Inlägg
Här kommer äntligen upplösningen på den spännande tävlingen "Vinn signerat bokpaket!" Vinnarfrågan som ställdes av Pia-Karin Sjögren lyder såhär:
Vad är den största utmaningen med att vara författare?
Det här är en märkligt svår fråga. Jag hade tänkt skriva att det är "att skriva", för det låter logiskt, men det är nog inte sant. Jag tycker inte att skrivandet är utmaningen. Möjligen är det processen i sin helhet som är utmaningen, det där "ax till limpa". Att förvalta en idé utan att börja snegla över axeln och anpassa sig, men ändå lyssna in andra, att få ihop det till en färdig produkt utan att baxna ihop på vägen. Men jag vill inte få det låta jobbigare än det är. Det är svårt, men samtidigt ganska härligt att få vara sin egen chef i varje del av sin arbetsdag. Nu är jag inte det, jag jobbar heltid på ett riktigt jobb, och det är naturligtvis en utmaning.
Anneli: Jag vill veta varför hon inte fortsätter blogga?
Jag tyckte att det var hemskt tråkigt på slutet och eftersom jag bloggar gratis för mina tolv läsare så måste det vara kul. Det var inte det. Dessutom började det ta för stor plats. Jag gick och tänkte "kan man få ihop det här till ett par hundra tecken" när något hände och jag vill inte vara en sådan människa. Eller, rättare sagt, ska jag vara en sådan människa så vill jag använda den där energin och de där idéerna till att skriva nästa roman, inte till att blogga.
Amanda Hellberg: Och jaaaag ville ju veta vad hon kommer att ge sina barn för råd om de vill bli författare (i vuxen ålder).
Jag tror på riktigt att jag kommer att vara stöttande i allt de vill göra. De är alla tre betydligt mer begåvade än vad jag är och kommer att klara sig utmärkt. Egentligen borde jag väl göra allt för att förhindra dem, för att en och annan vidrig förälder har ju skapat riktigt bra författare, men jag tror inte att jag har det i mig. Men jag skulle nog vara väldig praktisk, "då pensionssparar vi så här, och så skriver vi in dig på den här författarskolan, och så får du träffa den här personen, och så sätter vi oss ner och räknar på hur du ska försörja dig..."
Elin Abelson: Mina förslag på frågor följande: Vad gör henne lycklig? Vem beundrar hon? Har hon någon mentor? Vem får läsa hennes manus först? Hur är hon som kompis? Vem skulle få spela henne om hennes liv filmades?
Ja, du Elin. Vad gör mig lycklig? Tänk om jag det visste. Men jag blir lugn (-are) och trygg (-are) av att få vara med mina barn. Tid gillar jag också, dvs oplanerad tid då jag får göra "ingenting", men bara som avbrott i en extremt hektisk vardag. Att inte ha något att göra gör mig definitivt inte lycklig. Vem beundrar jag? Får jag svara mamma, eller tror du att jag hyser drömmar om att bli skönhetsdrottning då? Jag har ingen mentor, men jag har haft en och annan riktigt bra chef genom åren. Mari, min bästa kompis sedan jag var sju år gammal, är den som får läsa mina manus först. Egentligen ska du fråga henne hur jag är som kompis. Men jag tror att jag ställer upp om det gäller. Jag är bra på andras kriser, blir inte rädd när någon annan mår dåligt. Om mitt liv filmades skulle jag ha mycket svårt att se någon annan spela mig. Jag skulle vilja göra det själv. Men kanske hon som spelade Legally Blonde, vad heter hon?
Och så Stoffe då…. Jag vill veta allt om feministen mpg! Jag hade 2,0 på det där provet, men vet ändå inget! Och så vill jag ha en mängd goda råd om hur man hanterar 40-årskriser och det där livspusslet! Jag har liksom testat att bli författare, men vill ha ett större mål/mening. Ha, författare är väl inget att sträva efter mpg! Eller? ;)
Författare är verkligen inte något att sträva efter. Det är en missuppfattning att man ska uppmuntra folk att skriva skönlitterärt. Skönlitterärt ska man bara skriva om man absolut inte kan tänka sig att göra något annat istället. Och även om man har fått för sig att man verkligen-verkligen-vill-bara-bara-skriva så ska man nog ändå egentligen inte skriva. För sin egen skull, och för miljöns, och för alla oss andra som annars ska behöva sålla undan ännu en undermålig produkt från allt skrivet som erbjuds.
Jag har ingen aning om hur man hanterar 40-årskriser. Man super kanske för mycket, är otrogen mot sin partner och köper alldeles för dyra bilar eller handväskor? Eller så gör man som min man och börjar springa maraton. Men då blir det svårare med livspusslet för att det kräver att man har en fru som går med på att passa tre barn medan man springer tretimmarspass och åker iväg hela dagar för att få en blank medalj att hänga om halsen. Personligen har jag inte tid att "hantera" någon 40-årskris. Jag har för mycket att göra. Ett tips är att bli cyniker. "Mål och mening med livet" är bara något som livsstilsmagasinen tjänar pengar på. Dessa begrepp finns icke IRL. Du sparar säkert tid om du skippar att fundera på sånt.
Om du hade 2,0 på högskoleprovet men ändå inte vet något, tja, då förstår jag att du vill veta "allt om feministen mpg". Men det är väl ingen idé att jag berättar, risken är att det bara går rakt igenom dig. Dessutom vet jag inte svaret på den frågan. Men hon har inte gjort högskoleprovet.
.gif)
