Inlägg
Jag hittade en mobil idag. I lekparken. Trodde att den var avslagen och pin-skyddad men icke. Jag som behöver en ny mobil hann tänka att om det inte går att få på den och om ingen hör av sig efter att jag har satt upp tretusen lappar i området och annonserat i Mitt i tidningen så kanske kanske kan jag med gott samvete behålla den. Så satte jag på den. Och utan pin eller ngt kom jag in. En del av mig sa fan men den goda delen som är den största delen av mig tyckte det var roligt.
Konstigt det där att komma in i någons mobil. Man ser vilka personen känner men inte vem personen som äger telefonen är. Man lär sig också en hel del om den personen, bara genom att se bilden på displayen (barn) och kontakterna i adressboken. Testade dock först med att mata in numret på hitta.se men det gav noll träffar. Så började sökningen för att hitta vem jag skulle ringa.
Min man har mig under "älsklingen". Den här mannen hade ingen med det namnet. Jag listade nämligen fort ut att det var en mans telefon. Hittade varken "hem" eller "frugan" eller "kärringen". Som tur var kanske.
Inte heller använde han sig av ICE-systemet. Gör ni det? Jag har ICE-husband, ICE-father och så vidare. Hos mig skulle det vara lätt att hitta vem man skulle ringa om man hade hittat min mobil. Fast min är pinskyddad...
Hittade "mamma hem". Hon var dock inte där. Hemma alltså.
När "pappa mobil" hade tagit mina uppgifter ringde min mobil. Då var det frun. Hon var på Ikea med kvinnonamnet+mobil som jag hade ringt till. Det fanns flera kvinnonamn/mansnamn+mobil men då jag redan hade fått tag i pappan ringde jag inte vidare.
Jag ska nog bli privatdetektiv. Fick en finfin belöning som kommer att göra underverk med min kropp:
(Jag hade redan innan han kom för att hämta mobilen listat ut att han förmodligen jobbade åt det företaget....)
.gif)
3 kommentarer:
Vilken kul grej! Jag har själv aldrig stått i den situationen... undra vad JAG skulle göra? Är nog också för ärlig... /A
Haha, påminner mig om när jag skulle berätta för min nuvarande man att jag var kär i honom och ville nåt mer än bara vara kompis. Vi är unga och onyktra och ute och jag säger tidigt på kvällen att jag ska berätta en hemlighet. Det ska han också säger han, tjoho tänker jag, han är kär i mig. När jag har våndats och sent omsider berättat min hemlighet kommer hans: Han har hittat en mobil på samma sätt som du gjort, men inte lämnat in den utan gett den till sin kompis tjej som inte hade nån mobil. Eh. Vilken antiklimax-hemlis liksom!! Själv skulle jag också jagat som en galning för att hitta den rättmätiga ägaren. Inte dålig hittelön heller ;-)
Vilken hittelön! Fast det var det ju värt, snällt att du "spionerade" så att han kunde få tillbaka telefonen. Det var nog värt minst den högen med chipspåsar för ägaren.
Skicka en kommentar