Livet

Jag fick i måndags veta att en kollega från IT-företaget dog i en motorcykelolycka på sin semester förra veckan. Han var en sådan fin, varm, trygg och trevlig kille som jag direkt fick bra kontakt med. Trots att han och jag inte höll kontakten mer än genom lite kommentarer på status på Facebook så känns det så tomt. Det känns konstigt att en person mitt i livet helt plötsligt inte finns kvar. Hans facebooksida kryllar av ledsna hälsningar och hans status finns kvar. Det känns otroligt märkligt och en del av mig väntar på att han ska skriva på sin sida att det bara var ett skämt.

Samma dag fick jag ett annat tragiskt besked som jag inte kan gå in på. Det är bara så väldigt tragiskt och riktigt hemskt.

Den här veckan har jag därför haft mina tankar hos de anhöriga som har drabbats av de här beskeden och kramat mina barn väldigt mycket och väldigt hårt.

Idag skickade jag ett sms till min man som var hemma med Stora E. Efter två timmar hade han inte svarat. Jag ringde och fick inget svar. Efter en stund skickade jag ett frågetecken. Och så ringde jag på en gång, till hemnumret. Då svarade han. På den lilla stunden mellan frågetecknet och mitt andra telefonsamtal hann jag fantisera om att han och Stora E hade hamnat i en olycka när de körde Lilla E till dagis och att det värsta hade hänt. Jag kände mig riktigt töntig som lät fantasin skena iväg sådär men ändå kändes det som att det faktiskt kunde ha hänt. Det händer ju andra. På en sekund ändras förutsättningarna för livet och det härliga man hade är borta. Det värsta är att vi inte kan göra ett enda dugg åt det.

Man inser ju att det är så viktigt att vi inte kastar bort tid på att älta skitsaker. Vi måste bry oss om varandra och fånga den där berömda dagen eller stunden. Helt plötsligt kan det faktiskt vara försent.