Nu börjar det om

Jag är bland de få i Sverige som inte är helt begeistrad i Melodifestivalen.

Jag älskade Melodifestivalen när jag var liten. Vi snackar eran då Carola, Herreys och Pernilla regerade. Det var tider det. Då var det också lite ordning på torpet, det var en kväll, inte en massa töntiga delfinaler. Dessutom fanns det rigida regler om att inte spela sönder låtarna innan den europeiska finalen som man alltid fick vänta jättelänge på.

På den tiden gick det att överleva Melodifestivalen. Nu är det bara en enda lång utdragen pina. Visst finns vissa guldkorn men för det mesta är det bara skräp. Tycker jag. Det är jag ganska ensam om har jag förstått. Väldigt många har problem med att jag inte gillar det här spektaklet. Det kommer alltid någon sur liten kommentar som "låt bli och kolla då om det är så dåligt!"

Ja. Jag undviker att kolla. Det har jag gjort i många år. Men nu är det kört. Det är bara att bita ihop och stå ut. Jag har ett Stort E som, förutom att hon har som största intresse att stalka Amy Diamond, har som framtidsplan att vara med i Melodifestivalen i stilig klänning.

Så. Godisskålen är laddad. Popcorn ska poppas. Små ögon ska vägra att stängas i tid i hur många lördagar framöver?

Melodifestivalen 2010, here we come.

Julkortsfotografering

Tjejerna tog på sig sina jultomteklänningar som de fick av morfar häromdagen. Egentligen skulle de ta på sig nattlinnen men det var de tydligen inte sugna på. Vi fick ett infall och försökte få till ett fint foto till julkort. Ha, ha, ha! Stor risk att det skulle fungera...

Lilla E behöver träna på att stå still tillräckligt länge för att hinna fastna och Stora E behöver träna på att inte posera utmanande som hon har lärt sig vardå?????? Både maken och jag står frågande och undrar vart världen är på väg! No more Melodifestivalen för henne, tacka vet vi Amy.

Min dotter gråter

Fel låt vann uppenbarligen. Knappt hade hon hunnit smälta att Amy Diamond inte ens gick vidare och så förlorade hennes andra favorit stort. Det var ju Molly som skulle vinna. Stora E hoppades under hela röstningen trots att det tidigt stod klart att just Molly inte skulle komma ens i närheten av vinsten... Men så hade Stora E ytterligare en hon kunde tänka sig och det var Caroline af Ugglas. Och det var ju så nära!

Kvällen som inleddes med sång framför spegeln med mikrofon och melodifestivalcd:n på högsta volym, fortsatte med gurk- och morotsstavar och geléhallon avslutades alltså i storgråt.

Nu har hon somnat. Med huvudet på cd-spelaren med Molly sjungandes i högtalaren.

Rapport från melodifestivalen

En fyraårings betraktelse:
-Varför blåser det i Globen?

Är du meningsfull, lilla vän?

För mig är det ett måste att känna att jag gör något meningsfullt på jobbet men vad som är meningsfullt för mig är kanske inte meningsfullt för dig. Det här är något som jag funderar mycket på just nu.

Häromdagen var jag i stan och uträttade lite ärenden. Gick bl.a. in på Åhléns City och det var tidig vardagsförmiddag. Jag slogs av sysslolösheten. Vid alla olika sminkmärken stod en välsminkad, oklanderligt klädd (oftast) kvinna och bara stod. Någon plockade med några kartonger i sin disk, men de flesta bara stod. De stod där och skulle säkert så göra sina åtta timmar på jobbet. Någon fick säkert stå längre eftersom någon kollega var sjuk eller vabbade. Just i det ögonblicket kändes det som ett sådant resursslöseri. Här står fullt med folk som är kompetenta människor, och bara står. Känns det meningsfullt att vara på jobbet då? Självklart kommer det under dagen in diverse kunder och så vidare men så värst stressigt kan det väl inte vara efter jul och alla hjärtans dag…?

I närheten av min skrivarkurs finns en väsk/plånboks/handskaffär. (Vad heter sådana?) Varje gång jag går förbi sitter kvinnan i affären på en pall. Och bara sitter. Jag har aldrig sett någon kund komma vare sig in, eller ut. Inte heller har jag sett någon annan än kvinnan därinne. Hur går affären runt? När är kunderna där? Hur känns det för henne att sitta på den där pallen hela dagen? Jag får bilden av att hon hela dagen har gått runt och småstädat lite, flyttat en plånbok en liten bit, lagt några handskar lite annorlunda, och sedan sitter hon bara där och väntar på att klockan ska slå stängning. Så hon får gå hem och börja leva.

I helgen var vi som sagt i Dalarna, i en mindre ort men med ”liv”. BRUKAR jag tycka. I fredags såg vi anslag i skidbacken och i lilla affären om After Ski på hotellet. Musik, bra priser och film för barnen utlovades. Vi käkade middag hemma och tog sedan promenaden upp till hotellet. Som var helt tomt. Mitt hjärta gråter och gör ont. De hade bjudit till, försökt göra något trevligt och ingen kommer. Kan inte folk som bor i byn gå och ta en öl en fredagskväll? När man bor lite avsides är det väl trevligt att kunna utnyttja närheten för en gångs skull? Nej, då sitter de hellre hemma och glor på Let’s Dance eller något annat jättetrevligt program. Säkert kom ingen på lördagen heller, då var det ju Melodiverstiskval.

Vi bänkade oss dock framför den härliga brasan och lät oss glatt serveras, de två servitriserna var så nöjda att få besökare. ”Ja, det är ju inte så mycket turister än” sa den ena urskuldrande. De hade höga förväntningar inför nästa vecka då det ju är sportlov för Stockholm. Jag hoppas att det ger klirr i deras kassa. Läste för övrigt att stockholmare spenderar mer i afterskibaren än göteborgare. Jag drack en god cider, maken tog en starköl. Döttrarna fick juice och de gav till och med Lilla E juicen i hennes nappflaska. (Stora E hade vid denna ålder ej ens fått smaka juice, se hur man slappnar av med nummer två)… Jag bad om lite nötter och de kom in med tre stora skålar snacks och en skål geléhallon till Stora E. De bar ut en leklåda till barnen och tyckte att barnen var så fina och duktiga. Vi hade full uppassning. När vi skulle gå köpte jag även en badolja och hela notan slutade på, håll i er nu! 158 kronor…. För juicen tog de 10 kronor och för snacksen – ingenting. Jag tycker att de förtjänar fler besökare! Det är ju det där med att få känna sig meningsfull.