Vem...

uppfann kreditkortet?
Kanske är frågan fel ställd. Kanske borde jag egentligen undra vem som gav mig ett kreditkort? Vem gav min man ett?

Det här är frågor som jag grunnar på en fredagkväll med ett glas vin efter att ha betalat räkningarna.
Utan kreditkortsräkningen så hade jag haft jättemånga slantar kvar. Jag som till och med fick dubbla löner den här månaden. En slutlön och en månadslön. Fast slutlönen har jag duktigt lagt undan till sommaren, då behövs den för jag får inte full lön från nya stället då. Man har i alla fall något slags ekonomiskt sinne. Men jag lovar. Det bränner i fingrarna. Jag skulle ju kunna spendera...

Det går sådär

Jag betalar räkningar. Jag har en laptop utan siffergrej, alltså måste jag använda siffrorna på rad. Det är inte lätt när man är frisk, nu är det nästan omöjligt.

För att illistrera hur kag skriver kist nui så låter jag bli att korrigera mina felslag. Kag har skadat mitt högra pekfinger och det är inpackat i tjockt pålster. I vankuiga fall skriver kag nästan fekfritt, ochj snmabbt.

Se där. Nu ser ni hur det blir när jag skriver med min otympliga hand. Jag arbetar mig igenom räkningshögen, fyller i noga. Har två barn omkring mig som dock pysslar och uppför sig väldigt bra. Just nu. Fel på ett OCR-nummer. Får ringa Transportstyrelsen. Jag tar mig igenom allting och tappar inte tålamodet. Trots väldigt många fel och väldigt många räkningar.

Så kommer jag till slutet. Ska bara signera och skicka. Och vad händer. Jo, jag kastas ut. Mitt internet lägger av. Som den IT-guru jag är så löser jag det lilla problemet. Bara för att upptäcka att SEB ligger nere. I alla fall släpps inte jag in.

Se där. Och gissa vilka som vid det här laget har tappat tålamodet och inte alls vill pyssla längre...

Räkningar

Jag haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaatar att betala räkningar.
Min man haaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaatar att betala räkningar ännu mer än jag.
Följden blir att vi förtränger och låter bli. Tills sista datum nästan har passerat.

I fredags var jag på gång. Men blev tvungen att ringa kommunen och kontrollera förskolefakturan som helt plötsligt kostade mindre med två barn på heltid i förskolan än med ett barn på deltid under föräldraledighet. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att det var fel. Annars kan man ju tycka att 600 kronor för två barn på heltid med alla måltider i månaden är ett riktigt kap. Jag antog att de lär komma på det till slut och då skicka hem en liten lagom nätt tilläggsfaktura. Så jag ringde. De blev glada. Jag var insorterad som arbetslös. Det var intressant. Inte för att nya jobbet har stressat sönder mig än men arbetslös är jag ju inte direkt. Sedan hann jag inte betala räkningarna för jag skulle vara på dagis.

Så efter att ha ältat detta hela lördagen satte jag mig nu för att betala. Och jag blir arg.
På alla OCR-nummer man ska slå in.
På att vårt internetkontor kräver att man skriver i betalningsdatum för varje jäkla räkning. Varför kan man inte skriva in ett datum som standard under en "räkningsbetalningsession"?
På att Vägverket tydligen tar ut en avgift på 500 kronor om man betalar försent. Min trängselräkning på 80 kronor kommer alltså att kosta 580 kronor för att vi var så sega med att betala. Tycker inte att det är en rimlig förseningsavgift, sett till fakturans belopp.
Mest av allt är jag nog sur för att jag får betala för ett internetkontor, jag får offra MIN tid och jag får göra hela jobbet - och jag får inte ens ut något av det.

Jag klarar inte av sådana här ineffektiva system. Jag blir arg, sur och otrevlig.

Dessutom var det fel på ett OCR-nr. Måste alltså ringa.

En sak som är trevlig med att ha börjat jobba efter föräldraledigheten: Pengarna räckte till räkningarna. Det blev till och med lite över. Detta får gärna bli en vana. Jag får väl bita ihop och tycka att det är kul att vara borta hemifrån 7-18. Inga problem!

Så. Nu ska jag lägga räkningsskiten bakom mig för en månad och vara glad och trevlig igen.