar då jag på allvar tror att jag är satt på denna jord för att bli min generations Lars Ulvenstam. Om jag bara fick frågan. Så. Varför får jag aldrig frågan? Varför är livet inte rättvist? Kan inte någon starta ett upprop? HALLÅÅÅÅÅ! P1! Malin Persson Giolito for President, jag menar Sommarpratare. Redan i år.

Om du inte får nämna en kändis, vem är då världens snyggaste kille?
Världens snyggaste kille är död. Han hette Felix, var halvblod och bodde i en alldeles lagom bred spilta på Djursholms ridklubb. Jag var hans tredjeskötare och jag älskar honom fortfarande.

Vet du vad din mormors mamma och din farmors mamma jobbade med?
Ja. Mitt mål med författandet är att bli tillräckligt bra för att kunna skriva historien om min mormor. Om sisådär en tjugo, trettio år och tio, femton romaner kanske jag har hunnit fram. Då får ni också veta.

Skulle du våga sätta 100.000 kronor på att du utifrån ett klassfoto kan nämna både för och efternamn på alla klasskompisar från mellanstadiet?
Svar nej. Det hade jag inte kunnat även om jag fått frågan redan när jag gick i högstadiet. Om du gav mig en bunt bebisbilder ur min egen fotosamling skulle jag inte kunna berätta vem som är vem av mina egna tre döttrar. Trots att jag bra dagar kommer ihåg vad de heter. Både för och efternamn.

Nämn något som du gjort och ser tillbaka på och tänker ”Hur kunde jag vara så jävla dum!?"
Det finns mycket sånt, tyvärr. Värst är när man gör saker som drabbar barnen. När min äldsta dotter var fyra år gammal och kom hem från ett kalas med axeln ur led och vi blev hemskickade från akuten med uppmaningen att "vänta och se", då visste jag med hela kroppen att det var något fel på henne, alldeles oavsett vad läkaren sa. Ändå åkte jag hem och lät henne sova (eller, ja, sova och sova...) en hel natt innan jag tog henne till en annan läkare som la axeln tillrätta igen. Då blev hon tvungen att sövas och eftersom det gått så många timmar gick hennes nyckelben av när de tvingade axeln i läge. Jag kallsvettas fortfarande när jag tänker på det. Så. Jävla. Dum.

Finns det något yrke som nästan automatiskt gör även den torraste kille lite mer spännande och intressant?
Är karln bra på vad han gör blir det faktiskt nästan jämt ganska sexigt. Åtminstone så länge han gör bara just precis det. Christophe och jag hade exempelvis en skidguide i alperna som gjorde mig så knäsvag att jag knappt kunde prata med honom. Så sprang jag på honom "på byn" och jisses, vilken fåntratt han var utan pjäxor.

Villa, hund och Volvo eller lägenhet i city, utekvällar och cykel. Vilket tror du stämmer bäst överens på ditt liv om fem år?
Jag cyklar till jobbet, bor i hus mitt i stan, kör volvo och längtar efter hund. Christophe brukar säga att jag får välja mellan honom och hund. Så vem vet. Kanske har jag hund om fem år.

Om alla dina tidigare pojkvänner skulle sätta sig i ett rum och komma överens om din absolut sämsta egenskap, vad tror du då dom skulle komma fram till?
Dåligt morgonhumör. Eller, tja. "Dåligt" beskriver kanske inte till fullo vad det handlar om. Och hur länge ett "morgonhumör" kan hålla i sig.

Om du var tvungen att byta hem med någon av dina tjejkompisar, vems hem skulle du då föredra?
Ibland drömmer jag om att flytta tillbaka till huset där jag växte upp. Så mamma, antar jag, räknas det?

Vad är det absolut konstigaste stället du har varit tvungen att kissa på?
Jag är så anal att jag bara kissar på toaletten. Någon enstaka gång har jag kanske kissat i duschen. Men mina döttrar är mycket fascinerade av "kisshinken" som mamma har på sin båt. I den har jag kissat många gånger. Inte så konstigt tycker jag.

Vem av tjejerna i rummet skulle med störst sannolikhet kunna tänkas bli statsminister?
Vi talar om ett symboliskt "rum", antar jag. Och vore det inte för att jag glömde att deklarera något år på åttiotalet, provade hasch när jag fick ut min juristexamen, har betalat både städerska och barnflicka svart (och dessutom själv jobbat svart i restaurangbranchen) och snattade knappar i en sybehörsaffär när jag var fem år gammal, så skulle naturligtvis JAG vara den perfekta statsministerkandidaten. Fast jag vore en ännu bättre sommarpratare.