Alldeles nyss utspelades ett roligt telefonsamtal här hemma.
Jag ringer upp en okänd person som jag har detektivat upp på Eniro. Personen bor i ett hus i närheten av oss och vi älskar färgen på deras hus. Om två veckor ska vi måla om vårt hus och färgproverna vi har köpt var fula. För vi tänker ju oss bara det där huset hela tiden. Så jag ringer upp och en kille svarar.
-Hej, jag heter Pernilla *piiiip* och jag har en lite konstig fråga till dig. Jag är inte telefonförsäljare... (Kände mig liksom tvungen att förklara det).
-Jaha. Lite frågande men ändå intresserad.
-Jo, det är så att vi bor i närheten av er och älskar färgen på ert hus. Och vi ska måla om vårt.
-Jaha. Låter lite glad och förstående.
-Så jag tänkte höra om du hade något färgnummer på färgen.
Varpå killen drar igång. Han tycker det är jättekul, när ska vi måla, var bor vi, det kommer bli succé och vad kul att vi gillar deras färg. Och köp inte i färgaffären, de är svindyra. Och helt plötsligt är vi inbjudna att i helgen komma förbi på fika, studiebesök och hämta en provburk. Vi jämför dagis då han och hans fru har en dotter som är lika gammal som Lilla E. Samtalet avslutas med att han glatt säger "ja, ni hittar ju så kom förbi, ring först bara."
Jag gillar generösa människor som bjuder på sig själva, sin tid och sin kunskap. Underbart. Snart har vi också en jättefin färg på vårt hus!
torsdag 17 april 2008
Jag ringer främmande karlar
Upplagd av Pernilla kl. 21:15 7 kommentarer
Etiketter: färgnummer, måla om hus, telefonförsäljare
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)