Vad säger man?

De är inne. De är verkligen där.

Jag är beklämd över att vi har hamnat i det här läget, att Sverige har misslyckats så fatalt med att få in alla i ett sammanhang. Jag har också insett att jag lever i en jävla naiv bubbla. Jag trodde att de flesta människor var lite vettiga. Så är det ju iofs, vi är fortfarande i majoritet. Men ändå. Jag sitter här i mitt medelklassiga villaområde och tror inte att det är möjligt att flera av mina grannar har röstat på SD. Det har de, det visar resultatet.

Hur gjorde jag idag då? Jag pratade värdegrund, demokrati och följder av valet i alla mina klasser. Vi pratade om anledningar till att man kan tänkas vara tvungen att lämna sitt land. Vi pratade om Pinochet (det passar ju in i spanskan) och vi pratade om och jobbade med hur omvärlden har rapporterat från vårt val. (Engelskan). (Aj lav internet).

Om fyra år går flera av mina elever till val för första gången. Jag ska göra allt i min makt för att de gör väl genomtänkta val. I'm just getting started. De ska fan veta att alla är lika mycket värda.

Bäst jag skyndar mig för om SD får mer makt blir jag snart arbetslös. Inga andra språk än svenska ska nämligen få finnas i deras skola. Läste jag någonstans. Mer än så orkar jag inte grotta i det idiotiska förslaget. Jag hoppas att det är falskt.

(Och ja. SD-anhängare borde rimligtvis också vara lika mycket värda men nu blir det så komplicerat för lilla blonda jag så jag slutar nu).

Sorgligt

Jag gillar olika. Jag gillar att gå till jobbet och träffa elever från alla håll och kanter. En del har bott i fina villaområdet hela sitt liv. En del har bott i hyreshus, en del har bott lite överallt. En del har aldrig sett något annat än Stockholm, andra har kanske rest lite i Europa. Många har rest långt bort men kanske ändå inte sett de viktigaste ställena.

De har inte sett varifrån flera av deras skolkamrater kommer ifrån. De har inte sett krigen en del klasskompisar har flytt ifrån. De har inte sett tragedierna, de har inte sett kampen för överlevnad. De har inte sett åren då klasskompisarna har varit skiljda åt från delar av sin familj. De har inte sett saknaden. De har inte sett ett enda dugg.

När jag skriver det här har SD (kan inte med att skriva ut hela namnet) fått 7,2%. Sju komma två. Sju komma två procent av Sveriges befolkning sympatiserar med SD. Det här betyder att det finns barn till 7,2% av de röstberättigade som bor i en miljö där man har negativ syn på invandring och invandrare.

Jag känner såhär: Imorgon skiter jag i vilka ämnen jag är utbildad i. Jag skiter i vilket ämne mina kollegor är utbildade i. Vi måste in med fler värderingsövningar, vi måste in med fler diskussioner om allas lika värde. Det verkar som att det här är viktigare än någonsin. Vi i skolan måste se till att ge alla en ordentlig värdegrund att stå på för det här måste ta slut.

Med sorg i hjärtat kommer jag att gå och lägga mig. Det spelar ingen roll vem som får majoritet. SD verkar komma in i riksdagen idag och det är katastrof.

Det här med val, åsikter och politik

Jag är lite förundrad. Vi var i ett köpcentrum idag. Det första som mötte oss var två representanter för SD som stod och ville ge oss någon slags tidning som de har presterat. "SD-demokraten". Jag tittade stint på den ena och sa till henne "Ni borde skämmas". När vi hade gått en bit in centrumet var de där igen. Då tittade jag ännu mer stint och sa "Aldrig i hela mitt liv, ni borde skämmas!" Fick ett hånleende tillbaka. Blev så irriterad att jag helst av allt ville spotta på dem men jag är ju inte sådan. (Tror jag). Bredvid dem stod något minoritetsparti som ville att man skulle stoppa SD och egentligen borde jag ha tagit deras info för att stötta dem, MEN.

Jag är totalt emot att någon ska pracka på mig deras åsikter. Jag är fullt kapabel att själv ta reda på vad jag vill veta, jag behöver inte påprackas propaganda.

SD erbjöd i alla fall inte mina barn saker, det gjorde både Moderater, Socialdemokrater och Centerpartister. Det var ballonger, vimplar och något mer. De vände sig direkt till mina barn. Jag tittade bestämt på dem och sa NEJ TACK. Mina barn får göra reklam för olika partier när de själva kan ta reda på vad partierna står för, och själva kan ta ställning.

Just nu vet mina barn bara att man inte ska rösta på SD och mer än så tänker jag inte påverka dem. (De undrade ju varför jag sa sådär till den där tjejen så jag fick pedagogiskt och fint förklara lite väl valt ur SD:s partiprogram). "Men mamma, de är ju elaka!"

Igår hamnade jag dessutom i en politisk diskussion på en väns FB. Hon hade skrivit en kommentar om en partiledare som jag höll med om. Trots att jag inte har tänkt att vara politisk på FB så kunde jag inte låta bli. Och så var det en som tyckte totalt tvärtom - eller inte egentligen. Orkar inte gå in på detaljer. Jag känner inte honom och han känner inte mig. Han vet inte var jag kommer ifrån (bakgrund) och vice versa. Ändå hoppade han på mig och visste exakt hur jag hade kommit fram till mina åsikter. Sådant stör mig. Jag respekterar att du har din åsikt, jag prackar inte på dig min. Låt då mig ha min. Okej. Om du är rasist har jag jävligt svårt att hålla tyst men annars kan du få tycka nästan vad du vill. Det är okej.

Och på tal om FB. Det är så roligt (?) med alla som självklart postar sin åsikt och antar att alla andra ska tycka likadant. Varför?

Och en sak till. Varför är det plötsligt okej att skylta hur som helst? När småföretag sätter upp skyltar om specialerbjudanden får de böter men när partier skräpar ner överallt gör det inget?

Ska bli skönt på måndag när det här är över. Puh!