Glänsa sig lite

Stora E har granntjejen över och jag råkar höra en bit av deras konversation.
-Jag har träffat Amy på riktigt.
-Amy Diamond?
-Ja.
-Fuskigt, hon är min favorit.
-Min också.

Hade Stora E varit jag så hade hon nu visat alla foton på henne och Amy och berättat om alla gånger de har setts. Nu är tydligen Stora E lite mer modest lagd än jag så hon sa inget mer.

Nu börjar det om

Jag är bland de få i Sverige som inte är helt begeistrad i Melodifestivalen.

Jag älskade Melodifestivalen när jag var liten. Vi snackar eran då Carola, Herreys och Pernilla regerade. Det var tider det. Då var det också lite ordning på torpet, det var en kväll, inte en massa töntiga delfinaler. Dessutom fanns det rigida regler om att inte spela sönder låtarna innan den europeiska finalen som man alltid fick vänta jättelänge på.

På den tiden gick det att överleva Melodifestivalen. Nu är det bara en enda lång utdragen pina. Visst finns vissa guldkorn men för det mesta är det bara skräp. Tycker jag. Det är jag ganska ensam om har jag förstått. Väldigt många har problem med att jag inte gillar det här spektaklet. Det kommer alltid någon sur liten kommentar som "låt bli och kolla då om det är så dåligt!"

Ja. Jag undviker att kolla. Det har jag gjort i många år. Men nu är det kört. Det är bara att bita ihop och stå ut. Jag har ett Stort E som, förutom att hon har som största intresse att stalka Amy Diamond, har som framtidsplan att vara med i Melodifestivalen i stilig klänning.

Så. Godisskålen är laddad. Popcorn ska poppas. Små ögon ska vägra att stängas i tid i hur många lördagar framöver?

Melodifestivalen 2010, here we come.

Julkortsfotografering

Tjejerna tog på sig sina jultomteklänningar som de fick av morfar häromdagen. Egentligen skulle de ta på sig nattlinnen men det var de tydligen inte sugna på. Vi fick ett infall och försökte få till ett fint foto till julkort. Ha, ha, ha! Stor risk att det skulle fungera...

Lilla E behöver träna på att stå still tillräckligt länge för att hinna fastna och Stora E behöver träna på att inte posera utmanande som hon har lärt sig vardå?????? Både maken och jag står frågande och undrar vart världen är på väg! No more Melodifestivalen för henne, tacka vet vi Amy.

En julklapp fixad

Stora E ska få bli lite lycklig i mellandagarna. Det blir ett till möte med "hennes kompis" Amy. Hon tror ju nämligen att de är kompisar nu. "Tänk att Amy känner mig så mycket att hon skickar post till mig mamma."

Kommer att bli jobbigt när hon vill leverera teckningar till Amy efter föreställningen. Snart kommer Amy att skicka brev via sina advokater för att få oss att sluta förföljelsen.

Och just det ja. Hur var det nu? Det är bara pappa som fixar allting.

A M Y ! ! !

Snart tror ni nog att jag får procent på Amys skivintäkter eller så men för bövelen! Den tjejen är värd varenda krona hon drar in! Kommer ni ihåg groupieincidenten i augusti? Idag kom ännu mer belöning. Amy, you rock!

Och jag också, jag skrev ju lite fint dit adressen på Elviras teckning... (Fast ärligt talat så trodde jag att den teckningen kanske låg kvar backstage på Skansen, Amy får säkert några i veckan...)

Och nu kunde jag trösta Elvira som fortfarande är lite putt på att Amy åkte ur Körslaget i helgen. Jag sa att det var ju tur att hon åkte ur, annars hade inte Amy haft tid att skicka det här fina brevet till henne.

Min dotter - nya Amy?

Lagom till att Amy Diamond börjar tröttna så kommer min Stora E att ta över. Hon är helt galen när det kommer till musik. Igår shakade hon rejält till Allsång från Skansen trots att hon tyckte att de flesta låtarna var dåliga. (Hon gillade inte Silvia Vrethammar, Bosse Larsson, Lasse Berghagen och Björn Skifs men who can blame her?!).

När hon var bebis sov hon aldrig. Jag menar aldrig. Vi skämtade då om att hon nog blir nattklubbsdrottning. Det börjar mer och mer kännas som en ytterst trolig karriär för henne.

(Känner mig här tvungen att påpeka att tv:n står lite provisoriskt på vårt gamla vardagsrumsbord. Ifall någon undrade).

Amy jobbar hårt

Jag blir lite ledsen när jag går in och tittar på Amys hemsida. Igår var hon i Skara. Idag i Stockholm klockan 13 och klockan 19 ska hon vara i Gränna.

Om några veckor ska hon vara i Insjön på lördagen och i Malmö dagen efter.

Tjejen är 17 år. Och sliter. Undrar om hon inte väldigt väldigt gärna skulle vilja vara hemma med polarna, träffa någon fin kille och kanske bara hänga lite.

Hoppas att det är värt det. Proffsig är hon i alla fall.

Jag när en groupie vid min barm

Idag var vi på Skansen. Barnens Allsång och Amy Diamond var gästartist. Maken och jag la in påminnelser i mobilerna om detta redan i juni...

Vi kom tidigt och lyckades pricka repetitionen, just när Amy skulle sjunga. Stora E lyssnade andäktigt, se ovan. Hon hade i vanlig ordning ritat en teckning och dessutom skrivit "jag tycker du är en jättebra tjej på att sjunga" på den.

När Amy var klar tänkte vi ropa lite vid scenkanten för att lämna teckningen men hon var snabb (rutinerad) av scenen. Men jag har ju stalkat både Carola och Pernilla W när det begav sig så jag vet nog hur man gör. Backstagedörren var öppen så jag tog med mig min förstfödda och smet in.

Vi såg Amy. Vi pratade med Amy. Vi lämnade teckningen, fick kram och fick ta foto. Lyckan är total! Fotot hänger redan på väggen i Stora E:s rum.

Och jag är fortfarande full av beundran över hur proffsig Amy är. Hon ser till att ta sig tid med sina små fans och var noga med att säga tack och hej då innan vi gick, trots att fler drog i henne. (De hade dock backstagepass...)

Och Allsången då? Den var bra den med men jag tror att höjdpunkten var just det där mötet...

Imorse 04:31:

-MAMMAAAAAAAA!!!!
Jag låtsas att jag inte hör.

-MAMMAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! Mer uppfordrande.
Jag kollar klockan. Det är f-n inte sant. 04:31.

När Stora E vaknar vid den tiden vet man att det är helt kört. Finns inte minsta lilla chans att hon ska somna om. Men eftersom man är obotlig optimist försöker man. Jag springer in till henne för att inte Lilla E också ska vakna. (Lilla E låg dock i säkert förvar hos oss men väggen mellan våra rum är tunn).

-Mamma jag hade en läskig dröm och nu är jag kissnödig.
Vi ordnar bestyren (utan att tappa några pennor eller andra attiraljer) och så leder jag henne tillbaka till sovrummet. Här börjar mina tappra försök:

-Om jag lägger mig i Lilla E:s säng så kan du sova i din. Då är jag här inne med dig. Blir det bra?
-Jaaa. Mamma sova med mig.

Vi lägger oss. Det är tyst i tre sekunder ungefär.

-Mamma. Jag känner mig pigg.
-Men det är fortfarande mitt i natten och du kommer att vara jättetrött imorgon på eftermiddagen om du inte somnar om nu. (Det är verkligen bitande argument på en pigg femåring...) -Försök sova nu.

Hon vrider sig. Och vänder sig. Och vrider sig. Och börjar sjunga. Jag suckar och tänker på att jag har min jobbigaste dag på hela veckan framför mig. Lektioner nästan non-stop 9-15, därefter möte till 16:30. Denna dag även ett möte inplanerat 7:45-9. Jag börjar inse vart det här ska leda.

-Men mamma, jag känner mig pigg. Jag vill tända.

Pedagogiskt och lugnt försöker jag förklara att jag är trött och vi båda behöver sova. Hon köper det. Tror jag.

-Mamma, jag är hungrig.
-Då måste du skynda dig att somna om så känner du inte det. Vi äter när det blir morgon.

Det blir tyst en stund och just som jag börjar slumra in tänker jag "hon har inte sagt något på en stund, undrar om hon har somnat". Och det är precis sådant man inte ska tänka. Klart som fan ungen börjar prata igen. Hon har inte somnat.

05:19 ger jag upp. Ger henne tillåtelse att vara uppe, bara i rummet och utan att sätta på musik (fortfarande Amy Diamonds julskiva som snurrar för fullt) och utan att lyssna på ballerinan i smyckelådan... Vi är överens, vi har en deal.

Jag går tillbaka till min säng och värmer mig på Lilla E och maken.

Från Stora E:s rum hörs hon skråla, högre än någon cd någonsin kan låta.

"En heeeeeeeeeeeelt nyyyyy juuuuuul"

Körslaget

Imorse hade vi vår egen version av körslaget här hemma. I godan ro låg jag och maken och sov när det hela drog igång.

Det började med en duell från tjejernas rum. Stora E ropade PAPPA det högsta hon kunde och Lilla E kontrade med MAMMA, det högsta hon kunde. Vi lyckades stoppa duellen med lockrop och helt plötsligt hade vi fyra små iskalla fötter mellan oss i sängen. Där trodde vi att det skulle bli lugn och ro.

Medan Stora E påbörjade den oändliga historien (ni vet historien utan slut som just femåringar berättar så bra) så började Lilla E ta ton. Helt plötsligt var historien en musikal med både berättare och sångerska.

Sånglusten måste ha smittat av sig för mitt i berättandet började Stora E också sjunga. För full hals tog både Lilla och Stora E i. Nu ska ni inte tro att det hade minsta likhet med de välkoreograferade och skönstämmiga typerna i Körslaget inte. Hmmmm. Nej.

En sjöng Blinka lilla stjärna och den andra körde en mer komplicerad sång om någon som satte fötterna i havet och allt vad det var. Den icke inövade koreografin sträckte sig till att putta och sparka på varandra och blanda sången med AJ, SLUTA, FLYTTA PÅ DIG, VILL VARA IFRED, NEEEEEJ och andra passande ord.

Jag och maken låg på varsin ytterkant av sängen och undrade vart vår lugn och ro hade gått och gömt sig. Till slut fick vi stopp på körslagsslagsmålet genom att locka iväg deltagarna till sin loge för att lyssna på Amy Diamonds julskiva som omväxling.

I love Amy!

Amy! Jag är kär! Vilken tjej!

Vi var på plats i god tid, för att få bra platser. Det fick vi. Den som inte var på plats i god tid var Amy. Hon var sen pga av försenat flyg. 40 minuter efter utsatt tid kom hon igång. Och var superproffsig. Stora E och hennes vänner väntade tålmodigt den hela timmen det tog från det att vi kom dit, tills Amy kom ut på scen.

Min dotter var som i trance. Hon klappade och sjöng och kunde knappt slita blicken från scenen. Fram tills dess att Amy var klar och arrangörerna deklarerade tusen gånger (jag lovar) att nu fick man hälsa på Amy på scenen, men bara om man först köpte en skiva á 150 kronor. Vilket jag lätt hade kunnat göra (är inte utblottad än) men det var två väldigt långa, väldigt oorganiserade köer. En för att köpa, en för att signera. Sådant ställer jag inte upp på. Stora E visade sin målmedvetna sida. "Mamma, jag vill träffa Amy Diamond, mamma jag vill träffa Amy Diamond, mamma jag vill träffa Amy Diamond." Dessutom hade hon och hennes vän ritat teckningar på dagis, de ville ju lämna dessa till Amy.

Efter att ha konstaterat att köerna var helt galna och att det skulle ta hur lång tid som helst så lyckades jag otroligt nog övertala Stora E och hennes vän att vi kunde skicka teckningarna till Amy. Jag blåljög och sa att jag hade hennes adress. Jag mutade med glass och så enkelt var det. Ben & Jerry's nästa!

Fast på väg dit såg jag den andra trappan till scenen. Helt tom. Med två vakter. Med barnen i släptåg gick jag dit, lade huvudet på sned och fick dem att lämna teckningarna till Amy. Killen som fick äran släntrade till hennes bord och bara la dem där. Sa inget. Men här hände något. Här visade Amy vilket otroligt proffs hon är.

Trots att hon signerade skivor för glatta livet tittade hon på teckningarna och tittade mot trappen. Jag fick ögonkontakt och pekade lite på Stora E med vän. Trodde att det var det. Amy reste sig, kom till oss och tackade tjejerna så mycket och tyckte att de hade ritat jättefint. Och så kom den. KRAMEN. Två överlyckliga femåringar fnittrade resten av kvällen. Amy kramade dem med världens bamsekram.

Den tjejen kommer att gå långt, längre, längst. För det gör man när man är trevlig, omtänksam och proffsig.

Jag älskar Amy! När Stora E fyller år om två veckor kommer hon att få minst en Amy Diamond skiva.

Amy Diamond

I veckor har Stora E väntat på den här dagen. Dagen då hon ska få se Amy Diamond livs levande. Hon har frågat varje dag "Är det Amy idag?"

Idag är det Amy. Stora E har ritat en teckning "TILAMYDIAMOND" på dagis. När jag hämtade klockan 14 märkte jag att allt inte stod rätt till. Det var lite surare än vanligt. Nyss kom förklaringen. Stekhet. 38,4. Hysteriskt skrek Stora E "Men jag vill se Amy, jag vill!"

Hon får se Amy. Vi kör det gamla partytricket och grundar med Alvedon...