Det var det

Idag klockan 15 i vårt kök med kladdkaka och saft:

Jag: Idag har det varit lite tråkigt för mamma för mitt nya jobb har sagt att jag inte får vara kvar där.
Stora E: Men du har ju just börjat!
Jag: Jag vet.
Stora E: Men jag har ju inte ens fått vara där. (Börjar gråta).
Jag: Jag vet. (Börjar nästan också gråta). Men vi kan åka dit en dag så kan jag visa dig hur det ser ut.
Stora E blir glad.

Själv är jag not so happy idag. Växlar mellan förtvivlan (husbygge och arbetslöshet känns sådär) och en klar tanke om att det kommer att lösa sig. Men jag har nog inte riktigt övertygat mig själv än. Jag har aldrig blivit uppsagd förut. Hur gör man? Och hur gör man för att inte vara arg på lågkonjunktur och finanskriser och jävligt dålig timing? Hur gör man för att någonsin igen våga satsa?