Om ni kommer ihåg så fick jag en present för ett par veckor sedan. Jag hade blivit medbjuden på Sofies release av Simona men blev tvungen att avboka på grund av jobb. Mycket glad blev jag när min granne, medarbetare på Sofie och Simonas förlag, kom förbi med boken
Vecka 36. (Damm förlag) Mycket glad! Jag började läsa direkt men så kom det visst jobb, barn och annat viktigt i vägen. Men jag läste ungefär 80 sidor och ville läsa mer.
Egentligen gillar jag inte deckare. Jag vill säga det innan jag börjar.
Egentligen gillar jag inte deckare. Jag tror att jag har kommit på varför. När jag läser deckare vill jag bara veta hur det ska sluta och läser fort, fortare än vanligt. Jag vänder blad, läser fort, vänder blad, läser fort och vänder igen. Tills den är slut. Jag kan inte läsa deckare i lugn takt. Tror att det är därför jag inte gillar dem. Jag har inte tid att läsa ordentligt, jag vill bara veta hur det går.
Och jodå. Så blev det även idag. Jag hade tre timmars X2000 färd att ägna mig åt Sofies bok. Efter 1,5 timme var jag klar. Damen som satt bredvid mig utbrast "men du har ju läst hela boken, gud vad fort du läser." Jag försökte lamt med "men jag hade ju läst lite innan" och damen (som själv borde ha läst något istället för att kika på vad hennes bänkkamrat sysslade med hela färden) svarade "så mycket hade du inte läst". Jag fick hålla med om att jag nog läser rätt fort. Då sa damen "men då var den nog bra i alla fall". "Jo, det var den", sa jag. Jag berättade att den är skriven av en debuterande författare, visade fotot på snygga Sofie och rekommenderade boken varmt. Borde förstås ha låtit henne fingra lite på den men jag har ju ett signerat ex, det är inte vem som helst som får röra mina signerade böcker inte. Typ ingen.
Boken handlar om familjerna Winter och Malm som tillbringar en gemensam regnig semestervecka i Brantevik. De bästa vännerna Johanna och Agnes är båda höggravida. Stämningen har inte varit på topp i stugan under veckan men de försöker göra något roligt sista kvällen och går på den lokala krogens karaokekväll. Sista kvällen ska dock visa sig gå väldigt, väldigt fel. Agnes försvinner, gravid i vecka 36.
Det märks att författaren och jag tillhör samma generation. Jag känner igen mig i mycket - både hos karaktärerna, vissa saker som beskrivs och i olika uttryck. Jag gillar det eftersom jag lätt kan identifiera mig med det. Det gör att storyn känns ärlig och nära, därför blir den lite extra läskig.
Nu var det inte så att jag satt och identifierade mig hela tiden, det hade ju blivit görtråkigt. (Har man just kommit hem från Göteborg får man använda sådana uttryck). Nej, snabbt händer det grejer och läsaren blir överraskad. Historien tar en liten sväng som man inte räknar med. (Det gjorde i alla fall inte jag). Jag gillade svängen och utan att avslöja handlingen för mycket så kan jag säga att jag har oroat mig för just det fenomenet som svängen innebär. Jag vet, jag talar i gåtor men jag vill inte sabba något. Svängen är obehaglig, läskig och för vissa människor lite extra plågsam.
Sofie är journalist och det märks att kan sitt skrå. Det delas ut lite kängor till framförallt kvällspressen. Härligt!
Jag älskar storyn, den är spännande från början till slut. Karaktärerna känns trovärdiga och riktiga, de flesta. Det finns några som jag känner att jag inte får så bra grepp om - eller så var det jag som läste för fort... Språket är enkelt, (på ett positivt sätt), rappt och ibland lite vulgärt.
Roligt vulgärt. Om det här var facebook så skulle jag klicka på gilla. Jag är så sugen på att läsa mer att jag genast erbjöd mig att bli Sofies korrläsare.
Kolla in när
Sofie berättar om boken. Och idag blev hon
korsförhörd.
Inlägg
.gif)
