Det här med att få ett bokkontrakt

Har fått mig att fundera. Det är typ omöjligt att få ett bokkontrakt. Typ nästintill. Och nu har jag lyckats få ett. Det här har fått följdreaktioner i mitt huvud. Om jag kan få ett bokkontrakt så är nästan allt möjligt.

Jag följer Rob Lowe på Twitter. För att han är sååå snygg. Och så har han skrivit en bok. Som jag måste läsa. Ska bara skriva klart min först. (Jag vet inte om min förläggare läser här, jag måste ju låtsas i alla fall). Rob Lowe twittrar om var han befinner sig. Just nu i London. Om jag inte hade varit en ansvarsfull heltidsarbetande gift tvåbarnsmamma så hade jag hoppat på ett plan och stalkat. Men kom igen. Det är ju ROB LOWE. Jag slutade inte ens gilla honom när han höll på med sin hemvideoproduktion. Det verkar vara lite fart i killen ju. Och så är han snygg. Sa jag att han är snygg? Bäst jag inte åker till London för han är på min lista.

Det skulle inte ens vara svårt. Klart Rob skulle vara intresserad av Swedish writer to be with big dough belly. Of course he would. Jag hade lätt kunnat åka till London, luska ut var han befann sig så råka vara där. Kan inte vara svårt. Eftersom killen skriver allt på Twitter. Det var svårare på högstadiet att tajma när killen i åttan skulle dyka upp vid sitt skåp och man själv skulle gå förbi lite random. (Man pratar så på högstadiet nuförtiden). Erkänn att ni också gjorde det!

Ett svårare case. Som jag funderade på idag. Om jag gav mig fadriken på det, skulle jag då kunna bli kompis med Madonna? Skulle det fungera? Hon hängde nog också vid killars lockers i high school så hon skulle lätt genomskåda alla stalkerförsök. Hon skulle vara lite mer tricky.
Som Gunde säger. Ingenting är omöjligt. Men det där känns lite så.

Och ja. Egentligen är jag sund i huvudet.

Madonna

Köpte Madonnas skiva Celebration i helgen och är det bara jag eller är det så att Madonna regerar? Fatta hur många bra låtar den tjejen har gjort. På väg till jobbet idag har jag (för att pressa bort min ångest och stress) skrålat till "Dress you up" , "Material girl", "La isla bonita" och halva Papa don't preach".

Helt underbart. Detta i kombination med bilden av min nästan treåring med toppluva och nattlinne borstandes tänderna "hälv" på näthinnan gör att jag nog kan ta mig igenom en stor del av dagen.

Don't go for second best

Jag har börjat inse att jag har problem. Jag är aldrig nöjd. Jag vill alltid ha mer och bättre. Nu pratar jag inte om bilar och saker, inte sådana värdsliga saker. Jag vill bara att tillvaron ska vara så bra som den bara kan bli. Jag grunnar på varför inte jag bara nöjer mig, så många gör ju det.

Igår var jag på Friskis. Då kom en Madonnalåt. Då kom jag på det. Det är hennes fel! Sedan hon slog igenom har hon varit min förebild. Ja, ända till hon började med Kabbalalala och började adoptera hitan och ditan och skaffa barn med surrogatpappor och allt annat märkligt hon gör. För att förtydliga så menar jag inte att det är fel att ha en religion, ej heller att adoptera barn eller att ha sex med yngre män. Men hon gör det bara så... hmmm... på sitt eget sätt.

Men det är väl det jag alltid har beundrat hos henne, att hon inte heller nöjer sig. Hon kör sitt race. Och sedan hon hojtade "Don't go for second best" genom hela mitt flickrum har det varit mitt ledord. Och egentligen har hon rätt. Varför skulle man helt enkelt nöja sig med något som inte är bra? Säg en anledning!

M A D O N N A ! ! ! igen

Man kan följa konserten minut för minut på aftonbladet. Jag sa tidigare idag att hon kommer att ropa "Hello Sweden" och jag kommer inte att vara där och höra det. Och mycket riktigt. Hon ropade nyss "Hello Sweden". Och jag var inte där.

Fan C! Jag ångrar mig! Jag ville ju gå. Jag ville tydligen verkligen jättemycket gå.

M A D O N N A ! ! !

Jaha. Nu är hon på Ullevi men inte jag. Dock är majoriteten av mina facebookvänner där. Det är Madonna överallt i alla statusfält. Jag som älskade Madonna först av alla (heh) är inte där. Trots att jag i måndags fick ett sms från en god vän "om jag har en biljett över till Madonna på lördag, vill och kan du hänga med?"

Jag ville. Jag kunde. Men så blev jag realist och insåg att pengarna och tiden inte räcker till. Jag är fan kärring. En tråkig kärring som just ikväll är lite bitter och försöker trösta mig med RIX FM:s Madonnaweekend på radio men hur jävla bra hjälper det?!

Fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan fan. Men det var ståplats. Jag hade inte orkat stå hela kvällen. ;)

Jag skulle vilja byta...

Kropp med Tiffani Amber Thiessen. Ni vet Valerie i Beverly Hills.

Jobb med vilken framgångsrik författare som helst. I alla fall en som är så pass framgångsrik att han eller hon kan lägga all sin tid på att skriva, i den takt han eller hon trivs bäst. Hur många sådana finns det tror ni? (Bilden visar Margaret Atwood).

Plånbok med Madonna. Hon borde ha tillräckligt för mina behov.

Hus med....? Mig själv om ett halvår. Fast det fungerar ju inte, då hamnar jag ju här igen. Hmmm. Men ni fattar. Annars gillar jag det här huset, lite för långt till familj, vänner, jobb och förskola bara...

Häng på nu! Vem vill du byta med?

När jag går på danspass

Jag ska säga det direkt. Jag har aldrig varit speciellt bra på att dansa. Det är koordinationsproblem kombinerade med förlamningen som känslan av total töntighet ger mig. Vadå vicka på höften lite nonchalant? Jag rodnar nästan av bara tanken.

Igår e.m. fick jag sms från en kompis. "Danspass ikväll?"
Tiden passade mig, jag skulle hinna hem och äta och umgås och natta innan passet. Kändes konstigt nog som en bra deal så jag svarade ja och messade i min tur en annan kompis och bjöd med även henne på äventyret.

När vi kom fram till Friskis fick vi veta av några andra bekanta som vi stötte på att danspasset var inställt. Det skulle bli vanligt medel. PUH! Jag kände mig lycklig och så lättad.

Tills min ena kompis gick och frågade i receptionen. "Vi trodde inte att det skulle bli danspass men så blev det det ändå. Vi fick in vikarie."

Helt plötsligt kändes ett danspass som ett omöjligt pass. Jag hade ju hunnit jubla över att jag skulle slippa. Jag hade hunnit börja känna mig trygg och lugn. Så kastades jag ut på öppet hav.

Ledaren, en ung (och då menar jag ungefär gymnasieung) kille inledde med att vi skulle vicka på rumpan (japp - blev utsatt för det på direkten) och så skulle vi slå på armleden som på en låtsad klocka. Till "Hung up" av Madonna. Jag gillar Madonna. Att lyssna på och skråla till när jag är ensam. Inte och stå och vicka på rumpan till och slå på en jäkla fejkklocka. Kan man känna sig mer töntig?

Medan jag lite taffligt vickade på rumpan tittade jag mig omkring i salen. En manlig ledare. Jätteduktig ung kille. Och fullt med damer i varierande ålder. Verkligen fullt. Såg att de flesta inte såg så himla duktiga ut de heller. Jag vickade på. Sedan fick vi lite steg. Jag hängde till min förvåning med.

Redan vid nästa låt hade han mig. Jag menar, hur kan man motstå Lili & Susie? Stegen var inte helt olika från originalens. Jag hade flow, jag kunde hänga med. Kanske alla timmar framför inspelade Oh Mama videobandet gjorde lite nytta. Jag har dock ännu inte lyckats lista ut vilken jäkla klocka den där mamman ska ringa i. Och jag missade alla coola handklappningar, stör mig fortfarande.

Sedan fortsatte danspasset med en massa bra låtar och hyfsat enkla steg men när vi skulle snurra som Jennifer Beals hängde jag inte riktigt med längre. Jag blev för yr...

Ska jag gå igen? Kanske. Men inombords kommer jag alltid hoppas att det är Medelpass istället.

Nu är det Desperata tider igen. Kanal 5, nu.