Tålamod, en bristvara?

Barnen har ätit upp frukosten. Jag och maken sitter kvar och läser en varsin DN-del. Jag dricker té för att vårda min ömma hals. Jag är mitt uppe i en artikel och så kommer Stora E.

-Mamma, kom!
-Nej, jag läser. Du får vänta lite.
-Men jag vill ha ett fint papper av dig. (Hon är ute efter mina scrapbookingpapper).
-Snart, jag vill läsa klart det här som jag håller på och läser.

Hon går iväg. Kommer tillbaka inom en halv minut.

-Mamma, jag vill ha ett fint papper av dig.
-Men jag sa att du får vänta, jag ska läsa klart det här jag läser. Jag är snart klar. Du får ha tålamod. (Nu är det mest principen, har jag sagt vänta så ska hon vänta, skitsamma att jag har tappat tråden i artikeln för länge sedan).

Hon går iväg. Och kommer tillbaka inom en halv minut.

-Mamma. Du vet att ibland så har inte jag något tålamod. Och just nu har inte jag det.

Jag vet inte. Någonstans måste hon ju ha det här ifrån.