It's walking!

Nu så. Igår när vi hade glasstund på "altanen" vid huset så fick hon för sig att börja gå. För det var ju det perfekta stället med sprängsten och altanreglar att balansera på...



Nu går hon själv utan att vilja bli buren hela tiden men hon har benet helt rakt, som om det fortfarande var gipsat.

Gipset är borta

...men hon vägrar att gå med benet. De sa att det kan ta några dagar men hon vägrar verkligen. Jag trodde att vildtokingen skulle sätta fart direkt, fast hon inte skulle kunna. Men icke.

Vi var på stranden och hon satt fint på filten och åt vattenmelon medan jag och Stora E badade. Det var rätt enkelt att ha med två barn på stranden då...

Här tas gipset bort:

Foto: Stora E.

Det sågades, det bändes och det klipptes.

En liten fot. Och ett ben. Fulla med gipsrester. Och ingen lust att gå.

Gipset ska av!

Idag är gipsborttagningsdagen! Som vi har längtat!

Lilla E säger att hon "kommer bli lite ledsen" hos doktorn. Jag försökte med att doktorn är ju snäll som ska ta bort gipset. "Doktorn får ingen puss."

Jag har utlovat besök på stranden för alla som nu är friska, magsjukan borta och gipset snart borta! Glass och bad hela dagen!

So long! Har en väldigt viktig tid att passa.

Bärhjälp

"Pappa, jag orkar inte gå. Kan du bära mig?"

Lilla E nyvaken med jättegips runt benet. Klart hon inte orkar gå...

Själv har jag redan kvaddat ryggen av allt kånkande och jag undrar verkligen hur det är tänkt att hon ska kunna gå på dagis med det där. Jag undrar och undrar. Tur i oturen är väl att jag bara har 8 jobbdagar kvar innan det blir sommarlov så vi kan nog lösa det där utan större problem.

Pimp my gips

Det tog inte många sekunder för unga fröken att förstå galoppen...

Hjälpa mig

Lilla E, jag och hennes far har inte sovit många minuter inatt. Hon slumrade, vaknade och skrek för det gjorde så ont, från 00:20 till cirka 5. Vid 7 vaknade nästa...

Mitt i natten när jag låg bredvid henne sa hon:

"Jag sitter fast, kan du hjälpa mig?"

Jag önskar inget annat...

Vilken knasig dag!

Liten är inbakad i soffan med foten högt. I helgen får hon börja stödja på den, meningen är att hon ska kunna gå trots gips. Det är ju en himla tur! Hon har så väldigt ont bara. Hon knackar på gipset och säger "vill inte ha den."

Efter besöket på Astrid Lindgren (som gick otroligt smidigt, vi var där 10:30-13:45 cirka och hann då undersökas, röntgas och gipsas) åkte maken i sin bil med den gipsade lilla stackarn, jag skulle svänga förbi ICA och köpa mat till oss, ingen hade ätit sedan frukost klockan 7...

När jag står på ICA ringer dagis, nu från Stora E:s avdelning. "Hej, jag vågar knappt ringa er men eh... E har ont i magen och har inte ens ätit pannkakor (storfavorit), jag tycker att hon är lite varm också." Jag handlade fort och åkte dit direkt. När jag kom inte ens 10 minuter senare hade hon precis spytt.

Så, två sjuklingar och två föräldrar sitter nu här hemma och tänker att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Ikväll skulle vi firat makens kusin som tar studenten men vi får nog be om privat audiens om några dagar...