söndag 21 mars 2010

Jag har bestämt mig

Jag ska börja springa. Löpa. Jogga. Kärt barn har många namn.
Kärt och kärt, jag hatar att springa.

Jaha ja. Det där verkar ju logiskt. Men jag har några argument.

1) Jag har tränat på Friskis i åratal. Ibland är jag jättepeppad, ibland pausar jag. Just nu har jag haft en lång ofrivillig paus på grund av påkörningen i december. Nu har jag testat tre pass och det känns sådär, det gör lite ont i nacken efter träning. Måste ringa sjukgymnasten och kolla av hur jag ska tänka nu.

Men jag förutsätter att jag kan fortsätta träna. Och jag lyckas väldigt sällan hitta pass som passar mina tider. Jag har dessutom börjat tycka att det tar tid. Det tar nästan två timmar att träna i en timme, jag åker ofta en halvtimme innan passet börjar och innan jag är hemma efter passet har det nästan gått en halvtimme till. Hittar alltid någon jag känner att prata med en stund, vet inte vad som händer men tiden går. Två timmar för att träna en. Ineffektivt!

2) När jag går mina morgonpromenader så möter jag några olika typer av människor. a) De som är ute och går, som jag. Vi är alla lite lugna och lite runda och goa. b) De som rastar hunden. De är av olika kroppstyper. c) De som springer. De är smala. Alltså blir man smal om man springer.

3) Huvudpersonen i min bok springer. Hon springer och gillar det. Jag måste lära mig hur det känns. Fast jag hatar att springa. Jag kallar det research och då kommer det att kännas helt rätt.
Så. Vi bor jättenära naturen. Vi har bra terräng runt knuten, vi har bra vägar med lite upp och lite ner och lite rakt. Jag tänker att det måste vara det enklaste i världen att snöra på sig ett par skor (och sport-bh, träningskläder, lurar i öronen och rätt plagg för rätt väder) och bara sticka iväg. Då kan ju ett träningspass börja utanför dörren och så är man klar när man kommer tillbaka. Hur simpelt som helst.

Så nu har jag börjat nosa på det här. Kollat upp lite viktiga tillbehör.
T.ex. det här fodralet till min iPhone. Ett måste. Men jag undrar om mina lurar kommer att sitta kvar i mina öron när jag joggar och viftar med armarnar?

Jag söker också igenom appstore för olika program där jag kan bokföra mina framsteg. Jag jämför och funderar.

Snart ska jag börja fundera på vilka löparskor och vilken outfit jag behöver. Det är tur att det snöar för det tar nog ett tag innan jag är redo för det här löpningsprojektet.

4 kommentarer:

malin Persson Giolito sa...

Smala. Jag är ledsen att göra dig besviken, men jag har sprungit i jag vet inte hur många jävla år och mil och smal är jag icke. Min man däremot gick ner tio kilo på ett halvår. Fortfarande, fyra år senare, lika slim. Han springer tre maraton om året. Varje söndag är han ute typ två och en halv timme. De där du träffar i spåret är nog som maken: besatta.

Pernilla sa...

Nä. Du måste vara undantaget som bekräftar regeln. Eller något. :)

Z sa...

Hur går det med Mummy Tummy-programet???

Z sa...

Och bara du vet så kommer jag aldrig mer att börja löpträna. Det finns inget mer tråkigt än att ut och springa! Så meningslöst. Man blir svettig, tappar nästan andan och så skumpar det bara. Nä du. Jag går hellre en två timmars promenad än att skumpa omkring i en halvtimme... Men Mummy Tummy är jag sugen på om det funkar!