lördag 22 augusti 2009

Att blogga

Mona har ett litet avundsvärt problem. Hon har blivit tillfrågad av en tidning om hon kan blogga hos dem. Nu funderar hon på för- och nackdelar.

Jag har ju inte haft den frågeställningen men har ibland funderat på om jag ska posta bilder på mina otroligt söta barn och kanske ha en bild på mig själv - så att det inte skulle vara så förbaskat anonymt.

Varje gång jag funderar på det här så tänker jag att det negativa överväger det positiva. Det finns gulliga barn i hela världen och ni läsare dör faktiskt inte om ni inte får se mina prinsessors vackra ögon eller härliga leenden. (Jag skulle dock göra det om jag inte fick se dem). Ni får helt enkelt klara er ändå. Varför? Jo. Mina tjejer har inte valt att mamma ska hänga ut dem på nätet och om det inte finns bilder så har jag i alla fall gjort dem lite anonyma. De har ju inte valt att jag ska skriva om dem heller men någon konstnärlig frihet kan man väl ändå få ha? Jag är dock lite nervös nu när Stora E har börjat läsa och ofta ser min blogg som är min startsida. "Ssss k rrrr i v aaaaaaaaarrrrrrrmamma!" "Vad är det mamma?" "Ehum, min blogg".

Sedan är det säkerhetsaspekten. Jag vet att man utan problem kan lista ut var jag bor om man verkligen ger sig katten på det. Det har hänt... (Känn dig träffad C!) Men ju mindre jag berättar om namn, efternamn och adresser så ju bättre är det ju... (Shit vilken slutledningsförmåga!)

Kort sagt. Skulle jag få skriva i en tidning så skulle jag säga ja utan att blinka men det skulle såklart påverka hur jag skrev. Jag känner mig redan lite för officiell ibland (jag vet ju inte om någon elev eller arbetskamrat har hittat hit t.ex.) och känner att jag censurerar mig fast jag inte vill. Skulle jag skriva officiellt skulle det ju bli ännu värre.

Ja ja. Vad är väl en bal på slottet? Jag behöver inte grunna på det här. Tillbaka till skurhinken där jag befann mig för ett tag sedan.

12 kommentarer:

MonasUniversum sa...

Rätt.
Du har rätt. Just nu funderar jag över två alternativ, varav jag har möjlighet att vara anonym i det ena..

Men du. Apropå "vad är väl en bal.."; du som har börjat på en BOK!!

Now we're talking "vad är väl en bal..."

I wish!

Pernilla sa...

He he. Att börja på en bok är väl ingen konst. Det är att slutföra och få ut som är kruxet. Men jag sitter faktiskt med den just nu och det var länge sedan kan jag säga.

Hur du än gör blir det bra Mona. Och jag tänker fortsätta läsa. :)

Jennica..... sa...

Det är ett litet dilemma det där med att publicera foton - eller ej. Jag lägger ju ut bilder på mina barn hej vilt, och om det kan man ju tycka vad man vill. Men denna bloggen började som en blogg främst för mina och min sambos föräldrar, just för att de skulle kunna se foton på sina barnbarn och få lite kul info om vad vi hittar på.
Däremot så lägger jag aldrig ut foton på andra, varken vuxna eller barn, utan att fråga först. Och jag har faktiskt börjat fråga min stora dotter, som är 9 år, om det är ok att jag lägger ut bilder på henne. Och hon går alltid med på det, men ibland så vill hon att jag tar om en bild för att den inte blev bra! :)

Sedan är det ju det där med att barnen kan börja läsa ens blogg, det är lite värre. Jag har fått börja censurera mig lite eftersom min dotter har börjat läsa på min blogg.... :)

Pernilla sa...

Precis, dilemma it is. Sedan är det en aspekt till. Bilder på nätet försvinner aldrig. De kan hamna var som helst och man har ingen koll. Fast det har man ju inte över bilder någon annan tar på en heller så det kanske är lite hysteriskt att tänka så men jag vet inte... Svårt!

Jennica..... sa...

Då tycker jag nästan att Facebook är värre. Jag lägger själv inte ut några foton på FB, mest för att jag fortfarande inte riktigt kommit underfund med FB, ser fortfarande inte riktigt vitsen med det.... Men men, jag är med mest för att jag är nyfiken! :)
Men foton på Facebook......man blir ju taggad i andras foton, foton som man inte godkänt att de lagts ut. Så nu finns det foton där på mig och min familj i olika situationer som jag inte hade valt att lägga ut själv, det tycker jag nästan är värre.

Pernilla sa...

Håller med. Jag avskyr att folk på facebook kan lägga ut bilder på mig eller mina barn utan att jag har något som helst att säga till om. Det gäller ju dock inte bara FB, folk kan ju lägga ut bilder på oss var som helst. Man får kanske bara inse att det är så det är och hoppas att ingen missbrukar bilderna på mina fina barn...

Har inte lagt ut på FB förut men har nu släppt lite, har lagt ut ett par på barnen. Jag finns men inga mängder...

Bendel sa...

Försöker också förstå det där med FB. Har säkert 15 som vill bli mina vänner men jag törs inte adda dem eftersom jag använder FB till att nätverka. Vill inte att kollegor och uppdragsgivare plötsligt ska få se mig som full 15-åring eller nåt liknande.

Pernilla sa...

Jag håller med Bendel! Jag tycker att FB är lite jobbigt på det sättet, man kan inte veta vad folk ska skriva och vill man att alla ska veta allt? Och nu står jag inför att många nya kollegor addar och en del av dem är vänner med elever (ngt jag aldrig skulle vara) och då kommer ju eleverna ändå se en del av mig på FB. Typ bilder från en personalfest? Man vet ju aldrig som sagt...

Kanske dags att släppa kontrollen och alla spärrar och bara vara... Not.

Jennica..... sa...

Jag håller också med! Jag tycker att idén att till exempel hitta gamla barndomsvänner eller skolkompisar är kul. Men att adda sina kollegor....som man knappt känner, mest bara har sett (jag jobbar på ett stort företag) känns lite konstigt. Man är "vänner" på FB men hälsar knappt på jobbet.... Ska de då se mig på foton från kräftskivan eller vad det nu kan vara? Nja.....tveksam till det där...

Visst, de kan läsa "allt " om mitt liv på min blogg, men det känns lite annorlunda, i alla fall för mig.

Bendel sa...

Jag kanske skapar ett till alias, för grundskoleklasskamretaer och såna. Fast jag kan ärligt talat inte förstå varför jag ska dela med mig av mitt liv till personer som jag inte träffat på 20 år och inte ens då umgicks med.

Bendel sa...

Förresten Pernilla, har sett att några av mina gamla grundskolelärare har 50-100-tals gamla elever som vänner. Det där förstår jag inte heller från något håll.

Catharina sa...

Vadå, har nån räknat ut var du bor!!? :-) Oj, så tokigt!! Vilken stalker...

Men du... bara för att jag gissade rätt på området betyder ju inte att jag vet var ditt hus finns (än).

Känner mig otroligt träffad... och det är en väldigt intressant frågeställning du framför!