Arg

Är faktiskt väldigt arg. Blev påkörd bakifrån idag när jag var på väg hem från jobbet. Stod still vid ett stopptecken. Bom! Har nu skitont i nacken, huvudet och det kryper ner mot armen. Tack för den. Jag som skulle köpa presenter till min Stora E som snart fyller år. Istället fick jag skriva papper med väldigt ledsen påkörare. Tappade shoppinglusten vilket var synd eftersom det var enda dagen jag kunde handla.

Sedan köpte jag cola och skumtomtar och tryckte fan i mig hela påsen. Det var ju jättebra för degmagens minimerande. Väry match.

Nä. Nu tar jag mig själv i säng och ser fram emot morgondagen då jag ska vabba och uppsöka läkare för mig själv. Stora E är bättre men ska vara hemma imorgon igen, behövs en feberfri dag. Det känns ju bra att hon får tillbringa den i väntrum med mig.

Gonatt. Är arg på folk som kör på folk i bilar. Även om de är ledsna för det och verkar vara trevliga människor. Är ändå arg. Blev påkörd bakifrån för två år sedan och fick gå hos sjukgymnast i ett halvår efteråt. Det här känns värre, förra gången hade jag knappt ont. Arg.

Sa jag att jag var arg?

Nu räcker det faktiskt

4 juni. Lilla E hoppade på dagis och fick en spricka i benet och blev gipsad i tre veckor.
På väg hem från gipsningen ringde dagis igen. Stora E magsjuk. I nio dagar. Nio. dagar.

8 juni. Maken blev magsjuk. Var det i nästan en vecka.
Stora E åt specialkost en hel vecka efter sista spyan. Lite meck med det.

Utöver att jag inte kunde jobba och därför fick rejält lägre lön så missade jag två inplanerade fester och min nya fina klänning hänger fortfarande oanvänd i garderoben. Dessutom fick jag inte säga hej då till varken elever eller kollegor. Jag var dock frisk men fick ryggont av allt kånkande på gipsis.

25 juni. Gipset togs bort. Magsjukan borta. Specialkosten borta.

28 juni. Jag skar mig illa på en kniv. Ett rejält snitt som gjorde att jag kunde lyfta på mitt skinn. Inte fräscht. Tyckte synd om mig själv.

Någon timme senare den 28 juni ringdes det från ett sjukhus i södra Sverige. Min pappa hade blivit påkörd när han körde motorcykel, av en gammal gubbe. Pappa klarade sig med brutet nyckelben och kom hem med taxi idag.

Nu räcker det. Vårt hushåll har fått så det räcker nu. Nu kan alla olyckor och sjukdomar gå någon annanstans.

Juli, hoppas att du blir bättre än juni var!

Kom just på

att jag hatar att baka med mina barn...



Fast typiskt nog var det rätt trivsamt innan olyckan hände. Vi hade mysigt och rullade chokladbollar, sedan skulle vi gå över till sockerkaksbak. Jag skulle bara ta fram kokboken (eftersom jag inte kan komma ihåg ens ett sockerkakerecept) och snuddade då vid vår tandade supervassa kniv som stod i ett dumt knivställ. Blod på mig, tröjan, bänken och andra kökssaker. När jag såg att jag kunde lyfta på mitt eget skinn ringde jag maken. Han fick avbryta husfixande och plåstra om mig. Nu bakar han sockerkakan, det är nämligen fest idag. Nio vilda barn ska fika och bada i vattenspridaren för att fira att det är sommarlov.

Det är höger pekfinger. Förstår ni vad det innebär för mitt bloggande? Som hint kan jag säga att det här inlägget hade väldigt många fel och tog väldigt lång tid att skriva...