Nej

Det är inte lika kul med vanlig mobil. Den kan ju liksom ingenting. Suck.

Bloggstopp

Om någon trogen läsare tycker att jag är alldeles för dålig på att uppdatera bloggen så stämmer det. Jag har nämligen ett stort problem. Jag måste köpa en ny telefon eftersom stora IT-bolaget tog tillbaka sin och jag sedan dess lånat en från makens jobb. Nu har maken tvättat sin telefon i tvättmaskinen (jävligt onödigt, det är enklare och billigare att torka av den) och ska få en kollegas mobil. Men då vill kollegan ha den jag har. Kan man ju tycka att han har rätt till men det blir ändå jobbigt för mig. Jag måste ta ett beslut. Jag har suttit tre kvällar i rad och jämfört olika alternativ. Glöm det där med att blogga eller skriva andra texter... Jag måste hitta en telefååååååååååååån! När jag jämför hittar jag kommentarer, recensioner, prisjämförelser och annat idiotiskt att fastna i. Jag håller på att bli komplett galen. Maken hotar med att gå och köpa en åt mig imorgon, att ta över mitt beslut. Kanske skulle det vara bäst.

Jag vill ha:
-En Sony Ericsson för den senaste Nokian jag hade var skräp.
-Jag vill att det ska finnas en schysst kamera och helst blixt/fotolampa. Jag har ju sötnosar att fota och orkar inte släpa på kamera jämt.
-Telefonen ska vara tunn för den jag har nu är grymt tunn och det är kanon i mitt nuvarande yrke... Inte läge för värsta multimediaboxen när man förflyttar sig från olika klassrum hela tiden. Vill ha en som sitter fint i jeansfickan.
-Jag vill inte betala mer än 2000 för redan där tycker jag att det är för dyrt. Det är ju bara en liten telefon vi pratar om.

Problemet är att om jag vill ha schysst kamera så går priset upp. Dessutom blir de klumpiga.

Nu vill jag ha funktionerna i en C902 men jag vill att den ska se ut och kosta som W890i. Kan någon fixa det? Kan jag inte bara få som jag vill?

Arrrrrrrrrrrrrrrrgh!

Har ni fest eller?

Jag hittade en mobil idag. I lekparken. Trodde att den var avslagen och pin-skyddad men icke. Jag som behöver en ny mobil hann tänka att om det inte går att få på den och om ingen hör av sig efter att jag har satt upp tretusen lappar i området och annonserat i Mitt i tidningen så kanske kanske kan jag med gott samvete behålla den. Så satte jag på den. Och utan pin eller ngt kom jag in. En del av mig sa fan men den goda delen som är den största delen av mig tyckte det var roligt.

Konstigt det där att komma in i någons mobil. Man ser vilka personen känner men inte vem personen som äger telefonen är. Man lär sig också en hel del om den personen, bara genom att se bilden på displayen (barn) och kontakterna i adressboken. Testade dock först med att mata in numret på hitta.se men det gav noll träffar. Så började sökningen för att hitta vem jag skulle ringa.

Min man har mig under "älsklingen". Den här mannen hade ingen med det namnet. Jag listade nämligen fort ut att det var en mans telefon. Hittade varken "hem" eller "frugan" eller "kärringen". Som tur var kanske.

Inte heller använde han sig av ICE-systemet. Gör ni det? Jag har ICE-husband, ICE-father och så vidare. Hos mig skulle det vara lätt att hitta vem man skulle ringa om man hade hittat min mobil. Fast min är pinskyddad...

Hittade en kvinna utan efternamn. Testade henne. Tänkte att förnamn+ordet mobil nog kunde vara en fru. Ringde och fick inget svar, lämnade ett meddelande. Sökte vidare.

Hittade "mamma hem". Hon var dock inte där. Hemma alltså.

Hittade sedan "pappa mobil". Och då hittade jag rätt. Män svarar alltid på sina mobiler. Om de inte har tappat dem.

När "pappa mobil" hade tagit mina uppgifter ringde min mobil. Då var det frun. Hon var på Ikea med kvinnonamnet+mobil som jag hade ringt till. Det fanns flera kvinnonamn/mansnamn+mobil men då jag redan hade fått tag i pappan ringde jag inte vidare.

Jag ska nog bli privatdetektiv. Fick en finfin belöning som kommer att göra underverk med min kropp:

(Jag hade redan innan han kom för att hämta mobilen listat ut att han förmodligen jobbade åt det företaget....)