Läste just i nyaste Tara om Marina Schiptjenko som har valt bort barn. Hon är vad som kallas frivilligt barnlös. Hon har skrivit en bok om det här, den ska komma ut i höst. Jag läser artikeln och funderar. Jag funderar på varför hon hela livet har fått försvara sitt val. Jag funderar på hur många som egentligen inte ville ha barn, men som ändå fick barn. Jag funderar på att flera av mina vänner ibland har uttryckt en önskan att skilja sig för att få en barnfri vecka.
Jag förstår att man väljer bort barn. Barn tar allt. De tar all energi, de tar all fritid, de tar allt man har. Det händer att de också tar ens förhållande. Barn är skitjobbiga.
Jag förstår Marina och jag tycker att det är sorgligt att hon, och andra i samma situation, måste försvara sig. Alla vill inte ha barn, av olika anledningar.
Och som mamma får jag nu genast dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag skriver att barn är skitjobbiga. Dåligt samvete för tänk om någon läser och tror att jag inte vill ha mina barn. Dåligt samvete för att tänk om det finns en gud och h*n bestämmer sig för att straffa mig som är så otacksam.
Men så är det inte. Jag älskar mina barn. Mer än något. Jag gjorde mig just osams med en person för att försvara mina barn. Jag skulle göra allt för mina barn. Jag gör allt för mina barn. Men ibland behöver man bara en lugn stund.
Att skriva det här inlägget tog ungefär fyra minuter. Under den tiden kom Lilla E och drog mig i handen en gång och berättade en sak. Under den tiden medlade jag i en konflikt mellan Stora och Lilla en gång. Och en gång fick jag resa mig och hjälpa Lilla med en sak.
Jag förstår att en del vill ha lite mer lugn och ro i sitt liv. Jag kan förstå det. Jag satsar på lugn och ro om några år, när ungarna har tröttnat på mig.
Och nu slogs de lite till. Nu är det konflikthantering igen.
Mellanlandet (a.k.a. författarlimbo)
6 timmar sedan