På väg hem...

...Blev jag uppringd av en säljare. Han jobbar för en tidning jag tidigare har prenumererat på. Han körde hela manualen, ja, han läste faktiskt innantill. Egentligen brukar sådant göra mig anti, jag brukar sucka och pusta och artigt tacka nej. När de då försöker med ytterligare argument tackar jag ännu mer artigt nej. Idag hände något konstigt.

Jag satt och lyssnade på hur ynglingen drog hela sin harang. Jag lyssnade på hur han fint slängde in mitt namn i en mening. Jag hörde att han egentligen var nervös och jag hörde hans fiiiina dialekt men framförallt hörde jag att han nog satt och ringde från sitt allra första jobb. Och va fan. Jag är tidningsaddict så varför inte en till? Jag bestämde mig för att säga ja om det inte kostade mer än 349 kronor. Så när han väl kom till sin slutkläm och erbjöd mig 7 nummer, två handböcker och automatisk uppsägning för 295 kronor kände jag ju att jag gjorde ett kap.

Hoppas han når upp till sitt uppställda mål. Trots att han inte läste så bra innantill. Jag tror jag börjar bli gammal, jag orkar liksom inte stå emot lika bra längre.