En historisk dag

Idag började mitt gula lilla paket i skolan. Det gula lilla paketet som jag nyss satt och höll på SÖS . Hon var liten och alldeles för gul. Hon fick tillbringa sin första vecka med att sola som om hon vore på Ibiza och inte i ett iskallt, grått decemberstockholm. Hon fick till och med ett solarium to go så vi fick åka hem en natt. Detta gula lilla paket har vuxit och utvecklats till en stor tjej som kan både läsa och skriva. Jag och hennes far står och gapar och undrar vad som hände. Och vi börjar förstå våra föräldrar.

Jag kunde inte vara med henne idag på uppropsdagen eftersom jag är inlåst i en egen skola. Det bekom inte henne det minsta, hon var besviken för att de inte fick leka i skolan idag - de var där en för kort stund.

Nyss satte jag mig ned med luntan med information som skolan har skickat hem. Det värsta med att själv vara lärare är att man:
1) knappt orkar med all information eftersom man sysslar med att producera likadan hela dagarna innan skolstart.
2) är grymt kritisk till olika påfund och floskler.
3) vet att man själv hade gjort det mycket bättre. Sådär lagom ödmjukt tänkt.

Jag är just nu mest upprörd över en formulering i skolans regler.
"Man ska lyssna på fröken när hon pratar."
Eh. Vad hände här? Behöver man inte lyssna på manliga lärare?

Sa den genusmedvetna FRÖKEN och gick och lade sig och muttrade lite surt.

Hur man muntrar upp en prick

Pricken har under några veckors tid stirrat på en Barbie-tidning i affären. Jag är lite emot dessa typiska låt-oss-göra-en-värdelös-tidning-och-slänga-med-skräpsaker-och-ta-jävligt-bra-betalt-saker. (Sedan har vi genusaspekten också). Men hon har verkligen tittat, och frågat snällt. Hon ville nämligen ha ringarna som följde med.

Så häromdagen tänkte jag att va fan. Hon kan väl få skräpet då. Köpte den och tänkte använda den för att fylla ut födelsedagspresenthögen med. Men igår tyckte jag så synd om henne att hon fick tidningen. Sedan dess har ringarna knappt lämnat hennes små fingrar.